En egen värld är havet

 

En egen värld är havet, där bland lunder

av sten, som växer, föds en mängd vidunder. 

Se där ett blomster: nej, det är ett djur.

När vattnet rörs och gnistor gå därur, 

tag upp därav en handfull och beväpna

med ett förstoringsglas din syn och häpna.

Det är millioner levande du ser. 

När blotta ytan sådant företer, 

vad skulle ej vår blick i djupet finna! 

Men nöjoms med den krets, dit den kan hinna. 

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

En Vishnusaga

En gammal indisk gudasaga lyder:

en skogens vilda duva, häftigt jagad

utav en hök, i dödlig ångest flydde

rätt in i Vishnus famn. Och denne mottog

och visade ej bort den skrämda fågeln,

han slöt den arma tätt intill sitt hjärta.

Men höken, gäckad i sitt hopp, han talte:

"det hövs ej Vishnu endast till att visa

förbarmande mot duvan, men ock göra

mig rätt uti mitt krav." Till svar nu Vishnu

sin mantel slog tillbaka, så att bröstet

vart blottat, under det att ömt han likväl

allt närmare intill sig tryckte duvan.

Ur Vishnus bröst, av höken sargat, vällde

det röda blodet fram. Men frälsad, frälsad

ur hökens klo var skogens skrämda duva.

En gammal indisk gudasaga endast. -

Ja väl, och dock, mitt hjärta, hur du klappar.

Du vet, vad skogens skygga duva kände

i dödens bittra ångest, men du vet ock

vems famnen var, den vida, öppna famnen,

vems hjärtat var, varfrån det röda blodet

i tunga droppar vällde ner på marken.

Du gamla underbara Vishnusaga!

Likt musslans skal en pärla utan like,

en pärla, vilken likt rubiner glänser,

du sluter inne i din dunkla gömma.

Se, världens alla härligheter väga

mot denna pärla mindre än ett stoftgrand.

Och alla evigheter skola stava

på pärlans stora namn: Golgataundret.

Ida "Adi" Granqvist:

Skalden på Yttersta dagen

 

Dieu me pardonnera, c´est son métier.

(Heine)

Mitt liv var en plump och vulgär parodi
på mina sublimaste sånger.
Men när döden kom, stod Vår Herre mig bi
och lärde mig uppriktig ånger.

Den kom ju förstås lite sent i mitt liv,
men så var den dess mera bister.
Geniets ånger blir mer intensiv
än bondångern hos en filister.

Det var en underlig sensation,
men högst intressant att studera;
det skall bli skönt att i himlaron
den närmare analysera.

En ruelsens inspiration mig grep
och steg över bräddar och kanter,
och stroferna veno som gisselsvep
från tränade flagellanter.

Jag velat leva för att få se
hur stycket blev emottaget
av publik och kritik; man borde ge
det en plats i psalmboksförslaget.

Av hela min mäktiga produktion
är det nog det äktaste stycket.
Dess djupa och skakande ångestton
bör ha gripit Vår Herre mycket.

En dramatiskt glänsande scen man får
- jag gläder mig redan åt den -
när likt Den Förlorade Sonen jag står
framför himlen och kämpar med gråten.

Och Vår Herre skyndar sig i sin tur
att låta nåd gå före rätten.
Och längst bort i fonden, som bifigur,
står en gödkalv och bölar i kätten.

S Lindström (Tristan):

Vad som leva skall i sången

"Vad som leva skall i sången

måste dö och brytas här.

Intill sista droppen hjärtblod,

drömmare, så kravet är!

Har du mod att våga leken,

döden in i ögat se?

Det blir sår, som aldrig läkas,

det blir långt, ja, livslångt ve."

Tyst jag stod. Så slog jag famnen

ut mot allt, jag älskat här.

"Sorg, om du mig söker, hör mig:

jag har mod! Kom, träd mig när!"

Och på orden blev jag tagen.

Några korta dagar blott

- så var hugget givet, taget,

rågat, bräddat, sorgens mått.

Ida "Adi" Granqvist:

Giv mig icke röda rosor

Giv mig icke röda rosor,

de betyda fröjd och fest.

Med den vita snön i hjärtat

stämma vita rosor bäst.

För de många, vilka vandra

under jubel livets stig,

stolta, purpurstänkta rosor

- o, men vita, vän, för mig!

Ida "Adi" Granqvist:

Såsom då

Såsom då du stod för mig

får jag städse minnas dig,

härlig som den unga vår,

när i rymden lärkan slår.

Om du sårades utav

livets hugg och sår ock gav,

om din stolta kraft bröts ner

under kampens tyngd - vad mer?

Aldrig likväl mister jag

vad jag såg i fröjd en dag.

Ingen sorg och ingen tid

komma med sin hand därvid.

Ida "Adi" Granqvist:

Jag gick ut för att köpa cigarretter

Jag gick ut för att köpa cigarretter

men under tiden

slogo de ihjäl honom.

Nu säger någon:

De skulle inte slagit ihjäl...

men jag säger:

De skulle ändå slagit ihjäl

och jag

hade inte fått mina cigarretter.

H Parland:

Den Stora Dagenefter

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skall vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

H Parland:

Årstiderna

PROLOG

Snö, Tö, Frö, Hö!

Om årets fyra tider
kväd nu, min skaldemö!
Kväd, om du kan, så mjukt och grant,
att du, om möjligt är, i år
må knipa dig en Foibus-slant,
för den du nya byxor får!
Men varom ej, kväd vad som sker
och vad som är, en sans-culotte,
på denna världens ö.
Det är ej mindre eller mer,
än blott, än blott
att leva dupe - och dö
slö!


VINTERN
Snö, Snö, Snö, Snö!

Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götisk båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f-n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö!...
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt, i allt
är mesta parten snö,
Snö!


VÅREN
Tö, Tö, Tö, Tö!

Hur våren oss förlustar,
kväd sen, min skaldemö!
En näsvis page, han spelar spass
med lyckan vid sin gjorda pris,
och smaken vid sin à la glace
och äran i sitt slott av is.
Ty alltihop som "ryska berg"
och tysk filosofi därnäst,
han smälter "pö om pö"...
och skälet?...säg, du skälmska dvärg!...
Hoc est, hoc est
att almnackan spår tö,
Tö!


SOMMAREN
Frö, Frö, Frö, Frö!

Hur sommarn för oss pustar,
sjung ock, min skaldemö!
En leverbrun och vasa-grön
ekonomie direktör,
han guld sig lovar av de rön
som lantbruks-akademien gör,
men tunt var gräset, som han slog,
och masken blädde av hans trän,
och rågen blev till strö.
Säg då vart löftet vägen tog,
varthän, varthän?
Det stannade i frö,
Frö!


HÖSTEN
Hö, Hö, Hö, Hö!

Hur hösten med oss rustar,
kväd sist, min skaldemö!
En handfast dräng, han stiger fram
med lie, yxa, slaktarkniv;
så skär han över samma kam
allt vad som anda har och liv;
de höga träd, de låga strån,
och stutar feta, grisar små,
grårockar, cordons bleux!
Det är nu ingen annan vån;
hur så, hur så?
Förty allt kött är hö,
Hö!


EPILOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Vart år med sina tider
är mäkta likt ett Ö.
I pricken, som därpå är satt,
det haver en numrerad hatt,
i övrigt samma uniform
av grönt och vitt, av kvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
och strycker prick och siffra ut.
Kanske förrän vi tro.
Vad återstår? Vad blir då kvar?
Till slut, till slut
blott evighetens O!
O!

J O Wallin:

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter

 

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter. 

Förnöjd ler bonden i sitt skägg, 

då släden fram på skaren slinter 

vid bjällerklang och hästens gnägg. 

Av grova tömmar stadigt hållen 

i skaklar, lustigt travar grållen, 

och kusken tronar på sin bock 

i livrem röd och fårskinnsrock. 

Ej men av kylan pojken känner; 

han måste ut i drivan. Marsch! 

Hans hund skall åka, gudbevars, 

och själv för kälken han sig spänner, 

och modern från sin fönsterglugg 

ser hotfullt på, men ler i mjugg. 

