Visar inlägg med etikett Hed Kerstin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hed Kerstin. Visa alla inlägg

lördag 16 december 2023

Bönen

















Det var rätt sent. Hon hörde gökens läte 
när månens skära steg ur dimblå sky. 
Hon steg helt stilla ur sitt traktorsäte 
och neg tre gånger djupt för månens ny. 

Tre gånger neg hon djupt för månens skära! 
Vem niger väl så vackert nutilldags? 
Vad bad hon om? Att trädan skulle bära 
till sist en vacker skörd av gyllne ax? 

En stum besvärjelse av livets lagar, 
ur gången tid en nästan hednisk rit? 
Nej, Gud, som styr för alla våra dagar, 
o, låt omsider vännen komma hit. 
... 

Ty allt hon bad om på det stilla fältet,
alltmedan månen gick sin tysta ban 
under det osynliga Vinterbältet, 
det var: "Låt vännen komma hem från stan!"

fredag 19 juni 2015

En spelman





















De klädde majstång norr i byn. De hämtat löv i hagen
och stångens vissna skrud de tagit ned.
Den stilla sommarkvällen var klar och ljus som dagen
och kransar bundos efter gammal sed.
Men det som varit viktigast i hela ståten felades,
så tyckte alla gamla där i byn -
var funnos alla spelmän, eftersom det inte spelades
när stången restes svajande mot skyn?

Där stod en yngling, mörk och tyst, längst bort i männens klunga,
de började att ropa honom an,
och snart de tvungo honom fram och bådo, alla unga:
Å, spela för oss lite, du som kan!
En gammal god och nött fiol i pojkens händer lade de,
då log han lite tvekande och kärvt.
Han hade spelmansblod i arv av gammelfarfar, sade de,
och det var också allt han hade ärvt.

Han såg väl ut som folket mest, men bäst han stråken förde
och stämde om och prövade så smått,
var det som om han lyssnade, som om en ton han hörde
långt bort ifrån, som ingen annan nått.
Han blev till ett med varje takt som steg och sjönk från strängarna,
till ett med varje sällsam melodi -
han vart som växt ur bygdens jord, ur forsarna och ängarna,
han vart som av en annan tid än vi.

En visa först han lockade så sakta på fiolen,
så trevande och tyst som på försök,
en ålderdomlig visa, som kanske steg mot solen
med bygdens allra första svedjerök.
Och alla unga gingo från stången som de sirade,
som fångna av hans underliga låt,
ty visan som han spelte var som vita liljor, spirade
ur svart, svart hedendom och gråt.

Så blev det till en gammelvals. Det var, som när det dansar
en vårbäck under valv av björk och sälg -
det var som när en ungdom binder sommargröna kransar,
som haft det svårt och längtat efter helg.
Det var som glädjen hos ett folk som mörka tider tvingade
att glädjas åt var solglimt som det fick -
och när den sista drillen sjönk i fjärran och förklingade,
då lyste det och log i varje blick.

Så spelte han en polska. Det var som vårflodsvatten,
som älven, mäktig, gungande och trygg,
när dagens första ljusning går segrande ur natten
långt bortom berg som blåna, rygg vid rygg.
Det var som när en vårens storm drar stolt igenom byarna
och sjunger ut allt vinterkallt och grått.
Men alla gamla sågo mot de aftonröda skyarna
och mindes livets vår som lyst och gått.

Det var ej som han spelat på fyra nötta strängar,
en självlärd spelman utan konst och prål,
det var som om det stigit ur forsar och ur ängar
en fornärvd sång på bygdens eget mål.
Var ej vart stråkdrag som han drog, högtidligt, stolt och svallande,
den gamla, gamla bygdens egen röst,
ett modersmål, ett halvt förglömt, men klarnande och kallande
ur åldriga och breda urbergsbröst?


lördag 29 juni 2013

Sommardag





















Aldrig är daggen på lingonriset
som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.












 

onsdag 6 mars 2013

Markernas vind






















Markernas vind, jag var ett med dig,
ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

tisdag 1 november 2011

Spel-Olles gånglåt

 




















Löven de grönska i sol kring alla vägar
och alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar
en stackars fattig speleman, en speleman är jag.
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

Ute i världen där tiga alla sånger
och glädjen är en fela, som mist varenda sträng.
Går jag än ensam och sorgsen många gånger
skall dock min visa klinga som lärksång över äng.
Sång, sång, sång ger mig lyckan igen
sång, sång blir min följesven.
Klinge därför visan min
som lärkesång, som lärksång över äng!

Kommen, i unga, när aftonsolen dalar
och alla byar rodna omkring vår klara sjö!
Låtom oss sjunga en visa, som hugsvalar
och alla våra sorger för himlens vindar strö.
Glöm, glöm allt, som gör hågen så tung.
Glöm, glöm, var blott glad och sjung.
En låt som strör sorgerna ut
strör sorgerna för himlens vindar ut!

Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag.
Gökarna ropa den hela långa dagen
och ängens alla blommor mig dofta till behag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

Novemberbrev till en vän i staden















Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Paria
















Visst har du drömmareögon. 
Men har du ingenting mer? 
Ingen pappa med pengar 
så vitt jag ser. 

Trodde du dig om att växa 
ut ur den givna ramen 
utan så mycket som en 
studentexamen? 

Var du ett ljus i skolan? 
Ack, det gör ingenting! 
Så barnsligt att tro, att man spränger
fattigdomens ring 
med så billiga medel 
som begåvning och flit! 
Du fick passersedel 
bara hit. 

Måsar och änder tigga. 
Du är deras bror. 
Men det drar vasst från Slussen 
och du har dåliga skor. 
Här bakom kiosken vid kajen 
är lite lä. 
Var har du lärt dig att skära 
så skickligt i trä? 
Se, en så vacker madonna! 
Ingen italienare 
kunde ha skurit dragen 
mildare, renare! 

En skönhetslängtan som denna 
kan kvävas, men ej bli död. 
Och kvävda lågor kan bränna 
värre än glöd. 
Hjälpte det inte att sträva? 
Slet du, tills viljan brast? 
Så kom du aldrig ur 
din pariakast. 

Det som du drömde och ville 
blev aldrig till gärning frälst - 
sen kan man sjunka och sjunka 
hur djupt som helst. 
Livet är inget lotteri. 
Högt stiger bara den 
som fått en okuvlig vilja 
i begynnelsen. 

Nej, du ska se det klarar sig! 
Är det för sent? 
Bli inte arg för jag tröstar, 
det var ej så illa ment! 
Man ska inte tro man har vingar, 
blott lämpa sig efter måtten. 
Visst fastnar man, men man står stadigt 
om man står kvar på botten. 

Bäst om man låter vingen 
få tyna bort. 
Bär den en? Det vet ingen, 
och livet är kort. 
Slita till födans gåva 
och inte begära mer, 
så bör man göra, och sova 
när solen går ner! 

Fattiga son av Sverige, 
sov i natt utan sorg, 
i Frälsningsarméns härbärge 
vid Kornhamnstorg!

Två jutar

















Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 
Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 
Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 
men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 
sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 
och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 
den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 
följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn
På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 
De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 
en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Till en diktare
















Du skall icke svika, icke svikta! 
Leva hundra liv, det är att dikta - 
känna andras öden smärtsamt nära, 
höra tankars bud och tyda hemlig skrift. 
Mitt i egen gärning skall du bära 
andras sorg i blodet som ett gift. 

Du skall vaka, medan andra sova. 
Får du klarsynthetens bittra gåva 
skärpt, så att du tror dig glimtvis ana 
alltings sammanhang i en benådad stund, 
är det ock ett krav: Svik ej din bana, 
ej det bästa i ditt väsens grund! 

Ty det öde som du fick: att känna, 
jublets fullhet, ångestens gehenna, 
djupare än andra, blev ej givet 
att du skulle bygga egen ära av. 
Du skall söka sanningen om livet, 
vara tolk för det som livet gav!

Ljuslängtan





















Människa, varför föddes du att älska ljuset?
Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Människan

















Människa, varifrån kom du? 
Var du en urcell, slungad på stranden, 
förd av en allsmäktig vilja, som visste 
mening och väg och som aldrig tog miste - 
någonting över allt vad vi känna, 
bortom allt vett och förstånd? 
Kraften, som danade ut dig, som räckte 
för ett så underbart, okuvligt släkte, 
vad var riktigt ditt eget av denna 
outsinliga fond? 

Skumma, outrannsakliga 
gå dina anor till tidlösa tider. 
Runt om i jordens bortglömda gravar 
vila, med vakt av offrade slavar, 
härskare, hövdingar, faraoner, 
multna de fattigas ben. 
Människoätter komma och fara. 
Öknen, jorden och bergen bevara 
kilskrift, bildskrift från flydda eoner, 
slagen i hällarnas sten. 

Människa, hur länge var du? 
Hur länge skall du förbliva? 
Under din värld, där fartböljor brumma, 
sova urtidsskogarna stumma, 
djupt i sandhav och lervalv förstenas 
jätteödla och mastodont. 
Men du är kvar. Och likt dina fäder 
bygger du torn som i Babylons städer. 
Forntid, nutid och framtid förenas 
inom din horisont. 

Stormflod och urhav fördränkte dig. 
Skridande isglaciärer 
spolade sönder ditt rike, begravet 
under giganternas vandring till havet. 
Men i de väldiga vägarnas fåra 
sår du, bygger och bor. 
Upp ur örlig och pestilentia 
reste sig viljorna, vakna, fria, 
tusenhövdade, tusenåra - - - 
Människa, vad du är stor!

måndag 31 oktober 2011

Mödrar


















Små trevande, späda händer, 
små knubbiga ben 
vi badade varligt om kvällen 
och lindade dem till vila. 
Vi ledde de stapplande stegen. 
Vart gingo de sen? 
Till blåsiga äreställen? 
Till dråpargalge och bila? 

De växte ur våra armar. 
I trotsande tro 
sitt eget fyrspann de körde 
med sorglöst fumliga tömmar. 
Vad fick vi kvar av vår lycka? 
En nött liten sko - 
ett skimmer i ensamheten 
av ljuva, slocknade drömmar! 

Det säges att moderskärlek 
är himmelsk och hög, 
är heligast av de lågor 
som kommer hjärtan att skälva. 
Är det så alldeles säkert? 
Det liv som sög 
sin styrka ur våra ådror 
var dock en del av oss själva. 

Det är vårt eget vi älska 
och hålla fast 
så länge vi orka lyfta 
slitna, domnade händer - 
vårt eget vi offra allt för 
och strida för, vilt och vasst, 
som jagad varghona strider 
för ungen med klor och tänder. 

Vi fingo en eld i själen 
som aldrig förgår, 
halvt himmelsk och halvt av jordens 
egen glödande kärna, 
en gnista av namnlös urkraft 
som allt förmår. 
Vi vigdes att tjäna Livet, 
vårda, älska och värna. 

Du ämbete kungligt stolta, 
du kalk av malört och vin, 
du kärlek som tyst vi bära 
till dess våra blickar brista, 
du låga, som brinner under 
blaggarn och hermelin, 
du brände vår vilja helig, 
du lärde oss äga och mista. 

Vi gåvo åt jord och himmel 
vår levnads gäld, 
vi mätte aldrig den flamma 
som kom oss att brinna. 
Vi voro blott lampor för livets 
outsläckliga eld, 
vi alla med namnet moder, 
madonna liksom varginna!

Den dövstumme bildhuggaren






















Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

Läxorna
















Du var en liten fåle som lekte fri, 
nu har du töm och betsel, liten vän! 
Du har en a-b-c-bok med svåra läxor i 
att stava på och stava om igen. 
Så lång, så läng är läxan, kort tålamod har mor, 
ibland så kommer tårarna till slut: 
"Du tycker det är ingen konst, men du, du är ju stor, 
ni stora kan ju alltihop förut!" 

Slut nu med morgonsömnen! Så rå och kall 
är morgonen och vägen är så lång. 
Trött böjs ett litet huvud för det skonlösa "Du skall" 
vi alla måste lära oss en gång. 
Det är så tungt i hågen, så grått kring äng och älv 
- "var glad, snart blir det bättre", säger far. 
Men mor står tyst i dörren och tänker för sig själv 
att livet har nog värre läxor kvar. 

Vi stora få de läxorna. De ta ej slut 
hur ofta gråten stockas i ens hals, 
den läraren har en karbas, som aldrig slites ut 
- sånt har din lärarinna inte alls! 
Jag stavar på min läxa, jag kan den inte än, 
och vad jag lärt det glömmer jag så snart, 
fast jag har stavat på den genom år och år igen. 
O Liv, när skall jag se den mera klart?

Sommar

 















Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på
men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Emanuel
















Baljor för åtta till sexton liter,
yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):



Ålderdom

















Det kommer något, jag vet inte vad 
bakom stammarnas kopparbruna arkad. 

Det växer ur mossan en töckengestalt. 
Den följer min väg. Den är med överallt. 

Den står som ett moln för Guds strålande sol. 
Det våras, men jag minns blott hösten i fjol, 

ty min värld av förgängelsens visshet är full. 
Allt ska bli aska! Allt ska bli mull! 

Och vandrar jag hemåt i majkvällens fred 
är den dystra töckengestalten med. 

Den tynger min hjässa, den kröker min rygg, 
min hand blir kraftlös, min tanke skygg, 

ty jag ser, att jag aldrig mera blir kvitt 
den gråa gasten. Allt, allt som var mitt 

skall den taga, mitt innersta, allt vad jag var 
och lämna mig frusen och slagen kvar. 

Du, Makt över livet, som gav mig en gång 
dess gåva av slit, av vilja, av sång, 

av dröm, som famnade mullen och skyn - 
låt icke den gåvan få trampas i dyn! 

Nej, innan den sista skuggan har släckt 
min tankes eld med sin andedräkt 

och anden gjort till förgängelsens slav, 
tag, Allmakt, åter den gåva du gav!


I gryningen

















I tysta stunder
som stå och väga mellan natt och dager
med ljus från dolda källor någonstans,
sker detta under
att allt det gångna går igen. Allt drager
förbi i denna smärtfyllt klara glans.

Nu kan jag se den,
den dolda meningen i allt som hände,
den som jag förut aldrig trodde på:
den blinda vreden,
den heta längtan och all sorg jag kände,
den vart mig given, att jag skulle få

min ande prövad,
min vilja som ett järn i ugnen renad,
min stolthet krossad, att jag skulle bli
allt hopp berövad,
men ock till sist bli det som jag var menad
och lyfta pannan högt och varda fri.

Och denna svala
och enkla bikt om övervunnen smärta,
så lik de andras, som på jorden bo,
skall kanske tala
en gång till något djupt förtvivlat hjärta
och trösta det och sjunga det till ro.

Gamla fäbodar















Här tar den gropiga vägen slut. 
Här är svalka och frid. 
Lutande stugor, knut vid knut 
vittna om gången tid, 
stå där bland tåtel och hallonris 
gråa, böjda på gamlingars vis, 
se bortom åsarnas blånande dis, 
murkna allt mer och mer. 
Ändå de bära, fast glömda och grå, 
hänsvunna tiders spår, 
än i mäktiga stockar stå 
ristade namn och år. 
Ännu tala ur trä och sten 
röster, stumma för längesen, 
gärning, glömd och förbi - 
människor, färdmän, som vandrat sin stråt, 
gått som vi genom glädje och gråt, 
trott och strävat som vi. 

Vakna ej minnena sakta till liv 
här i den susande ron, 
stigna ur blånande bergmassiv 
åter i syn och ton? 
Mumlar ej vinden i björk och tall: 
"minns du hur visor från jäntor i vall 
ledde en gång kring myrar och fall 
skällornas kling och klong? 
Klöv efter klöv, fot för fot 
gick över stigarnas sten och rot 
 skaran, gungande lång, 
letade väg bland vindfall och stup 
in i villande granskogsdjup - - - 
Långt, långt bortifrån glänta och hed 
kommo de åter i sjunkande sol, 
trötta på mygg och knott. 
Tacka och get, kulla och ko 
gingo till vila i vallens ro, 
hade det ganska gott." 

Aldrig mera i solröd kväll 
klövjas till svedja och slog - 
aldrig en kittel på ärrig häll, 
aldrig en skälla i skog! 
Aldrig en glad och trallande flock, 
härmande gökrop och vallarlock, 
drager hit opp när veckan är slut - 
aldrig en stråke vid stuguknut 
kallar trofast och ömt. 
Väggens randgräs och stickelbär 
vittna att människor vandrat här, 
strävat, hoppats och drömt. 
Trasten spelar sin pärlande låt, 
bäcken klunkar som suck och gråt 
tätt invid stugans dörr: 
Grönskande sommar, vinter vit - 
ingen skall bo här, ingen gå hit - 
aldrig blir det som förr!

En ung flickas brev till en väninna på resa





















Här är så tyst och stilla, här händer ingenting! 
Du far så vitt omkring 
och minnen får du samla och löjen får du strö! 
Din värld den är en djup och stolt och svallande sjö - 
ibland så når en dyning, en dallrande ring 
den strand, där jag skall leva och dö. 

Och det är när du skriver! Du vet väl inte av 
att över land och hav 
jag följde dig, närhelst jag stod med dina brev i hand! 
Jag stod med dig vid relingen, när yppig sydländsk strand 
steg som en solfödd hägring ur böljans blåa grav 
och jag var med dig när du gick i land. 

Jag gick med dig mot alper där vinden blåste kallt 
av snö som aldrig smalt, 
fast dalens druvor mognade i sol för skördarns kniv. 
I gamla, gamla städer med glans av gånget liv 
jag njöt som du av skatter av ovärderlig halt 
i konstens och i vetandets arkiv. 

Så följde jag i tanken den långa vandringen. 
Tack för den färden, vän, 
tack för var skönhetssyn du gav, för varje tankebikt! 
Hur ofta flydde jag ej dit ifrån min vardagsplikt - 
ty verklighetens boja blir bittert hård för den 
som fyller ut sitt liv med dröm och dikt. 

Nu lider det mot kvällen och skuggan faller skev. 
Ditt kära, glada brev 
är inte mer en sagans svan som för mig dit jag vill, 
det är en hög av papper blott, som dystert prasslar till 
för dagens sista yra vind, som genom dalen drev 
med klangen av en fjärran fågels drill. 

Härhemma tätnar grönskan i björkarna alltmer. 
Jag tycker att jag ser 
hur hösten snart skall gulna dem och röva deras blad. 
Och inte är jag tålig och inte är jag glad, 
närhelst jag måste tänka på hur höst skall mörkna ner 
kring mina stilla års och dagars rad. 

Visst är det synd att klaga! Jag har det ju så bra. 
Det är väl stort att ha 
ett hem som jag med mor och far! På mig går ingen nöd. 
Jag längtar ej till lättja och ej till överflöd, 
och jag har händer starka nog att arbetsoket ta, 
när andens längtan ropar efter bröd. 

Jag grubblar på så ofta, jag undrar hur det går, 
om livets korta vår 
skall jaga över vägen min och susa mig förbi 
som doft av löv i vinden, som ett flyttfågelsskri, 
eller skall den dröja kvar hos mig i åldrande år 
som en ljuvlig, ljuvlig, fjärran melodi?