I kristne som den nåd och anda hos er finnen som rörde av Gud själv till Gud i kärlek brinnen
och eder hjertans fröjd betygen där I stån,
när I den Helga Skrift som oftast läsa fån.
Fastän er inre själ om ingen avbild vålar
än denne där Gud själv sig i sitt Ord avmålar;
så obegriplig stor, så utan ända rik,
på allt fullkomligt gott sig själv allena lik;
men om I någon gång lell skulle ögat sända
på detta titelblad, vem vet, det torde hända
att till er hugnad I där funnen något slikt
I nit och andakt er och edra tankar likt.
Här ses och sitter främst en helig upplyst Qvinna,
kringstrålad med en glans som ägnar en Gudinna.
Fast hon och hennes id så hög och helig är
att med Gudinnenamn dess höghet sker förnär.
Hon har en öppen bok, en griffel och en penna
och sammanrullad skrift, varmed förstås att denna
densamma är och blir som Gud har anbefallt
historiskt teckna upp och samman skriva allt.
Så väl de underverk och stora hemligheter,
det Gamla Testament med Mosen och Profeter
omtalat, liksom ock det nya Guds förbund,
byggt på Apostlars samt Evangelisters grund.
Uppå sitt bröst och barm bär hon den Helge Anda
den vad hon skriva skall själv henne för tilhanda
och därför trampar hon föraktligt under fot
den vederstygglighet som hednahopen trott
med tiden den så när vid hennes sida bliver
och stadigt håller i de dyra ord hon skriver.
Förstås att Herren Gud sitt löfte hålla vill
och låta henne nå det mål hon syftar till,
att hennes dagars längd skall aldrig återvända
ej hedendomen lik som kastat överända,
för Arken ligger kull, ty vad ej grundat är
på Herran och hans ord står fall och avgrund när.
Ej annorlunda sen med Judafolket hände:
De blevo hit och dit förströdde och försände
för deras otros skull, den så tog överhand
att Herrans tempel själv blev satt i ljusan brand,
som här för ögon ses, då återvände Lagen,
vad fordom skugga var är mera ljust än dagen;
men ära vare dig Treenigstore Gud,
som din församling halp av denna träldom ut ,
som gav oss i din Son dig rätt att kunna dyrka.
Ack värdes denna tro med Andans tillhjälp styrka!
Låt allt vad svärma vill bli evigt lyst i bann
och bibehåll hos oss en Gudstjänst ren och sann.
Den står här kvinnfolksklädd, på bröst och hjärta prålar
Rättfärdighetens Sol med sina himmelsstrålar;
i högra handen bär hon jämt ett spegelglas,
ej utan fulla skäl en skära den som vass.
Ty skal vår kristna tro och gudstjänst Gud behaga,
då bör vår vandel först rätt föras under aga,
bespeglas alt omkring ; vad dugse är och gott
bestå, men skäras bort var ogräs framväxt fått.
Det Nya Testament bär hon på vänstra handen
med dess Sigiller sju, som hänga där vid handen,
betecknas huruleds all Gudoms hemlighet
förseglat evigt blir för mänskans stumpa vet.
Vid hennes fötter står Guds Lamm och jämte detta
det kristna känneteckn och huvudbanér rätta
igenom vilket vi en viss försäkran ha
at all Guds löftesord sku’ Amen bli och Ja.
Så att vi icke tro för Gud omöiligt vara
de ting som vårt förnuft ei finner just så klara,
fullvissa däruppå att han som allt förmår
de vägar som vi minst begripa gärna går.
De tvänne Frur som här vår gudstjänst sällskap göra
och henne närmast stå och närmast finnas böra
emedan deras skick samt dejlighet och skrud
där hon ej är tillstäds kan aldrig täckas Gud.
Den första av de två det är en sanskyld iver
som allvar med sig har och oförändrad bliver.
Den andra Dygden själv, till namnet nog bekant,
men var hon vistas rätt där efter leta grant.
De övriga som ses där litet ovanföre,
det är en trogen hop som har för rätte-snöre
i både mot och med Guds vilja och behag
fast om det kött och blod ej altid är i lag.
Och medan alla de som namn av Kristus bära
dem Gud för Fader är som ha ett dop, en lära,
ett hopp till evigt liv och äga alla slätt
som lemmar till en kropp i Kristo lika rätt,
inbördes var med ann som bröder leva ägnar
i kärlek sammanknytt att Gud sig därav fägnar,
som idel kärlek är, den blir oss föreställt
uti de två som sig varann i famnen fällt;
ty kärlek är och blir de dygders springekälla,
som stå en kristen väl och hos vår Herre gälla,
vad gott vi bjuda till är inte grand bevänt
där icke kärlek blir i all vår gärning känt.
Besynnerlig när vi demödigt nederfalla
och Gud vår Fader kär med innig bön åkalla.
Se då är frågan först, då gäller mest uppå
hur väl vi med vår Gud och med vår nästa stå.
Är saken riktig där, vår Fader är benägen
och hör oss om vår bön är andaktsfull och trägen.
Allt tycks det hålla hår, omsider vinna vi
om vi med allvar be och späda tårar i.
Hon som med böjda knän och sammanlyfta händer
bland dessa dygders flock blir fram för andra känder
är bönens egen bild, är bönens rätta skick,
när hon sig skickat har att be med eftertryck;
men månn’ då alltid Gud till vårt begär vill jaka
och få vi allt för ett behagligt svar tilbaka?
Nej, det är en gång visst, det må vi lita på,
att vi ej genast allt vad vi oss önska få.
Han som oss tilberett och gjort med egna händer,
som ut och in på all vår hjärtans anslag vänder,
skärskådar all vår håg och varje droppa blod,
han vet hurvida oss vill tjäna med ell ’ mot.
Hans Fader-hjärtelag är därför ej dess minder,
fast på vår vandrings väg oss möta tusen hinder,
ty vägen upp till Gud görs enkom oss bekant
av det han törnefull, besvärlig, smal och brant,
den har vår Frälserman fått hårt igenom tråka,
hur vill vi bjuda till där ända fram att åka?
Hans Helgon var och en, hans vänner alla slätt
ha ingendera än där sluppit fram så lätt.
Fast hade nu vår Gud en själ så högt benådat
att hon med Paulo in i tredje himlen skådat,
så blir det dock därvid, ty Paulo sades där
vad han för Kristi skull att lida hade här.
För vad skull´ må då vi oss vänta bättre lycka
och våra axlar titt bort undan korset rycka?
Vi smickra med oss själv om vi oss göra hopp
att utan plågor bli till sinne ell ’ til kropp.
Vi må så gärna strax in under korset buga,
ty ingen bär så tungt som den sig låter truga.
Vi må så gärna Gud ett villigt offer få
av det som ingaleds undvikas kan ändå.
En förbild härutav vårt Kopparblad oss giver
I henne som så friskt med korset uppåt kliver,
det himmelsnådesken hon ovanefter ser
gör att hon tåligt bär och under bördan ler,
att hon föraktar allt vad världen ger och äger,
den ej en böna värt i hennes sinne väger.
Och att hon står tillreds att villigt taga mot
allt hennes hat och spe, förbittring, trug och hot;
men det är ingen sak som står i vår förmåga
och av naturen lär vi aldrig därtill dåga.
Ack nej! vårt yra kött vet helt en annan lag
än tåla kors och nöd, och det med välbehag.
Ack huru nödigt vill vårt hiärta därtill jaka
att vi vad världsligt är och själva oss försaka
i det oss lyster mest ha evigt återhåll
och tvinga köttet ned, bort under andans våld,
att fägna oss så titt vi til vårt goda rykte
förklenas och som mest i stoftet varda tryckte
att se oss allt för ett i armod, nöd och tvång
och intet önska det förbättras någon gång.
Att hålla det för nåd och för en lycka skatta
när sot och sjukdom titt vår usla kropp avmatta.
Och fast vi oförskyllt skull’ råka uti band
berömma Herrans Namn och kyssa på hans hand.
Men huru svårt det syns, dock låter det sig göra
när Andan uti oss får regementet föra
och att en kraftig strål av Guds misskundsamhet
har själen satt i brand, så köttet dör därved.
Och det blir ögonklart oss föreställt i henne,
som korset har i famn, och lågan opp i änne
till segervinningsteckn mot Satan, kött och blod,
av hoppet understödd och heter Tålamod.
Och sannerlig härtill, härtill vill mod och hjärta
att kämpa med sig själv, tillfoga köttet smärta,
angripa utan klem vår fiend ’ inom oss,
till dess vi starke nog att bjuda Satan trots.
Vår hulde Frälserman har här tillvist oss vägen
och lärt vad sådan strid oss högt är angelägen.
Den redskap här omkring, svamp, törnekrans och spijut
vill visa att vi här ha aldrig stridit ut.
vill visa hur Guds barn här alltför ett anfäktas,
utav den Onde själv ell’ dem på honom släktas,
så ingen kristen själ kan därvid härda ut
som icke tåligt bär och ögat har på Gud,
på Gud för vilkens skull hon fröjdar sig att lida,
på Gud av vilkens hand hon hjälpen vill förbida,
på Gud den hennes nöd, den hennes jämmer ser,
till dess när honom täcks en god förlossning sker
på allt vad hennes själ, vad hennes sinne fängslat,
på allt varöver hon sig här i världen ängslat,
på allt det myckna tvång de bojor och de band
som hon blir löst ifrån utav en ängels hand.
Därpå till henne strax en annan Ängel träder,
sig över hennes kamp och välförhålland´ gläder,
får henne, sedan hon i frihet är försatt,
till fullt bevis därav, den sälla frihetshatt.
Den tredje däruppå har segerkronan färdig,
som kröner hennes lopp och håller henne värdig
att följa Lammet dit där högti´n skall angå
och hon, för all sin sorg, skall lön av nåde få.
Pris vare dig vår Gud, som oss en tid bedrövar,
när till vårt själagagn du sådant tjänligt prövar,
på det din Gudoms nåd, din evigrika tröst
i allan evig tid må över oss bli öst!
Men dessa här bakom som sig i mörkret hålla
är sådan gudlöshop vars grova laster vålla
att Herrens vrede dem förbistrat och förskräckt,
när hans rättvisa ris hålls över dem utsträckt.
Fru Högfärd famlar främst, dess hals- och huvudsmycken
betyga att ännu dess stolthet mer än mycken,
fast hon med häpnad stor sig till förtvivlan vet
hur hon mot vanan sin så djupt skal störtas ned.
Var grov och dödlig synd har här sin egen plåga.
En den av otamd lust, utav en syndig låga
framhärdigt brunnit har, lär illa ge sig ved
när svavellågan sist förtar hans kitslighet.
Och en, den all sin tid vänt rätten uti galla,
och vad som orättvist ej velat orätt kalla,
lär finna mindre kval av det han är fördömd,
än när han hör att Gud för rättvis blir berömd.
Hur lär en avundsjuk i avgrund fasligt tjuta,
när Guds utvalda barn få Guds åskådan njuta.
Och den av frosseri ett dagligt hantverk gör
lär gnagas av en mask den aldrig, aldrig dör.
Men den som haft sin lust sin nästa at beljuga
och till hans smälek argt ur egna finger suga,
blir påmint vem som här hans ettertunga skämt,
då när han honom där blir av den Onde jämt.
Kort, var en gudlös lem som här med synden spelat
och sig i nådens tid allsintet bättra velat,
lär tusen plågor ha; men fasa mäst för den
var hans regeringssynd av straffet känns igen;
men den uppriktigt fromm- och sanna kristendomen
som slikt förargligt allt osmittad undankommen
blir på så mycken ångst som henne stadigt mött
utav Guds allmakts ljus med strålar överstrött.
*
Han som är A och O och allt den samma bliver,
och i sitt sanna ord oss härom visshet giver,
har, att hans ord och tal evinnerlig skall stå,
med evighetens ring där själv tryckt seglet på
