Ja, vi elsker detta landet

 

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Kungsgatan

Även årets kungliga eriksgata rapporteras i våldsam fart (ca 100 km/t) framrusa genom en utvald del av landet.

Se, grus och gröda sprutar!

Hurra, för kungens stam!

Med hundratie knutar

far plikten vägen fram.

I Mjölby gick den sönder.

Chauffören var för tung.

Tänk, elva tusen bönder

i timmen. Vilken kung!

Minst nittitusen granar

har kungen åkt förbi 

och fyrahundra svanar

samt brygg- och mejeri.

Mjölkpallar! Artonhundra.

Runstenar: Tusensju.

Finns någon, må man undra,

som far så fort som DU!

Högt hurraropen skallar

idag och alla dar,

så länge det finns pallar

och dikeskanten kvar.

16/5 -53

S Dagerman:

Till en häst

De sista renhållningshästarna i Stockholms stad

har avslutat sin gärning.

I gryningen när man kom hem

rätt glad och illamående,

vid pass tre, fyra eller fem

fann man dig troget stående

vid tröskeln till sitt enkla hem

med kärra, tömmar, betsel, rem

och glo så förbrående.

Och mången tös vars älskling gått

för nåt som ej var illa ment

och väntande vid fönstret stått

och gråtit ögat torrt och rent

för allt som ej var illa ment,

hon hörde dina hovar blott

och visste då: Det är för sent.

I morgon natt vid timmen Blå

så skall det stå en traktor där

och den skall intet socker få,

då den en sådan faktor är

som socker inte biter på.

Men undertecknad tvivlar så 

på att man får en traktor kär.

8/5 -53

S Dagerman:

Nu har jag hunnit nära hamn i livet

Nu har jag hunnit nära hamn i livet, 

på bräcklig farkost över vreda vågor, 

och jag skall svara snart på domarns frågor 

om gott och ont, som vart av mig bedrivet. 

Förr var min själs begär åt konsten givet, 

och hjärtat fylldes blott av hennes lågor; — 

nu är det en utav dess största plågor, 

att så det vart på vilse bana drivet. 

Vad hjälper jordisk kärlek nu, den såta, 

då döden mig i dubbel skepnad motar? 

Den ena given är, den andra hotar. 

Ej pensel och ej mejsel mer mig båta, — 

nej, Herrens kärlek blott, som sig förbarmar, 

och som från korset bjuds med öppna armar.

Michelangelo:

Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel:

En plöjarevisa om våren

 

Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.

Carl Larsson i By: 

Häggen blommar på Östermalmsgatan

 

Idag är solen stor

och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

Gullvivan

 

Den späda sylfiden med lockar av guld
tror sig vila i gudarnes lund;
den lyckliga känner ej smärta, ej skuld,
Gullvivan förtrolig och huld!

Lätt målas på ögats spelande grund
de unga känslornas spår,
och morgonens yngling med rosenmund
bortkysser var vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: 'Drick!'
och bjuder sitt kyliga bad;
till havet försvann han undan din blick,
till modren han gick!

Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
de sagor i hemmet han lärt,
och gräsen dela, med lyssnande blad,
den ro, han de små har beskärt.

Vad längtar du, lilla, vem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffrankopp,
hon är trött av sitt lopp!

När natten stundar, och hjärtat blir kallt,
hon dör vid ditt stelnade sköt,
och Psyke, som gissa vill gåtan av allt,
är ej längre den Psyke, som njöt.

Vad talar du, främling? Vad grubblar du, tung,
om mitt öde, om framtid och kval?
Är himlen ej blå? Är du själv icke ung?
Lev, älska och sjung!

De gyllne små nycklar till sommarens sal
mig himmelens drottning har räckt:
kom, tag dem; läs opp dem; där står, till ditt val,
otaliga skönheters släkt.

P D A Atterbom:

Kärlekshistoria

 

1

Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran

och susar i ett rör.

Nu visslar någon annan enslig fan

vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,

är rödögt och har svans.

Så är det: vara något trogen

men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,

privata jagets ring.

Man är en fågel som ska flyga;

ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!

Det knaprar fönstret blött.

Ä, sånt här måste komma årligen,

i maj är mänskan trött.

2

Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting

står plötsligt vårlig silverdager!

Ty se hur två gestalter kring sig drager

med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn

är handens lek i dunklets hägn.

Kvällsrymden utanför står vit och vid,

i deras sinnens nakna blomningstid.

3

Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka

och heta söndagsnamnet sakrament:

han vaknade, gick upp och tog en smeka

och drack en pilsner. När han sedan tänt

en cigarett och ställt sitt väckarur,

satt han en stund. Hon snusade så smått,

och sjöng i strupen lite likt ett djur,

och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting

- ja, han har glömt hur stort det större var!

Och det han önskar kan han hålla kring

och hålla fast, så han får ha det kvar.

Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,

det minns han inte längre hur det kändes.

Han längtar inte efter någonting

som inte ryms ini hans armars ring.

Thorsten Jonsson:

Glädje, du är Gudaflamman

 

Glädje, du är gudaflamman,

himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla människor blir bröder
när din mjuka vinge bär.

Se även Vi hör hemma i Europa

F Schiller:

Fred 1945

 

Så blev det plötsligt tyst i sinnevärlden.

Kulan dog i mitraljösens rör.

Brått rann blodet på förbrända gärden,

såsom ju händer när som någon dör.

Kanonen teg; det kunde den behöva.

Den pratade för länge utan punkt.

Tvärt stryptes dånet. Blev vi döva?

Det blev så konstigt tyst och lugnt.

Tom blev rymden. Inga bombmaskiner

for under solens gula spett.

Vi skilde sakta våra rumsgardiner,.

Vad är det för ett misstag som har skett?

Ah, sömnen tar sin tid i Törnrosriket.

Är vi vakna eller drömmer vi?

Tyst ligger en soldat på rygg i diket,

en mycket stillsam drömmens dementi.

Så blev det klarlagt för var man i staten,

snabbt kom en duva till oss ned.

Blaserad ligger i sitt hål soldaten.

För honom var det ganska länge fred.

8/5 -45

S Dagerman:

Har du vandrat över fälten

 

Har du vandrat över fälten 

någon majdag klar och varm, 

har du sett den späda grönskan 

spira upp ur jordens barm, 

har du skådat lundens knoppning 

och den lösta flodens språng, 

har du lyssnat till den glada 

fågelskarans hemkomstsång? 

O, då vet du vad en vårdag 

i den höga norden är, 

och då anar du måhända 

vad det löftet innebär: 

”Ödemarken skall ock glädjas, 

blomstra som en lilja än.

Libanons och Karmels skönhet 

Herren giva skall åt den.”

L Sandell:

Korgen

 

Ur Erotiska sånger av U.C.W., Stockholm 1799

I maj, otålig och allena, 

min korg med blommor fyllde jag, 

min suck, med näktergalens slag, 

flög att i lunden sig förena. 

Alin på ängen fåfängt sökte,

på kullens höjd, och fann mig ej, 

men den förvägne mötte mej 

där bäcken sig bland viden krökte. 

Ett år han följt mig, öm och trägen: 

jag skämtat med hans bön och hot; 

men nu han, störtad till min fot, 

fann mig i skuggan så förlägen. 

Jag darrade och kinden glödde, 

jag ville fly – han höll mig kvar, 

mig kyssande på tuvan bar, 

och mina blommor där förströdde. 

Han mig i sina armar snärde, 

och gäckande min gråt belog, 

och sedan grymt den blomman tog, 

som gjorde hela korgens värde. 

I unga flickor, frukten listen 

och faran av en skuggrik lund; 

ty korg och blommor samma stund 

ni stackare så vådligt misten. 

U C Widström:

Ingen plats

Platsbristen på landets sjukhus

är större än någonsin.

Trångt är om saligheten

och till och med helgon står kö.

Ingenstans har vi att leva.

Ingenstans har vi att dö.

Stackars hjärtsjuka Lundström,

ditt liv är en trängselstrapats.

För hundar finns det nog kojor,

men för människor finns inte plats.

För kanonen gick det att hitta

en sovplats när allt kom omkring,

men människan är ju för liten,

hon är ju rakt ingenting.

Hon är ju så liten - och ändå 

så tar hon sån plats i en kö.

Vi står i kö för att födas.

Vi står i kö för att dö.

5/5- 47

S Dagerman:

Årets saga: maj

 

"Kära fru Björk, 

stå inte mörk, 

slå ut dina ljusgröna lockar!

Se hasselhängen och gullvivegull,

se hela marken av vitsippor full

och pilar som artigt bockar!

Slå ut dina tusende ljusgröna blad,

då först kan all världen bli glittrande glad."

Bedjande stå

gullvivor små,

violer med hatten i nacken.

Nu skrattar björken, då brister var knopp,

Seså, nu lyser hon grön i sin topp,

då blir det en glädje i backen!

Se gökärt med gullvivor ta sig en sväng,

snart ringer konvaljer med klockor på sträng.

E Beskow:

Hamstraren

Hamstraren, det bekanta kristidsdjuret, har inför den

hotande livsmedelskrisen åter trätt i aktion.

Nu kan Johansson lugnt få svälta ihjäl.

Handelsman, bomma och stäng!

Själv har jag bitti kilo kanel

i en låda under min säng.

Nu kan Pettersson gärna vittna av svält.

Det rår jag tyvärr inte för.

Själv har jag tämligen hyggligt ställt.

Jag sover på fyra ton smör.

Tyvärr tar luften i våningen slut.

Jag kvävs och jag blånar och dör.

Aldrig mera så kommer jag ut,

ty fläskkotletter står för.

Ack, hunne jag viska till min kusin,

innan min stängel går av:

Packa min kista med ägg och sardin

och skotta kabel i min grav!

4/5 -53

S Dagerman:

Vårens ankomst

 

Nej för sju tusan! nu kan jag ej sitta 

längre i kammaren, duven och matt. 

Hjärtat det hoppar och känslorna spritta, 

liksom en myggdans, så lustigt och glatt. 

Nu börjar skogens orkester; och balen 

fjärlarna börja vid klang och musik. 

Bäckarna prata persilja i dalen; 

ängarna öppna sin blomster-butik. - 

Kunde man blott uti skjortan spatsera, 

slippa ha frack med ofantliga skört! 

Fick efter smak man sin kropp motionera,

plaska ibland uti sjön som en mört! 

Eller i gräset bland gullvivor rulla, 

eller i sanden, så solig och varm, 

eller vid bäckarnas vaggsång få lulla

ljuvt på naturens och frihetens arm! 

Här uppå berget jag gratis får dricka 

kraft ur naturens balsamiska våg. 

Hit borde Doktorn ungherrarne skicka, 

och ej till Tälje att bada i tråg.

Här finns en brunns-kur för ryggmärg och lunga, 

fastän sejouren ej kostar en plåt.

Gapa! — och straxt är man frisk och vill sjunga: 

”Friskare, raskare, Bröder framåt!” 

Känn, vilken ånga från björk och från tallar! 

Känn, vilken livsluft i vindarnas smek! 

”Friskt slår vårt hjärta och livsådran svallar,” 

blott man begagnar naturens ap'tek. 

Öppna dess farmakopé, för att läsa; 

känner du icke dig frisk på en gång? — 

Nu satt en mygga sig fast på min näsa. 

Det var just synd på min snillrika sång.

E Sehlstedt:

Vid kung Fredriks kröning

Vid kung Fredriks kröning den 3 maj 1720

Vad i sin period den högsta höjden sett
plär åter strax därpå det lägsta fallet röna.
Kung Karl man nyss begrov, kung Fredrik nu vi kröna
- så har vårt svenska ur gått ifrån tolv till ett.

 

Dagen efter

I majvinden fladdrade håret

och fanor och eldande tal.

En halv dag på räkenskapsåret

tändes vår röda signal.

Vi gjorde oss glödgade eder,

vi svor oss att kämpa och dö,

men våra kavajklädda leder

liknade mera en kö.

En kö till en timma på Gärdet,

en kö för ett majminnes skull -

och efteråt kysste vi svärdet,

när majdagen stupade kull.

I morgon vår blodslitarvecka!

I morgon vårt träl för profit.

En halv dag månde väl räcka

att visa vårt kämpande nit.

2/5 -47

S Dagerman:

Ett socialistmöte

 

 

Marken är vårgrön och luften lysande blå,
och hän över fältet tigande skaror gå.
De stanna och samlas och trängas i växande ring
om talarestolen med röda fanor ikring.

I enkla söndagsdräkter, med allvarsdrag
står arbetsfolk vid sluskar i trasiga lag.
Och djupaste tystnad rår, som när folk i Guds hus
förbidar orgeln första, darrande brus.

Kring sotiga härdar, vid snabba maskiners gång
man slitit sig trött intill själen veckan lång.
Till dunkla hemmen man skaffat maten på bord,
nu trängtar man efter ett sorgbetvingande ord.

Men ute, där fältet öppet i grönska står,
bland stojande pojkar jublande leken går,
och hurtiga barnaskratt och jollrande glam
sig tumla ur lekande, glada flockarna fram.

Så höres en röst. En man på tribunen står
med falnade anletsdrag och fladdrande hår.
I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst
slår ut i hatets ord och skälver i röst.

De orden darra hän över sollyst slätt,
de tala till lyssnande mängd om folkets rätt.
De susa vida i vårluft skarpt och klart,
och snart de fånga vart öra vid växande fart.

De glöda, de taga stormande sats på sats
mot lyckan, som lever i borgarehus och palats,
mot källrar, dit vinfat rullats av armod och nöd
att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd.

Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck,
som rusar den rike och ger honom mod till förtryck.
Så bölja gnistrande orden an och av
och spegla allt armods kval från vagga till grav.

När bävande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
man spörjer, om någon kan tro på levande Gud,
man beder var kvinna, som bär ett barn under barm,
att giva det styrka att höja till slag sin arm.

Men ute från vårgrön plan, där leken går,
de sorglösa piltarnas jubel hit än når.
Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en gång
att bli över sällare tider en segersång?

Eller - skall det av smärta och hat förvandlas uti
ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri,
som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid,
så borgarehus och palats de darra därvid?

1881.

A U Bååth: