med susande gräs och doftande ris.
Vår Herre just målar för oss en bild
av himmelens sommar, för evigt mild.
Och himmelen spänner sitt sommartält
i sol över klöverns rodnande fält.
Med molnen, som reser sin kungsväg där,
mitt hjärta en hemlig släktskap bär.
Med jorden som blommar här är jag släkt:
den är mina fäders sista dräkt.
Här sover de fjärran från allt som sker,
dem väcker ej gökarnas klocka mer.
Och vattnet som strömmar i fors och sel
med mästarehänder hanterar sitt spel.
Nu svarar mitt hjärta den brusande älv:
en flod på en tidlös färd är jag själv.
I rönnarnas doftstarka blom göms min gård,
och trasten än spelar ett sommarackord.
O, är ej vår sommar så salig och blond,
just för att dess fägring så kort har bestånd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar