Valborgsnatt

Sent omsider står jag vid ödenas berg.

Runtomkring som ovädersmoln

skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,

svartvingade,

fosforögda.

Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.

Stannar jag fredlig här vid foten av berget,

då rör mig ingen.

Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,

själv blott ett vilset öga.

Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.

För den som tar de stegen

blir livet saga.

Själv eld

skall jag rida på ringlande eldormar.

Själv vind

skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Själv intet,

själv förlorad i stormen

slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

K Boye: