åt ungdomen helt kallt på munnen draga?
Och skratta åt min första kärlekssaga,
åt allt jag bar och ej fick ut i sång?
När jag mot livet tog mitt första språng
och föll och slog mig utan att ens klaga?
När jag i ångest fridlöst måste jaga
och tyckte hela världen var för trång?
Skall också jag vid glaset, svept i rök,
då tala om mitt första flygförsök
för mina vänner och helt muntert skratta?
Skall detta allt som brottades och grät
när jag blir gammal farbror tas på knät?
Det är för tungt och svårt för mig att fatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar