Visar inlägg med etikett Elias Sehlstedt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elias Sehlstedt. Visa alla inlägg

onsdag 26 juli 2023

På min födelsedag

















Vid rakspegeln.

Så är du född i dag, min vän! 
För många herrans år. 
Och gudskelov! du frodas än, 
fast spräckligt är ditt hår. 
Men ack! du är ändå till slut 
så gammal ej, som du ser ut. 

Nu sitta vi här vis-à-vis 
och titta på varann. 
Min gubbe! du skall genast bli 
så snygg, du nånsin kan. 
Det gäller visst ditt eget skinn — 
Håll mun! nu skall du tvålas in! 

Si så! nu är du blank och fin. 
Tänd din cigarr och rök! 
Din kind är slät som ett porslin, 
och hakan som en lök. 
Sätt ljus uti ditt ögas glugg, 
var glad, stryk upp din gamla lugg! 

Jag önskar dig än många år 
och allt vad kärt och gott; 
och säkert, om du leva får, 
så dör du ej så brått. 
Se icke trumpen ut, giv akt! 
Låt hjärtat slå i munter takt. 

För tungt bör man ej världen ta 
och den i skuggor klä. 
Man bör väl något folkvett ha, 
då man ej blev ett f-. 
Var glad, att du fått mänsklig mine — 
du kunde varit skapt som s . . n. 

Jag tål ej folk, som blott till knot 
sitt hela sinne stämt. 
Det kliar alltid i min fot 
att höra klagan jämt; 
som det blott fanns på livets stråt 
surlimpor, slottskansli och gråt. 

Än är det soln, som är för varm, 
än är Guds dag för lång; 
än är det regnet, som gör harm, 
än är det vindens sång; 
än är vårt klot för runt och skumt, 
än är det ödet, som är dumt. 

Men dummast är ändå du själv, 
om allt i svart du såg. 
Tror icke du, att tidens älv 
har guldsand i sin våg. 
Kan du ej annat se än mist, 
gå då och häng dig, först som sist! 

Men du, som jag i spegeln ser, 
med blicken full av fröjd! 
Det gör du rätt i, att du ler
och tar din dag förnöjd. 
Din tid med jämmer ej förspill: 
låt jorden dansa som hon vill.

Farväl! gå nu till dina värv 
med fröjd och ej med gråt. 
I livets strid hav mod och nerv! 
Så går din väg framåt. 
Var lugn, gör rätt, var fast som stål! — 
I kväll vi träffas vid en bål.

(Den 8 december)

Vårens ankomst

















Nej för sju tusan! nu kan jag ej sitta 
längre i kammaren, duven och matt. 
Hjärtat det hoppar och känslorna spritta, 
liksom en myggdans, så lustigt och glatt. 
Nu börjar skogens orkester; och balen 
fjärlarna börja vid klang och musik. 
Bäckarna prata persilja i dalen; 
ängarna öppna sin blomsterbutik. - 

Kunde man blott uti skjortan spatsera, 
slippa ha frack med ofantliga skört! 
Fick efter smak man sin kropp motionera,
plaska ibland uti sjön som en mört! 
Eller i gräset bland gullvivor rulla, 
eller i sanden, så solig och varm, 
eller vid bäckarnas vaggsång få lulla
ljuvt på naturens och frihetens arm! 

Här uppå berget jag gratis får dricka 
kraft ur naturens balsamiska våg. 
Hit borde Doktorn ungherrarne skicka, 
och ej till Tälje att bada i tråg.
Här finns en brunnskur för ryggmärg och lunga, 
fastän sejouren ej kostar en plåt.
Gapa! — och straxt är man frisk och vill sjunga: 
”Friskare, raskare, Bröder framåt!” 

Känn, vilken ånga från björk och från tallar! 
Känn, vilken livsluft i vindarnas smek! 
”Friskt slår vårt hjärta och livsådran svallar,” 
blott man begagnar naturens ap'tek. 
Öppna dess farmakopé, för att läsa; 
känner du icke dig frisk på en gång? — 
Nu satt en mygga sig fast på min näsa. 
Det var just synd på min snillrika sång.

fredag 5 april 2013

Höstsång i skärgården

















Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.



tisdag 22 maj 2012

En skål i det gröna

Sångare alla! Glättigt nu hälsen
våren med sångens gudomliga ton!
Vintern har riktigt fått uppå pälsen,
grusad är ren hans försilvrade tron.
Ångrande tårar gråter den stränge,
hejdar förgäves solgudens spann;
hårdhänta herrar härska ej länge -
vintern är nordens Kristian Tyrann.

Våldet var alltid fäst vid hans spira;
påbud han hade som baraste hin:
ylle om magen skulle man vira,
huvud och axlar stoppa i skinn;
källvatten tordes man knappast att smaka,
jämt fick man elda och passa på spjäll;
ständigt man skulle bränderna maka,
sitta i lampos från morgon till kväll.

Knappast man tordes gå utom knuten,
isbark och snöglopp ständigt det föll.
Ville man trotsa, fick man på truten,
själva Guds sol uppå avstånd han höll.
Dito på sjöar bojor han lade;
hemskt från vart tak hängde mördande spett.
Mulen och kulen, aldrig han hade
ringaste tecken till människovett.

Efter hans pipa ingen nu dansar,
rättnu man andas kan som förut.
"Våren är kommen. På sina kransar
ängarna binda." Våldet är slut.
Nu kan man hänga pälsen i skrubben,
lappskor och muddar på vind bära upp.
Självaste Flora dansar i stubben,
fläktar i vinden sin blomstersalopp.

Våren är kommen. Glädjen och sången
följa som eviga änglar hans spår.
Soven I, skalder? Fram med basongen!
"Lärkorna sjunga: nu är det vår!"
Sorgen i hjärtat ligger begraven,
smärtan, den otäckan, känner jag ej.
"Upp genom luften, bort över haven"
hör man ej annat än hipp och hurrej.

Orren i skogen spelar och blundar -
man kan bli tokig. Hit med kantin!
"Vikingasäten, åldriga lundar!"
Sverige, din skål uti skummande vin!
Du är ungdomlig, vårsmyckad vorden;
hör vilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma finns ej på jorden -
Svea! din skål ur min fyllda pokal!


En söndagsmorgon i skogen

















Ja, jag hör, ja, jag hör,
hur det susar i skog:
det är vårvindens fläkt,
sedan vårsolen log.
Och det porlar i berg och i dal på en gång:
det är vårbäckens sång.

Lärkan sjunger sin hymn
över dalar och fält,
och i jublande lov
under himmelens tält
klingar trastarnas sång uti björk och i alm
som i kyrkan en psalm.

Och ett tempel förvisst
är naturen, som står
majestätisk och hög
i den blommande vår,
och dess överstepräst i sin talarestol
är den strålande sol.

Och den bok hon slår upp
på sitt altarebord
är en evighetsskrift
av Guds levande ord.
Och dess lära är hög, och var dogm som hon har
är som stjärnorna klar.

Vad som skimrar i dal,
kanske inte du vet,
vad som skiftar på äng,
skall jag säga dig det:
i vart strå, i var knopp, i var blomma som ler
Guds församling du ser.

Heligt visst är det rum,
där du andaktsfullt står,
och den skugga du ser
över ängarna går
och som går uti dag, som i sekler den gått,
är Guds mantelfåll blott.

Allt är redo till bön,
allt är helgat till frid.
Själva luften sig skilt
ifrån oro och strid.
Allt är lugnt, allt är fritt ifrån agg, ifrån hat -
låt oss hålla sabbat!





Vårsång

Glänsande våren
ordnar sin grönskande dräkt,
blommor i håren
sprida sin doftande fläkt.

Slingrande bäcken
hoppar i dälderna ner,
rosiga täcken
solen åt ängarna ger.

Skiftande skrudar
tjusning åt blommorna ge;
kronor som brudar
bära de, blyga som de.

Fjäriln han träder
fri ur sin stoftiga värld:
o! hur han gläder
sig åt den luftiga färd!

O! hur han prålar
purpurn, på vingarna spilld!
O! hur han målar
livets uppståndelsebild!

Liksom ur gruset
lyfter jag vingen en gång,
ilar mot ljuset
fri ifrån bojornas tvång.

Mänskan och djuren,
blomman i skimrande skrud,
allt i naturen
vittnar om skapelsens Gud.

Ringaste droppe
vårliv av skaparen får:
o! men däroppe
blomstrar en skönare vår!


torsdag 5 april 2012

Livets växlingar

















Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.
 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.