Ingemund

Ingemund steg ned av gångarn,

band den blek vid stugans dörr.
Kvinnoälskarn, kvinnosångarn
är ej längre ung som förr.
»Nu förrinner vintersnö,
gott det blir i vårn att dö
på det fria Islands ö.

Mångt och mycket jag bedrivit
så på land som skeppens slätt;
mångt och mycket nornan givit,
kraft i arm, stormanlig ätt.
Bättre dock än svärdens larm
var den sång, som kvällde varm;
bäst av allt var kvinnans barm.

Ej i mulln på vigda gården
skall man lägga hjältens kropp.
Ädle fränder, resen vården
blott vid kyrkovägen opp,
att, när Islands tärnor gå
upp till mässan, där de må
någon stund i tankar stå.

Medan gula lockar flyga
fladdrande för vårens vind,
medan lätta tårar smyga
på den mjälla rosenkind,
må de tänka: allt var han,
hövding, skald och idrottsman,
mest ändå för oss han brann.

Medan lätt som mornad bölja
barmen under linnet slår,
medan silverdriven sölja
högt i fager vaggning går,
må de tänka någon stund:
sov, vår skald, i vänlig blund,
sov, vår hjälte Ingemund!»

C D af Wirsén: