Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.
Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.
Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.
Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!
Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hägrar på rutan.
Det är dig jag är utan.
Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar. E Lindorm:
Där höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar, dem havsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte bland klipporna dölja.
Ej främlingen komme det landet för när,
ty havet är fullt av försåt och av faror.
Här lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor.
Mångt storriggat skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp med stormen och havet.
En törn under vattnet emot något vasst —
och allt, som blev kvar, var en varnande mast,
där skrovet en gång blev begravet.
Men landet, som havet lyft upp på sin arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter och åter ur alstrande barm
var bäck, som i vårsolen sprungit sig varm,
åt havet i gengäld tillbaka.
Med hed invid hed, så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda därpå,
men strida och strömstarka älvarna gå
mot väster, där havsrymden glänser.
Väl fattigt är landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke av stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärvt tycks ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen.
Men om än hans åker är frostig och hård,
så trampar han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den jord, där hans liv slagit rötter.
Och här hans förfäder levat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och stugan på backen, som skymtar i rött,
har hägnat var fröjd och vvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften.
Väl ljungen kan sucka här tiomilsvitt
i sollösa dagar och sömnlösa nätter,
och regnet här faller så tungt och så stritt,
och skyarna rida sin Blåkullaritt
på hösthimlens gråbleka slätter.
Men aldrig du skådat en vitare snö
än midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar betäcka var sjö,
och släden så lätt som ett flygande frö
far framåt på vinande medar.
Vi drar du från hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus över ljungen?
Väl tiden och tågen ej här gå så brått,
och lycksökarn finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
var lyckan står säkrast att finna.
Ty hemmet, om aldrig så torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på den mörknande heden.
Välsignat det ljuset, välsignat vart land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar en del av vårt land,
en del av vår andel av världen.
En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.
Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.
Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.
Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar -
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...
Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.
Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger
som hetsar mig och jagar,
blir därför att det gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.
Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.
De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.
Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!
Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.
Det har sports hit ner
att det skall bildas ett nytt lyrikerförbund
för näktergalens utrotande.
Men det där projektet
går vi inte med på här i syd-Sverige,
vi som hört näktergalen
och känner honom.
Jag skall säga herrskapet
att näktergalen är visserligen liten,
enkel och tämligen mildsint,
men likafullt är han den fågel
som har den djupaste lidelsen
här i landet!
Ack dessa näktergalskvällar
över de vita snåren
längs klippiga stränder
och djupt inåt dalkjusorna!
Osynlig sitter fågeln
i det blommande törnet,
spelar, spelar, spelar
havets vår och jordens och hjärtanas
- klockspel, flöjtlåt, människoviskningar –
förunderligt och outtröttligt,
medan knopparna brister,
skyarna remnar
och ljus tändas
högst uppe i himlarna.
Därför så:
om ni inte förstår näktergalen,
ni sparvhökar och trumslagarfåglar
uppåt landet,
så kan ni ju ändå vara snälla
och
lämna honom i fred. R Jändel:
Förlåt en yngling, som kommer för sent och vevar en slagdänga blott
och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mej grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.
Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se,
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.
Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.
Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utdrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.
Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna av livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.
Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv
och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm. D Andersson:
Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen,
fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar,
din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt sej
och kvar är den herrn med två horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten,
så rivande ful mellan klibbande löv.
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor
du band dej i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår dej,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa
står klar som kristall över byarnas hus!
För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas
i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa
likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga
när ömt din butelj som ett dibarn du sög.
Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga dej fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken
du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa,
en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända,
sex fot under skorna på socknens präst.
Hur går dej, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna
ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten
och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter,
där muren är jaspis och gatan av guld?
Då knäpper jag sakta en sång på fiolen
och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover
och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus
till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden,
att ren han må vandra till Herrans hus. D Andersson:
Emellan en våg och en våg jag lyddes vid stranden.
Det skymde sakta. Bruset av dagen vek
för kvällens tystnad. Vågornas eviga lek
än strödde flingor av silvervitt skum över sanden,
och aftongyllne var luften och sydländskt vek.
I rymden hän mot den slocknande västerbranden
likt vita svanor styrde skyarnas tåg.
Försjunken i dröm, med irrande sinne och håg,
jag kände stenarna rassla sakta mot handen
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg slog stänket från stenen
mot västerns glöd i regnbågsskimrande ljus.
Som vårregn klingade dropparnas fallande brus.
Jag mindes döda morgnar då gryningsskenen
sig lyfte i glöd över daggiga landsvägars grus
och skälvde i spindlarnas nät längs åkerrenen.
Jag kände mitt blod som förr uti ådrorna brinna
och vandrade åter de stigar jag då kunde finna
i hembygdens ängar, bland fält utav rykande råg.
I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg
då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
som fallet av skimrande droppar som sorla och svinna
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg som den sjunker och sväller
ett ansikte upp ur de strömmande tankarna dök,
en hastig sekund, tills djupet ånyo det slök,
som liket som lyftes minutsnabbt utav en propeller
och sjunker mot fjärran igen med ångarens rök.
Vad blir av de hägrande mål, dit vi sträva och syfta?
Ett intet, och allting begravs i besvikelsens klyfta.
Men ännu en gång, när ditt ansikte plötsligt jag såg,
de ordlösa timmarna fyllde ånyo min håg,
de hänsvunna nätterna hörde jag flämta och snyfta
då tiden så stilla i darrande fullhet låg
som vattnet som skälvande dröjer, på väg att sig lyfta
emellan en våg och en våg.
Emellan en våg och en våg som växande svalla,
det svartnat på havet och vågornas skum är som bly.
I fjärran sjunker strandad en sista sky,
och böljorna vandra, böljorna stiga och falla,
och nattens timmar tysta mot väster fly.
O natt du eviga, natt du höga och kalla,
jag tackade dig, där sträckt i tången jag låg,
att tvådd av din dagg jag med klarare ögon såg,
hur människors liv och lycka, kärlek och alla
fåfängliga drömmar vi höga och heliga kalla
i rymden sjunker likt sommarskyarnas tåg,
försvinner och brister likt bubblor som stiga och falla
emellan en våg och en våg.
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.
Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."
Sedan Hera intagit sin plats på världshärskartronen vid Zevs´ sida, vägrades henne ännu hyllning och lydnad av gudinnorna Afrodite, Pallas och Artemis. Som villkor för sin underkastelse fordrade dessa, att drottningen skulle offra sin för dem förhatliga livvakt, amasonerna. Efter en bitter strid gav Hera vika och lät dådet ske. Det här översatta partiet skildrar dels mordet på amasonerna, dels Zevs´ försoning med Apollo, den orättvist tilbakasatte rivalen.
"Vad larm är detta?" Zevs for upp i andlös bidan. "Vad gälla dessa skrik och denna brutna kvidan?"
Och i en enda sats är han ur bädden sprungen och lyss åt gården till med andedräkt betvungen.
Då hörs hans stämmas dån. "Din dvala, Hera, lämna!" Ty - dina amasoners död du har att hämna!"
Hon tiger. Allt som hörs är ojämn andnings kramp och fingrar vilka krama kudden hårt i kamp.
Då ljuda tjut om hjälp. När härskarns detta hör till dörrn han ilar. Den är reglad utanför!
Han studsar; skakar hennes darrande gestalt: "Stum som en haj du är! Men du skall bikta allt!"
I raseri och viss om hennes brottslighet den tigande han vild för sina fötter slet.
Hon teg, och hennes blickar, stelt och själlöst fromma, i bidan under straffet gingo mot det tomma.
Det fasansfulla larmet slocknar nu i stön, och se! en morgon bräcker, rodnande och skön.
Då stryker hon med handen över hår och panna: "Nu är det som ej nattens fasor vore sanna."
Hon andas fritt, som löst ur ångestdrömmens band. Men Zevs i vrede flämtar och med lyftad hand:
"Förbannad du för detta!" Mot hans vrede gick en lugn och leende, en fin förstulen blick:
"Att spela domare är djärvt, o Zevs, är djärvt av den, åt vilken våld och stöld hans makt förvärvt."
Och om den vredgade sin slanka växt hon slingrar, smeksam på ormars vis, och så hans vrede skingrar:
"Låt mitt, din medfördömdas, ord din vrede klandra: en varg och en varginna lida gott varandra."
Och snärjd av hennes ord, av hennes andning varm, står Zevs där överrumplad, blottad på sin harm.
Han gör sig lös med våld. Han söker fåfängt finna för lust och fasa ord och flämtar: "Du - o kvinna!"
Och hon: "Men vill du ha mig annorleds än så?" - I naken höghet såg han henne för sig stå.
Och morgonljuset, som bröt in från rosig rymd, belyste för hans blick, av skönhetsbländning skymd, den hela fägring, där av Genesis stod skrivet: "Här finner samlat du, vad värde har i livet."
"Hur fåvitskt efter mening i vår värld vi treva", skrek Zevs: "Välkommen lögn, du enda värd att leva!"
Och den av blodskuld tyngda till sin famn han slet. Zevs´, världsallenahärskarns bröllopsnatt var det.
_ _ _
Men vid sin källa låg, av dyster vrede slagen, Apollo. På den tredje efterbröllopsdagen förnam ett buller han ur skogen fjärran från, som om en kraftig vildsvinshona längs med ån, eller en vildsvinsgalt, bröt fram ur lagerbrynet och plöjde marken upp och rotade med trynet.
Apollo hotfullt då: "Vem djärvs mig störa här? Förbannad skall du vara, vem du också är."
Då svävade ett moln på skogens toppar fram. Den store Zevs vart synlig, mörk och allvarsam.
Apollo reste sig. Förbittrad mätte han den som från honom ära, makt och drottning vann.
Sin Aigismantel Zevs som enda hälsning bjöd. "Bär avund du ännu?" hans dystra fråga ljöd.
- Av blod, som levde, flöt ur mantelns veck en flod, och utanpå ett ögonpar vidöppet stod.
Som från ett slaget barn förnams en ömklig låt, och mantelns ögon tårades av ständig gråt.
Apollo fylld av skräck för denna anblick vek. "Hur bär du detta kval, olycklige?" han skrek.
"Min härskarmantel här du skådar, vilken vid min kropp skall vara naglad fast till evig tid.
Så säg, min broder, är din avund ännu kvar?" - "Om maktens pris är detta, gärna konung var."
"Nåväl", sad´ Zevs, "förnim vad skäl som fört mig hit. Ett furstligt fridsförbund må ända detta split.
Väl vet jag, att ej du kan någon önskan nära, som fylls av mig. Men vi din gunst och hjälp begära. I denna värld behövs bland brist och blod och brott en smula själiskt skönt, en glimt av himmelsblått,
en lycklig, som eländets schakter ej fått ana, en hjälte utan fel, som fläcklös bär sin fana.
Jag kan ej lida, att du ruvar här fientligt. Jag fordrar delat välde och förlikning äntligt.
Själv tar jag strid och kiv och människornas nöd och all den stränghet, som Nödvändigheten bjöd.
Men eterns skönhetsglans skall du med ingen dela i hög och luftig rymd, där fria tankar spela.
- Ett avskilt slott bland dessa berg må bliva ditt, att däri du må härska med de dina fritt.
Min egen spiras makt skall intet mäkta där. Och att du finns, är all den lön som jag begär.
Må detta tal din själ, ej blott ditt öra hinna." "Ej länge", sad´ Apollo, "skall jag mig besinna.
Ditt väsens art är stor och sann, fast ond dess rot. Jag tar din vänskap ej, men ditt förbund emot."
När han så talat, skildes åt i frid de tvenne: världens behärskare, och den som frigör henne.
Extraläraren: "I äktenskap användes högre matematik..."
"Lyten, det har du i hundra,
lust att reta och sticka,
blåsa sofismer och dundra...
Sådant - plus vanan att skicka
rättvisa bort som ett spån på en våg...
Surhet plus stränghet jag såg.
Småaktig, kall
räkna jag skall:
retlighet uppförd och ondska i minne...
Slutet adderar jag - vänta och tig! Summa summarum: I blod och i sinne
älskar jag dig!"
"Lekalv, den barnsliga glada,
stundom i ilska jag luggat.
När du i ljus kunnat bada,
skimret med mörker jag skuggat.
Minskade mulen din glädje till noll.
Fröjd subtraheras med groll.
Trevnad på stig
fråndrog jag dig.
Hjälp mig att räkna - var siffra är bitter!
Svartaste nollor att vänta man har...
_ _ _
Nej, under linjen du skriver i glitter:
Kärlek står kvar!"
Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva,
hellre få vila i min famn än hos Jupiter själv.
Kär jag hade dig då ej blott med en älskares lystna
åtrå, nej, som en far älskar sin son och sin måg.
Numer känner jag dig. Och om även min lidelse flammar
vildare, äger du nu ringare värde för mig.
"Varför?" frågar du. Jo, när så en kvinna oss kränker,
ökas begärelsens brand, kärleken släcks därutav.
Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska
och ej akta en enda vitten värdigt
allt vad knarriga gubbar därom glunka.
Solar kunna gå ned och komma åter:
vi, när dagen är slut en gång, den korta,
måste sova en enda natt för evigt.
Giv mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra.
Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda
så dem samman, att summan ej kan nämnas,
och att ingen oss avundsjuk kan skada,
sen om kyssarnas mängd han kunskap vunnit.
När först jag mötte dig en vår,
så glänste locken i ditt hår
och fladdrade i havets vind,
den rörde fuktig vid din kind.
När du blev min, den smekte tung
min mun, som kysste het och ung,
och sedan gav du den till tröst
en avskedsstund en ödslig höst.
Kamraterna - vart ha de gått?
De skiftade från brunt till grått
och gömdes i ett mörkt kvarter,
ett rum, som ingen öppnar mer.
Men ofördärvad glänser än
den lock, du skänkte åt din vän.
Den skulle åter för en stund
beskugga lätt din pannas rund,
om blott jag bar den till den dörr,
där du välkomnade mig förr.
Det kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant - det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.
Du var ej lik en enda av de andra
vid fjärran dörr jag hämtat, yr och bråd,
vid fjärran port att glatt i samspråk vandra
i litet lögnförbund vid månens nåd.
Ej dunstgestalt - en rökbild av förfluten
och halvglömd tid - en syn, som nyckfull var.
Du var en bild, en stark, av sanning gjuten,
med vänskapsdjup i mörka ögonpar.
Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?
_ _ _
Fast all naturen svingade vid susning
med blad som vändes - flarn i fladderregn,
hon stilla röjde i en ordlös tjusning
i rörlig sommarskuggas gröna hägn.
Och hennes ögon, allvarsamma, klara,
som sågo bindande men blitt på mig,
de tycktes tala: "Bida litet bara,
snart kan jag komma för att stödja dig.
Men nu jag endast i din aning vilar
som vinge vilar på den varma vind.
En verklighet, som brinner, sedan ilar
till dina armar, klar och frisk om kind.
Jag valde Junis tavla för att träda
bland ungdoms sälla syner dig emot.
Min kärlek ville jag till sommar kläda
och blomster sålla vid min käres fot."
_ _ _
Jag sade intet - ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.
Vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig...
Väl är det sant - det var i slummern bara,
men kunde knappast någon annan vara
än du, min älskade, som kom till mig.
Jag stannade studsande, frågande,
och vände blicken mot Skåne och Ven;
där kom genom rymden ett sken,
ett löpande, tändande,
vitt och bländande,
ett hörbart lågande,
ett flammande sus...
och dock var allting blott en grådags bleka ljus
och Sundets vardagsbrus.
Jag stod där lyssnande, spanande;
där gick genom rymden ett tonande glam,
som sökte mig, ville med makt till mig fram...
Jag stod där spejande, anande...
Med skuggor och ljusningar
i blågrått blekaste
skiftningar ilande
tusen små krusningar,
de aldrig vilande,
flämta och fladdra,
pluddra och pladdra,
gnola i vekaste
böljeslag...
en vårligt ljum och stilla januaridag.
Och ljusglansen steg och sorlet med den
på skymmande synrand i öster,
blev ögon, gestalter och anleten
och många människors röster,
en enda strålande gillessal
med visor och tal och klang av pokal,
ögon jag sett i, det var en gång,
och händer jag tryckte för längesen,
som räckas mig, glänsa i minnets sken,
slå över åren sin gyllene spång...
Och det brusar som full orkester,
och det är dock blott ekande rester,
ett skimrande fata morgana
vid en krökning av livets bana.
Ty glammande sal av glans och gull,
som tändes, väckt ur sin långa blund,
den ståndar därnere inunder mull,
den ståndar därnere på havsens grund,
såsom staden som sjunkit sen många år
och med torn och tinnar i djupet står.
Ty glansen är blott irrblossets sken,
och dansen går av de dödas ben,
och sorlet är osäll anda som kved,
när häxan på sitt kvastskaft red
över gravens, dödens och minnets sten.
O Hansson:
i under- och överklasser. Den fasetteras i massor, garvare-Kleons-typen. Han allestäds kommer till syne med valfiskens åbäkliga böle och grymtning ur svinets tryne, den odödliga brackan och knölen, som rörde tungan och benen på Aristofanesscenen.
De kräla på alla asfalter och knuffas på huvudgator, och i alla tidningars spalter du hör dem skratta som skator - garvare Kleons söner, som pocka på högre löner, ej för svältande massor, men för sig i verk och banker för att slippa andra tankar än att rota med trynet i kassor och sitta med valfiskbålen fast i ministerstolen.
Som alla tyranners såta och säkra vänner de ståta, där de ömsevis skälla och gråta, av smekning och vinning kåta - garvare Kleons inepta och senkomna puckeladepter, valfiskbukiga skuggor av brunstigt grymtande suggor.
Sen folken fått vad de tarvat och alla han flått och garvat, sist själv vill han sitta på tronen med all den tyranniska donen och gumpen på pengapåsen - garvare Kleons apa - vill sitta där däst och rapa ur den hårtspända valfiskbuken till taffelrester på duken och skåda med smågrymt neder på folken, som stå uti leder längs krubbor och tråg i båsen. O Hansson:
.jpg/200px-Anders_Zorn_-_Erik_Axel_Karlfeldt_i_Zorng%C3%A5rdens_matsal_(1906).jpg)
