En dyr klenod

En dyr klenod, en klar och ren, 

oss unnats här att äga,
den pärlor, guld och ädelsten
på långt när ej uppväga.
En skatt, den yppersta på jord,
få vi vår egen kalla;
den skatten är Guds helga ord,
som hörer till oss alla.

När annat, som vi akta värt
att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt,
hör upp vår fröjd att vara,
när dagens verk förgås med hast,
ja, förr än afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast
som när det först vart grundat.

Det tärs av ålder ej och tid,
om det ock evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid
från släkte och till släkte.
Guds ord förblir i evighet,
när annat allt har farit.
Det ej av tidens växling vet,
likt Gud, som evigt varit.

Det kära ord, det enkla ord,
som mänskor dock förgäta,
var är en mänsklig visdom spord,
som sig därmed kan mäta?
Var giver världen oss en grund
så fast att därpå bygga,
som ordet av Guds egen mun,
det eviga och trygga?

Har jag det ordet sökt till stöd,
när andra stöd mig svikit,
från världens hav, dess storm och nöd,
in i den hamnen vikit,
då vet jag vad jag tryggas vid,
var jag kan fasthet finna,
då känner jag en ort av frid,
dit inga sorger hinna.

Som vattenfågeln dyker ned
i fjärdens klara bölja,
att minsta fläck av stoft därmed
från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär
i ordets djup, det klara,
och känner att hans hem det är,
där han i fröjd får vara.

Välsignat vare, Gud, ditt namn,
och utan ände prisat,
att du till säker tröst och hamn
oss alla vägen visat.
Vem är nu fattig, vem är rik,
när ej ditt ord oss fattas?
Den ene har, den andre lik,
ju det som mest må skattas.

Johan Ludvig Runeberg:

Ingenting

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.


E Södergran:

Härlig är kvällen

Härlig är kvällen,
fridfull och ren.
Solen kring fjällen
sprider sitt sken,
sakta sig sänker
ned på sin bädd.
Strålande blänker
vågornas brädd.

Natten kring haven
breder sitt flor.
Tyst som i graven
stillheten bor.
Guldfiskar glimma
rikt invid strand.
Svanorna simma
sakta till land.

Tystnad är sången,
bönen också.
Vandrarn är gången
vilan att nå.
Midnattens tärnor
binda en krans.
Tusende stjärnor
sprida sin glans.

De ila, de flyende stunder

De ila, de flyende stunder,

den nalkas, den sista minut,
då jordlivets fagraste under
i stofthyddans fall får sitt slut.

De domna, de hjälplösa händer,
de blekna, de avtärda drag,
när kylan från dödsskuggans länder
om livskraftens nerv griper tag.

De slockna, de flämtande lågor,
den tystnar, den suckande pust,
när sakta på på tidvattnets vågor
jag lämnar de levandes kust.

C G Hjelm:

I dag Sanct Valentini dag (RONDEAU X)

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander: