Höstsång

 

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Fiskaren (Yrkesvisa 25)

 

Hej, Anders och Mårten och Stina och Maj, 

nu gå vi till noten. Lang’ hit min kavaj! 

Stor sak, om det regnar och blåser ett grand! 

Nu vid Mikaeli går siken i land. 

Om sjön litet vräker 

och storbåten läker, 

så glöm inte öskaret, pojkar, på strand! 

Seså, nu är varpet så runt i sin våg, 

nu gäller att hala på telar och tåg. 

Stopp, vast litet, ruska där borta på flarn, 

för siken vill lista sig ut ur vårt garn! 

Stå inte och grina, 

för slaskvattnet, Stina! 

Uppskörta din kjol, och sjung gladelig, barn! 

Jag minns hur i somras du sjöng där vid ön, 

när hurtigt du halade skötan ur sjön 

och strömmingen blänkte, var maska var stinn

och blankaste silver vi kapade in. 

Vad, skall du nu lipa 

för Kalle, din snipa? 

Han snyter Amerikan bort och är din.

Och vore Amerikan aldrig så rik 

på lax och på strömming, och flundror och sik,

så öser jag hellre min fattiga gröt 

ur egen sjös gryta med notar och sköt

och skrattar åt feta 

småherrar, som meta 

sin mört och sin abborr, där gyttjan är blöt. 

Nej, jag är en sjöman på fräsande våg, 

min drake är ständigt på vikingatåg. 

Min åker är havet, där sår jag mitt bröd, 

där gungar min planka på liv och på död. 

Och kantrar min julle 

på vågornas kulle, 

är hamnen hos Gud, och där är ingen nöd.

Z Topelius: 

När stormens lurar skalla

 

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
 

S Rönnegård:

Panisk skräck

 

Träden böjer för kvällens vind
kronorna samman, som kind mot kind,
talar sakta med dämpad röst
tungsinta ord om frost och höst.
Ängslig jag hör deras tunga sus,
liksom ett barn som vid kvällseldens ljus
lyss på de vuxna, som sorgset fast lugnt
talar om allt som gör livet tungt,
lågmält, så barnet ej skall förstå
den sorg som det tids nog får lära ändå.

S Lindström (Tristan):

Orrböle saga

I Orrböle skog är en blåsippslid, där Guckuskon står i mossan

och Skogsfrun drömmer en tid och lummern väver flossan.

Där dräpte den hårde Rosendal en ryss, som i skogarna rymde,

och ännu hörs ekot i kvällen sval av skottet en dag, då det skymde.

Av lodet sargad den skjutne bad om nåd, och om hustrun han gnydde.

Han grät likt en man vid Jabboks vad och stammande ångesten tydde.

Han rörde väl stenen med sitt tal, då blodet flödde ur såret,

men hård stod den vilde Rosendal och slog med kolven i håret.

Han krossade hjässans ben och sparkade svårt den döde.

Calypso blommade vid den sten, där mossan drack blodets flöde.

Långt bort var slätten vid den flod, där ryssen de sina lämnat

och dit han sedan en afton god till lyckans möte sig ämnat!

Då grävde dråparen strax en grop och vräkte dit liket.

Det flög där en korp med dystert krax, och ormen väste i diket.

Och tiden går, och allt är glömt, och sägnen ler kring det forna.

I liderna spelar trasten ömt, och blygt stå där Skogsfru och Norna.

T Nilsson:

Frostnatt

 

Ljusterblossen glider över svarta sjön. 

Marken luktar löv; och byn och skogen somnat 

kylda under skymningen, av höstens ånga. 

Bara några rop från vattnet, plötsligt plask; 

hårda ljud som inte slipas av i flykten. 

Sakta blir jag varse att det sker nånting i mörkret: 

frosten tågar tyst och genomskinlig över markerna, 

jorden härdas under stegen, blasten mjuknar, svartnar, 

dold i mörkret, och de våta löven börjar prassla. —

Solen hängde sval och mässingsgul mot hög och tunt blå himmel, 

sjön var blek idag, aspdungens viskning fladdrade till marken; 

snön, när kommer första snön och visar oss att svart är jorden ——

T Jonsson:

Symbol

 

Jag ser dig, Höst, i mina vakna drömmar,

hur jätteväldig, jättehög du står

med huvud böjt, som ovan molnen räcker;

ditt djupa öga med den hårda glansen,

med svårmodsglöden under ögonfransen,

det bleka glorieskimret om ditt hår;

jag ser dig, Höst, hur stumt din hand du sträcker,

din bleka, genomskinligt bleka hand,

hur rött och brunt emellan böjda knogar

det lyser präktigt, blöder, brinner, strömmar -

och djupt där nere mellan mörka land

en ljusning tänds av tusen tysta skogar.

V Ekelund:

Morgonfärd

 

I klarblå dager solens strålar brinner,

men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.


K Söderholm:

 

År har jag levat ettusenelva

 

År har jag levat ettusenelva

och ännu är jag vid full vigör,

men då nu folket gör trolltyg själva,

då tror jag mest att jag tar och dör.

H Hamilton:

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllene grund...

Höstens dagar le åt hela världen.

Det är så skönt att somna utan önskan,

mätt på blommorna och trött på grönskan,

med vinets röda krans vid huvudgärden...

Höstens dag har ingen längtan mer,

dess fingrar äro obevekligt kalla,

i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

Höstsång i skärgården

 

Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.

E Sehlstedt:

Gässen flytta

 

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

D Andersson:

Höstdagjämningen: Djupt lutar året i sin gång

Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.

C J Boye:

Väg i villo

Jag har följt ett minnes spår,

tomt är allt, och trött jag går.

- Bladen susa, månen glänser,

aldrig lyckans timme slår.

Hopplös saknad blev min lott,

bild och sken och skugga blott.

Mållöst inom drömmens gränser

har mitt bleka liv förgått.

Nu är kvällen djup och ren,

daggen höljet gräs och gren,

och som förr jag andas åter

liljedoft i kvällens sken.

Nu är sorgens timma här,

tung av armodsfullt begär.

- Bladen sova, brunnen gråter:

lycklig den, som älskad är!

B Malmberg:

Matsmäss: Matteus var en publikan

 

(fritt efter Matteusevangeliet och Britt G Hallqvist)

Matteus var en publikan, 

den kanske smartaste i stan. 

Bland tullmän var han populär,

men annars ganska ensam där.

Matteus i Kafarnaum

satt utanför sitt tjänsterum, 

när Jesus kom förbi och sa: 

"Matteus, följ mej nu idag!" 

Då steg Matteus genast upp, 

gick med i Jesus glada grupp. 

Han sa: "Jag ger en avskedsfest, 

där vem som vill får vara gäst!" 

Men då sa fariséerna 

förargat till lärjungarna: 

"Hur kan er vän och Mästare 

alls gå på fest med syndare?" 

Det hörde Jesus själv och sa: 

"De friska kallar inte jag. 

 Men sjuka ska ha läkare, 

så klart jag tar mot syndare!" 

"Gå genast bort och lär er tro 

det som står skrivet i Guds ord: 

'Barmhärtighet vill jag få se, 

och inte offren ni vill ge!'" 

Johannes´ trogna la sej i: 

"Säg, fastar inte ni som vi?" 

"Nej, bröllopsgäster mera tar, 

så länge brudgummen är kvar!" 

Matteus var en publikan, 

men följde Jesus bort från stan. 

Hans bok om det är inte dum: 

Matteus´ evangelium! 

A Holmberg:

Höstkvällen

 

Sitt inte ute länger,
kära söta vännen min!
Aftonens kyla sig tränger
ren genom märg och skinn.

Kom då hellre till härden,
där brasan sprakar, munter och yr!
Varm är härinne världen,
luften är full av äventyr.

Här ska på golvet vi sitta,
luta huvut mot länstolns karm,
in i brasan vi titta,
tills kinden blir röd och varm.

Här ska vi sagor tälja,
jag för dig och du för mig,
här ha vi bara att välja
de vackraste slott vid drömmens stig.

Här ska vi äpplen steka,
när glöden sakta bland askan pyr.
Här ska vi le och leka
och glömma, att hösten därute gnyr.

A M Roos:

Nya vapen

 

Den 19 september 1940

Stryk grubblet från din panna

och gå i striden ut

att våldet övermanna

din tankes strid är slut

I andens vapenlekar

ej någon seger vinns

mot den som blint förnekar

att någon ande finns.

Barbaren väljer vapen

du välja må som han

När vilddjur öppnar gapen

ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste

i denna värld av hot

och krossa ormens näste

med mänskodjurets fot

Blott dåren tror det goda

ej fötts att bära svärd

om ondskan än må bloda

och söla ner en värld.

Var viss! Om du ej värna 

nu vill din tro i strid

skall ingen morgonstjärna 

inviga en ny tid

Pär Lagerkvist:

Hemåt i höstregn

 

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna:

Jag är höstens sista blomma

 

Jag är höstens sista blomma. 

Jag blev vaggad uti sommarens vagga, 

jag blev ställd på vakt mot nordens vind, 

röda flammor slogo ut 

på min vita kind. 

Jag är höstens sista blomma. 

Jag är den döda vårens yngsta frö, 

det är så lätt att som den sista dö; 

jag har sett sjön så sagolik och blå, 

jag hört den döda sommarens hjärta slå, 

min kalk bär intet annat frö än dödens. 

Jag är höstens sista blomma. 

Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,

jag skådat ljus från fjärran varma härdar, 

det är så lätt att följa samma väg, 

jag skall stänga dödens portar. 

Jag är höstens sista blomma.

E Södergran:

Skeptiker

 

Månen är grön och gredelin 

och ibland är den svavelbrun. 

Jag tycker om att plocka rönnbär 

i höstrusket. 

Mänskorna är mekaniska leksaker. 

Ibland går de sönder, 

ibland skriker de 

när man minst väntar.

K Söderholm:

Solens död

 

Mörka, tungsinta skyar draga västvart hän, 

skocka sig tigande samman att skåda solens död. 

Mörka, tigande stå i skogen buskar och trän, 

stå i orörlig väntan, bida solens död. 

Strimmor av blod nu stänka högt på skyarna opp, 

döende solen skälver i sista feberglöd. 

Kvällsvinden vaknar och ryser, börjar sitt klagande lopp; 

en suck det går genom skogen: Nu är solen död . . .

A M Roos:

Epilog

 

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

Lasarus är död

En sparv har fallit ur sin herres händer

och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.

Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.

Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.

Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.

Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!

Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...

- - -

O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!

R P Olofsson:

Ett kors, det är det sista, hårda läger

 

Ett kors, det är det sista, hårda läger 

som himlens kung i jordelivet äger. 

Ja, hat som stack och hån som bittert brände 

fick han till vilobädd, som synd ej kände. 

Nu vajar korsmärkt flagg mot himlens skyar 

och över städers larm och tysta byar 

mot tornens kors sej bryter aftonsolen 

och korsets ära sjunger predikstolen. 

De som på skilda vägar har fått vandra 

i kyrkans korsgång möter än varandra, 

och korsets ord från dop och nattvard stiger, 

det livet signar och till döden viger. 

Ja, korset skiner över land och bölja, 

och vem vill inte Jesu intåg följa 

och svinga palmer kring den ende rene 

- men vem vill vara Simon från Cyrene? 

Det är så lätt att lägga kors på andra. 

Det är så tungt att själv med korset vandra. 

Men vill hans famn i kvällens frid du bida, 

i middagshettan håll dej vid hans sida!

C Richardt:

För maskens skull

 

En ny djurskyddsförening med uppgift att vaka över kräldjurens välfärd har bildats.

En människoskyddsförening saknas fortfarande.

Det kröp en mask på en död soldat.

Den hade krupit ganska länge, masken,

så den till slut fick rätt ont om mat.
Tänk så synd om lilla masken!

Men när vår mask var beredd att dö

så kom två damer den att ändra mening:

O stackars mask, vilken skum miljö.

Du ska med i vår förening.

De snälla damerna grät en skur,

men masken tog ett glädjesprång på liket.

För maskar är det en sabla tur,

att ordnat djurskydd finns i riket.

Soldaten låg där, rätt trist att se,

i tunga tankar och förorening,

men tacksam var han att kunna ge

sitt bidrag till en maskförening.

13/9 -44

S Dagerman: