onsdag 31 maj 2023

Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  


Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.


(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

Sommarmorgon

 



















Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla


O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

tisdag 30 maj 2023

Till någon som dog i maj

 














Du är här och ändå inte här.
Ingen vet hur långt från oss du är.
Vi kan gripa kring din svala hand,
men du vandrar i ett okänt land.

Ändlöst mörker släckte din pupill.
Dina ögonlock vi sluter till,
dina händer knäpper vi ihop.
Långt från liden ekar gökens rop.

Genom fönstret flyter doft från hägg,
som i blommor lyser vid vår vägg,
men vi tänker på den svarta mull,
som i vår skall öppnas för din skull.

Gräs och sand bevarar dina spår
i de marker, där du gick i går,
till dess sommarregnens milda gråt
sköljt den sista led du glatt dig åt.

Ingen vet vad döden innebär:
du är här och ändå inte här.
Redan sjunker du mot minnets ro
att bland alla glömda sedan bo.

måndag 29 maj 2023

Nattvardsbarnen

 

















Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet,
prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. Så grann som en lövsal
stod dess åldriga port, och där innanför på vart järnkors
hängde en doftande krans, nyss bunden av älskande händer.
Själv solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde
-- hade väl stått där i hundrade år --, var sirad med blommor.
Liksom den åldrige far, ett orakel i byn och i släkten,
som på sin födelsedag bekransas av barn och av barnbarn:
alltså stod där den gamle profet, och stum med sitt järnstift
pekte på tavlan av sten och mätte den växlande tiden,
medan runt om hans fot en evighet slumrade roligt.

Innantill var kyrkan ock prydd, ty i dag var den dagen,
då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlek,
skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte.
Därför var vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
blåst från väggar och valv och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterrlövhyddones högtid
såg man i levande bild. Ur adliga vapnet på muren
växte en buske af löv, och predikstolen av ekträd
grönskade ännu en gång, som fordom staven för Aron.
Bibeln därpå var sållad med blad, och försilvrade duvan,
fästad inunder dess tak, ett halsband hade av sippor.
Men i koret framför, kring altartavlan av Hörberg,
kröp en ofantelig krans: ljuslockiga huvu'n av änglar
tittade fram, som solen ur moln, ur det skuggiga lövverk.
Mässingskronan jämväl nyskurad blänkte från valvet,
och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.

Redan klockorna gått och den vimlande skaran var samlad
fjärran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner från orgeln,
sväva som röster från Gud, som osynliga andar i valvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
alltså kastade sinnet sin jordiska dräkt, och med en röst
föll församlingen in och sjöng ett evärdeligt kväde
av den höge Wallin, av Davidsharpan i Norden,
stämt till Luthers koral, och sången på väldiga vingar
tog var levande själ och lyfte den stilla mot himlen,
och vart anlete sken som den heliges anlet på Tabor.

Se, då trädde där in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelig enfald
klädde från huvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men därjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart, som på mossiga gravar ett solsken.
Som i ingivelsens stund -- en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i menniskans själ ännu av skapelsedagen --
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silver.
Hela församlingen reste sig upp i numrerade bänkar.
Men med hjärtelig blick den gamle till höger, till vänster
vinkade hälsning och frid, och försvann i det innersta koret.

Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjänst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal av den gamle.
Månget bevekeligt ord och förmaning, tagen ur hjärtat,
föll som morgonens dagg, som manna i öknen, på folket.
Sedan, då allt var förbi, framträdde lärarn i koret,
följd av de unga dit upp. Till höger gossarna ställdes,
smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder.
Men till vänster om dem, där stodo de darrande liljor,
stänkta med morgonrodnadens färg, de sediga tärnor,
händerna knutna till bön och ögonen fästa på golvet.
Nu med frågor och svar begynte förhöret. I början
svarade barnen med brydd och stapplande stämma, men gubbens
vänliga blickar dem muntrade snart, och de eviga läror
flöto som källornas våg så klart från oskyldiga läppar.
Var gång svaret var slut och så ofta som Frälsaren nämndes,
gossarna bugade djupt sitt huvud och flickorna nego.
Vänlig läraren stod som en ljusets ängel ibland dem,
tydde för barnen det heliga ut, det högsta, i få ord,
grundligt, men enkelt och klart, ty allt det höga är enkelt
både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening.
Liksom den grönskande knopp utvecklas, när våren är inne,
blad framsticka vid blad och, värmda av strålande solen,
målas med purpur och gull, tills sist fulländade blomman
öppnar sin doftande kalk och vaggar med kronan i vinden:
så utvecklades här den kristliga salighetslära
stycke för stycke ur ungdomens själ. Föräldrarna alla
stodo i tårar bakom och gladdes åt träffande svaren.

Nu steg gubben för altaret upp: förvandlad på en gång
-- alltså syntes det mig -- var då den vänlige lärarn.
Hög som en Herrans profet, allvarlig som döden, som domen,
stod han, ett Guds ombud, ett prövandeskickat till jorden.
Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjärtan
sköt han; hans stämma var djup, var dov som en åska på avstånd.
Alltså förvandlad med ens, han stod där och talte och sporde:
»Detta är fädernas tro, den tro, som apostlarna lärde,
detta är även den tro, vartill jag har döpt er, då än I
lågen vid mödrarnas barm och närmre till himmelens portar.
Slumrande lyfte er då den heliga kyrkan i skötet:
vaknade ären I nu, och ljuset med strålarna alla
regnar från himmelen ner; i dag på ungdomens tröskel
ställer hon ärligt er fria igen att pröva och välja,
ty hon vet ej av tvång, blott övertygelse vill hon.
Detta är prövningens stund, det är vändningspunkten av livet,
frö't till de kommande dar: oåterkalleligt flyger
ordet från läpparna nu: besinnen er, innan I svaren!
Tänken ej heller med svek att gäcka den spörjande lärarn,
skarpt är hans öga i dag, och förbannelse vilar på lögnen.
Börjen ej levnadens väg med en lögn; församlingen hör er;
syskon, föräldrar och släktvad kärt och heligt på jorden
finnes, det står för er syn som vittnen: den evige domarn
blickar ur solen till er, och ängeln, som står vid hans sida,
ristar bekännelsen in i evärdliga tavlor med eldskrift.
Alltså, tron I på Gud, på Fadern som skapade världen,
Sonen som frälsade den, och på Anden som enar dem båda?
Viljen I lova mig här -- ett heligt löfte! -- att älska
mer än det jordiska Gud, och var människa såsom en broder?
Viljen I lova mig här att bestyrka er tro med er levnad,
kärlekens himmelska tro, förlåta, fördraga och hoppas,
huru ert öde må bli, och att redliga vandra för Herran?
Viljen I lova mig det för Gud och för mänskor?» -- Med klar röst
svarade gossarna ja, och ja med viskande läppar
svarade flickorna ock. Då smälte på lärarens panna
molnet med åskorna i, och han talte med mildare stämma,
ljuvlig som aftonens fläkt, som harpor vid Babylons älvar:

»Varen mig hälsade då, välkomna till himmelens arvskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!
Dock -- varföre ej barn? Till barn hör himmelens rike.
Nere på jorden en samling av barn, och i himlen en fader,
styrande dem som sitt hus, förlåtande, straffande ömsom;
detta är människolevnadens bild, som Skriften har lärt oss.
Saliga äro de rena för Gud! På renhet och oskuld
vilar den kristliga tro, hon själv är ett barn ur det höga.
Starka som männer och fromma som barn, är summan av läran,
som den gudomlige lärt, och lidit och dött för på korset.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänstadär straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gav er att kyssa sin hand, och det älskande hjärtat var skuldfritt,
livet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag levat alltre'n, den evige fadern
skänkte mig glädje och sorg, men livets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Därföre, tagen därfrån till ledare livet igenom
bönen med blicken mot skyn och oskuld, människans barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare världar,
skön med sin lilja i hand: på livets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sover i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i människovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjäna henne, hon själv vet
ej sin härlighet av, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud och hon har himmelens nycklar. --
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är duvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fäderneslanddär det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
Ack! när livets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
trycker till jorden vårt hopp och inunder jorden, i grafven,
väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
visar han ej från sin dörr, men han tröstar och läker och hjälper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
bedja i lyckones dar, ty livets skönaste lycka
ligger på knä för den eviges tron, och med händerna knäppta
prisar hon, tacksam och rörd, det godas givare ensam.
Eller veten I, barn, ett gott, som ej kommer från Herran?
Vad har människan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre, fallen i stoft, tillbedjan! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen av den, som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade världen.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Släkten blomstra och dö, och stjärnorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolvslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består för hans syn? Förfärligt är domarens allvar,
störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
höjderna hoppa som kid och bergen springa som rådjur.
Dock -- vi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn
ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalv,
icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga världar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjärtat och kände det varmt av den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedräkten av livet,
kärlek är liv, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån saliga varda,
gav han sin endaste son. När han böjde sitt huvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordat var offret.
Se, då rämnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur graven,
viskande sakta varann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anat förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj vad den helige vill, och av kärlek, men icke av fruktan:
fruktan är slavarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna även:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej var mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande hav, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Vi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgiv! Det är skönt att dock stamma en bokstav
fram av den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men överskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lamm på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. --
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos mänskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör vad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i gravens djup, och därunder
diktar en skönare värld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Släkten, bättre än vi, sig stött vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
vilken har givit oss mer, ty för oss är hoppet förklarat,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är levande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är levnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolv, i gyllene skyar, till jorden.
Hänryckt vandrar hon där och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Därföre älsken och tron: då följer ock gärningen självmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son av det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gärning är endast
levande kärlek och tro, som blomman är levande våren.
Gärningen följer oss alla till Gud, där står hon och vittnar
ej vad hon syntes, men blott vad hon var: lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggat på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfött, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjärta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i vitt och med harpor av gull, och sjunga en lovsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas av änglar.
Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång,
glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter!
Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet,
vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden!
jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen.
Hör mig, du världarnas Gud, du kärlekens eviga källa,
hör på din tjänares röst; jag skickar min bön i din himmel!
Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda av dessa,
dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla.
Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till livet
redligt, så långt jag förstod, av ditt ord, må de känna mig ännu,
falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet
rena som nu, men blott prövade mer, och ropa med glädje:
Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har givit!» --

* * *

Gråtande talte han så, och nu på en vink av den gamle
knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel.
Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta
läste de unga den med, och till slut med darrande stämma
lyste han himmelens frid, välsignelsenöver dem alla.
Skulle nu ändas hans värv för i dag; den kommande söndag
var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard.
Plötsligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade
handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar
flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon.
»Nästa söndag, vem vet, kanske jag vilar i graven,
kanske någon av er, en lilja bruten i förtid,
sänker sitt huvud till jord; vi dröjer jag, stunden är inne!
Hjärtat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde.
Vad jag begynt, fullbordar jag nu: för vad felat är däri,
svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern.
Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya,
ären I redo i dag att begå försoningens måltid?
Vad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta.
Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken,
stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga mänskan,
bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjärtat försoning.
Fallet oändeligt är, oändlig försoningen även.
Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt,
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå människolifvet igenom.
Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjärtat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger.
Därför, älskade barn, nedsteg försoningens förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens valv, och kämpar med synden och segrar.
Neder till jorden han steg, och förklarad vände han därfrån,
icke från hjärtat likväl, ty där lever han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.
Därförannammen med vördnad i dag dess synliga tecken!
Tecknet är dött, om ej saken har liv. Det eviga ljuset
är för de blinde ej till, men det föds av det seende ögat.
Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjärtat
ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena
adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager
synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar,
ångern, som gråter och ber, den prövade viljan, vars gull går
sovrat ur lågorna fram, med ett ord, den försonade mänskan
bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk.
Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjärtat,
gäckande mänskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen,
saker på medlarens blod, han äter och dricker sig självom
döden och domen: därför bevare oss, himmelske Fader! --
Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?»

Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen
med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla,
läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången:
»O! Guds heliga lamm, som förtager världenes synder,
hör oss, giv oss din frid, varkunna dig över oss alla!»
Gubben med darrande hand och med himmelska pärlor i ögat
fyllde nu kalk och patén och delte de mystiska gåvor.
O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga
klarare såg i fönsterna in, och träden där ute
böjde sin grönskande topp, och gräset på gravarna skälvde.
Men hos de unga -- jag märkte det väl, jag kände det -- for en
rysning av salighet hän igenom isade lemmar.
Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och däröver
öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo
Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom;
under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln
nicka dem broderligt till och vifta med vingar av purpur.

Slutat var lärarens värv, och med himlen i blick och i hjärtan
reste de unga sig upp, och gråtande böjde en var sig
neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla
rörd till sitt hjärta och lade med bön välsignande händer
nu på de saliga bröst, nu på huvudets lockiga oskuld.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

söndag 28 maj 2023

Helige Ande, låt nu ske

 














Helige Ande, låt nu ske
undret som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

P Nilsson

lördag 27 maj 2023

I all sin glans nu solen strålar


I all sin glans nu solen strålar 
och livets ljus försoning målar, 
när pingstens liljor får sin tid 
och sommar nalkas ljus och blid. 
Nu mer än änglars röst bär bud 
om gyllne skörd från livets Gud. 

När sommarnatten svalka bjuder, 
en näktergal i lunden ljuder. 
I Guds beskydd vi har vårt bo 
och vilar där i fred och ro, 
i ljuvlig dröm om paradis, 
och vaknar till vår Herres pris. 

Som vinden smeker blad och grenar, 
med jorden himlen sig förenar. 
Nu paradiset öppet står, 
dess ljuvlighet vi smaka får. 
Vid ängen porlar bäcken klar 
från livets källa underbar. 

Guds Ande, som sig ned har svingat, 
har detta verkat och oss bringat, 
ej från sig själv, men – oss till tröst, 
i kärlek och med sannings röst – 
från Ordet som blev kött och blod 
och nu är hos sin Fader god. 

Så vakna upp i mänskors boning, 
och tacka den som skänkt försoning! 
Församlas, alla tungomål, 
i jubelsångens offerskål! 
Stäm in omkring vår Herres bord 
i Guds församlings hyllningsord! 

Se, tungorna av Anden glöder 
hos alla folk i norr och söder! 
I Jesusnamnets offerskål 
nedsmälter alla modersmål. 
I evighet höjs lovsångs ljud 
i Jesu namn från oss till Gud. 

Vår Gud och Fader utan like! 
Då blommar rosen i ditt rike. 
Som solar vi i evighet 
får ljus av Sonens härlighet. 
För hjärtat som vi dig har gett 
ditt himmelrike du berett.

fredag 26 maj 2023

Majbaggens visa

 














Humlan har en rock av sammet,
hälften svart och hälften gul,
surrar kring i landsvägsdammet,
är visst inte ful.

Sländan har en brokig tröja,
skiftande i blått och grönt,
och däröver silverslöja.
Det är ganska skönt.

Men Maria Nyckelpiga,
glimmande liksom en sol
med små prickar underliga
på en guldröd kjol,

hon är fagrast dock av alla.
Hon är vän, och hon är glad.
Och vi dansa, och vi tralla
på en myntas blad.


A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

torsdag 25 maj 2023

Stig Dagerman 100 år: Pingsten 1945

 















Jord som enda klädet. 
Sömn som enda hopp. 
Av jorden lever trädet 
en meter från hans kropp. 

Stövelklädd är foten. 
Vad spelar det för roll. 
Björken sträcker roten 
exakt åt samma håll. 

Se björkens fingrar gripa 
så girigt efter skyn. 
En ensam skorstenspipa 
står huttrande i byn. 

Hör vindens klagovisa 
i rör och skorstensplåt. 
Men samma vind vill prisa 
allt liv i lövens låt. 

Rannsaka buk och lever. 
Tyd plåtskelettets tjut. 
Som björkar överlever 
gör människan till slut. 

Som skorstensstocken faller 
på stövelmannens kind 
skall dödens tunga galler 
rasa för en vind.

onsdag 24 maj 2023

Stig Dagerman 100 år: Lagen har sina blottor

 



















Lagen har sina blottor. 
Hund får de fattiga ha. 
De kunde väl skaffa sig råttor, 
som är skattefria och bra. 

Nu sitter folk i små stugor 
med dyrbara hundkreatur. 
De kunde väl leka med flugor, 
som också är sällskapsdjur. 

Kommunen bara betalar. 
Det måste bli slut på, ithy 
att annars så köper de valar, 
fruktar herr Åleby. 

Något måste beslutas: 
Hundarna skjuts! Inte sant? 
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, 
så spar kommunen en slant. 



tisdag 23 maj 2023

O vördnadsvärde Linderot





















O vördnadsvärde Linderot,
ett ivrigt ljus i tiden,
och nu en salig ledamot
i högsta himlafriden!
Din hugkomst i Guds kyrka är,
så länge jorden Lindar bär
och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)



måndag 22 maj 2023

Prinsessan talar i radio

 

 















Sakta smyga spända kammarherrar
i gemakens mattor fram på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibulen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendandet viskas: "I gevär!"
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Sessan Inga-lill i radio talar,
luren ställd å smyckat lysningsbord,
medan milt i kabinettet dalar
majsol, kyssande konceptets ord.
Kronprins Fredrik i en lysningsstol
lyss berusad bland hortensior och viol.
En historisk stund,
helt å folklig grund...
Prinsessan talar i radio.

Skilt av tusenmila landskapsgränser
möts ett enigt folk i etern blå,
tills det skånska ögat fuktigt glänser,
tills i lappens stora tårar stå.
Vad är granens sus å djupa mon
mot en Furstlig Fästmös levande diktion?
Tyst, du gök, som gal!
Lyssna, berg och dal!
Prinsessan talar i radio.


Skrivet i Grönköpings Veckoblad i anslutning till  prinsessan Ingrids radiotal den 20 maj 1935 19.15, strax före bröllopet med danske kronprinsen Frederik. Dikten är en travesti på Snoilskys dikt Kung Erik (leker på luta).

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg 

söndag 21 maj 2023

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned





















Kom, helige Ande, från höjden, kom ned, 
ty världen är andelös vorden. 
Dig sänk som i skapelsens morgon och bred 
ånyo ditt välde kring jorden. 
Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, helige Ande, från himlen med ljus 
till nattens förlorade trälar. 
Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus
och elden i vaknande själar. 
Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom till oss på jorden, kom till oss med frid, 
där hämnande vredesmod glöder. 
Vi bida med längtan den saliga tid 
då kämpande folk varda bröder. 
Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, Ande från Kristus, från honom som gav 
sitt liv till en evig försoning. 
O, kom från hans kors och hans öppnade grav 
och dana vår värld till din boning.
Kom, helige Ande, från höjden.

Värdshuset (Dal-rokoko)
















Säg, främling, varför häver du 
det rungande böl? 
Vad fattas dig, vad kräver du? 
"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 
och må ej smäkta mer. 
Du ser den humlekrönta port 
till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 
av tunnor och fat, 
som blandar starkt med honungen 
och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 
den feta hönan fläks 
vid marmorbrunnens klara skål, 
där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 
vars bär ge öl och mäsk. 
Därav blir mänskan glad och sund 
och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 
och mången ljuvlig ört 
som gör den skarpa finkeln len 
och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 
till älsklig likör 
och malört, god för magarna, 
sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 
i lövsal och kök 
och sprider doft av vårlig dill, 
spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 
på honungsludna ben, 
och det är sång och hurrande 
kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 
den sura vårsallat
och lyfta mot en pingstblank sol 
det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 
sitt trevliga föl. 
"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 
din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 
det mastiga skepp, 
och jag kan många fina kast 
och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 
så gör jag det grant, 
och rucklar jag eller brucklar jag, 
så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 
av skild profession; 
här gräla mästare och sven 
om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 
och skalkas med makt, 
du fröjdas på det holkar nyss 
du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 
Finns ingen obött klack, 
och ingen vanskött stövelsko 
vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 
ett matskott och en klunk, 
och visslande han återgår 
till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 
står torveldens rök, 
och lugnt från brädan på sin vält 
styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 
på sädgröna fält, 
det svänger in bland gårdens träd, 
ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 
med svajande gnäll. 
Nu dansa vi vår dalkadrill 
till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 
O fasa och skam! 
Här dansar ju vår nådårspräst 
med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 
Av dansen yr och matt, 
hon tar ett glas konvaljevin, 
med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 
"Låt mig beveka dig", 
en yngling viskar, "gack i skrubb, 
att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 
och kjolvindens fläng, 
då yrar som ett tjäderspel, 
o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 
det ljudande böl? 
"Det sker av stor tacknämlighet 
för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 
de vakta på din pung. 
De se du dricker trögare, 
när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 
blir käften bred och trött. 
Då skriar han med gny och bång, 
och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 
mitt vinhus var så snyggt, 
I, gökar, haven gjort det som 
ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 
och klaga med varann, 
att det skall slösas mynt och tid 
på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 
i svalka och blåst 
och sucka, att för ägarne 
väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 
häller månen sitt mjöd; 
däri vi vilja plaska, 
till dess dagen står röd.

lördag 20 maj 2023

Häggen blommat på Östermalmsgatan

 














Idag är solen stor
och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

Till härlighetens land igen

 























Till härlighetens land igen 
jag ser dig, Jesu, fara; 
men jag på jorden måste än 
en gäst och främling vara. 
Långt från mitt hem jag vandrar här, 
mitt sällskap sorg och möda är. 

Långt från min Faders hus jag går, 
ack, Herre, huru länge? 
Men dit mitt öga icke når, 
min ömma bön sig tränge. 
Min suck, osäglig, innerlig 
skall dela skyn och hinna dig. 

En skymt jag då i trone ser 
utav det goda landet, 
där du från mig ej skiljes mer, 
när, löst ur syndabandet, 
bland helgonen jag, fri och glad, 
får bo i levande Guds stad. 

Där uppe är det ingen natt 
och ingen gråt och smärta, 
där uppe är min högsta skatt: 
där vare ock mitt hjärta! 
I himlen hos min Frälsare, 
där vare min umgängelse! 

Och som du for, du komma skall, 
o Jesus, hit tillbaka. 
Jag akta vill uppå mitt kall, 
jag bedja vill och vaka. 
Jag vet ej stund, jag vet ej dag, 
men dagligt dig förbidar jag. 

Och salig är den tjänaren, 
som du så finner göra, 
när sist du komma skall igen: 
du honom lovat föra till 
ära och odödlighet 
uti din Faders härlighet.

onsdag 17 maj 2023

Lyft ditt huvud, du ungersven

















Lyft ditt huvud, du ungersven! 
Svek dig hoppet och svek det igen, 
blänker ett nytt i ditt öga 
strax, och får glans från det höga. 

Lyft ditt huvud och se dig om! 
Något är det som ropar: kom! 
och som med tusende munnar 
livsmod och glädje förkunnar. 

Lyft ditt huvud, ty inom dig 
blånar också och vidgar sig 
valvet där harpor klinga, 
tonerna jubla och svinga. 

Lyft ditt huvud och sjung det brått! 
Aldrig kuvar du vårens skott! 
Där det finns jäsande safter, 
snart rör sig levande krafter. 

Lyft ditt huvud och se dit opp 
mot det höga, det strålande hopp, 
som över världen sig välver 
och i var livsgnista skälver!

Ja, vi elsker dette landet

















Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.


B Bjørnson:

tisdag 16 maj 2023

Hertig Magnus grav i Vadstena

 Bildresultat för Hertig Magnus grav Vadstena bilder














Fylld av glada röster småler pingstens
ljusa skymning över stenansiktet.
Myrtenkrukor, rika azaleor
nattvardsbarnen lyfta upp på vården,
där en stackars dåre
sover sin töckniga sömn.
Vet ej varför han satt stum och fången,
varför knäppta händer blomsterlindas.
Livets pilgrim, svara,
vet du mer om dig själv?


V v Heidenstam:

måndag 15 maj 2023

Alla fåglar kommit re'n

 
















Alla fåglar kommit re'n, 
vårens glada gäster. 
Vilken fröjd i solens sken, 
vilka sångarfester! 
Lärkan drillar högt i sky, 
våren är ju evigt ny. 
Jordens högtid börjar gry, 
sprider fröjd åt alla. 

Vilken glädje, hör, ja hör! 
Nätt och lätt de trippa. 
Gök och trast och siskors kör 
väcka upp var sippa. 
Oss de önska sommarfröjd, 
jubla högt i himmelshöjd. 
Skogen står så grön, och fröjd 
ljuder från var klippa. 

Trast och fink och siskor små 
sjunga glatt ur snåren. 
Göken räknar i sin vrå 
dagarna och åren. 
Skogen står så grön och ljus, 
gungar lätt i sunnansus. 
Duvan i sitt gröna hus 
fröjdar sig åt våren. 

Vad de oss förkunna må, 
lägga vi på minne. 
Mulna dar nog återstå, 
töcken för vårt sinne. 
Vi som luftens fåglar små 
i vårt inre gläds ändå, 
han som våren skänkt också 
lyser upp därinne.

Hesiodos' råd
















Bön med lyfta händer är ej nog, 
lantman, då du ber för jordens gröda. 
Bed med handen på din plog! 
Då välsignar bönens kraft din möda.

Viktor Rydberg omkring 1890

lördag 13 maj 2023

Bönen, dess grund och verkan

O Gud, all sannings källa, 
jag tror ditt löftes ord. 
Vad du har sagt skall gälla 
i himmel och på jord: 
"Åkalla mig i nöden, 
så får du hjälp av mig." 
Ja, Herre, intill döden 
vill jag åkalla dig. 

Vad lindring i min smärta 
att lita på din nåd 
och anförtro mitt hjärta 
åt dina visa råd! 
När du mig bedja lärde 
i Jesu Kristi namn, 
du åt mitt hopp beskärde
en fristad din famn. 

Och vad mitt hjärta beder, 
det vet jag att du hör; 
och vad mitt väl bereder, 
det vet jag att du gör. 
I nödens högsta smärta 
din hjälp mig närmast är; 
jag vet att på ditt hjärta 
du mina sorger bär. 

Jag skall ej övergiva 
det enda hopp jag har. 
Jag skall ej tröttad bliva
att sucka till en Far. 
Förtvivlan vike fjärran! 
Till avgrund bär din stig. 
Jag släpper icke Herran 
förrn han välsignar mig.