Men kanske är det bäst vi lämne 

åsido dylik poesi, 

ifall att ett så simpelt ämne 

ej intressant för er kan bli. 

Blott den, som är poetisk både 

av Guds och av Apollos nåde, 

besjunga kan en vinterdag 

och första snön med dess behag.

Men jag ej mäktar tolka all den 

pikanta, ljuva poesi, 

som ligger i ett slädparti, 

och törs ej tävla med den skalden, 

som diktade om Finlands snö 

och om dess övergivna mö.

Ur Eugen Onegin (V:2-3)

A Pusjkin:

Unescos stora dag

Så får vi äntligt kröna

kulturens grand seigneur.

Välkommen i det gröna,

herr tukthusdirektör!

Vi är så gränslöst glada 

för edert varma stöd.

Dock är det lite skada

att Hitler är så död.

Så emottag medaljen!

Skål, bödel, och drick ur!

Vi bugar oss för galgen.

Där hänger vår kultur.

21/11 -52

S Dagerman:

Novembersång i konjunktiv

Om människan ginge i ide

som visornas björnar och vide

och sjutton i knegandet gåve

och låge i stället och sove

och slöte sitt öga och tege

tills vårsolen småningom stege

ur mörker och frost och elände

och väckte en vår som den vände

I jubel och ljus - ja, du store,

så ytterst behagligt det vore!

Hyrestantens visa

Det är ej så lätt att hava inneboende

som utomstående kan frestas tro,

ty många inneboende är icke troende

men kräver ändå att få bo.

Nej, ut i natten med de vilda sällarna

som brukar radio och som dricker te

och dessutom visslar under fredagskvällarna

- och inga psalmer var man kan se.

Tobak rökade herr Persson dagligen.

Han vräktes givetvis i närmsta slum.

(Fast Perssons efterträdare blev ju beklagligen

en man som röker opium).

En viss herr Johansson, besatt av trånaden,

han drömde nattligen om nakna kvinns,

så Johansson blev uppsagd uti förra månaden

och ersatt med en ädel stins.

Moral bör krävas utav hyresgästerna,

och denne Johansson var verkligt skum.

En stins som drömmer nattetid om sockenprästerna

i Tomteboda fick hans rum.

20/11 -52

S Dagerman:

Den första snön - för 80 år sen idag

 

 

Vitt lyser taken i Klara 

och vitt lyser fönsterblecken.

Vit är den hängandes snara 

och vitt lyser gapet på skräcken. 

Rimfrost ur ångande mular 

och kall kropp under kavajen. 

Nysnö är skidspår och jular 

och trevande steg utmed kajen. 

Det glittrar på fönsterblecken 

och lyktornas ögon är stora. 

Se, snön sveper vänliga täcken 

kring spyor och hemlös och hora. 

Det är tätt mellan frysande kroppar 

men långt tills det påskas och våras. 

När morgonlyktorna droppar

i nysnön kan hemlösa spåras. 

Vitt lyser jättehotellen 

och planken kring storindustrier 

och vitt grinar vintern mot kvällen 

med laddade köldbatterier.

20/11 -44

S Dagerman:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

 

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Gud signe Lettlands folk

//: Gud signe Lettlands folk,

vårt kära fosterland,

Lettland välsigne du,

välsigne du oss! ://

//: Se landets döttrar le,

hör landets söners sång,

led oss i glädjedans,

vårt Lettland stärk! ://

November

 

Kall gick våren förbi och sommarn drunknat

har i larm, bekymmer och svåra sorger.
Nu, då jag minst det vågat vänta, livet
räcker handen.

Höst, barmhärtigt du lagt din stora goda,
svala hand på mitt febertrötta hjärta.
Nu i dämpad musik sig öppna stilla
blida dagar.

Vek i afton följer jag ån som kväller
tyst och svart emellan vissnade ängar.
Lent över vattnet breder västerhimmeln
grått och purpur.

Hemåt går jag nu i skymmande dager,
och - som ljusen i mörka gårdar tändas -
blänka i själen ömma ord, som hälsa
dig, november.

 R Jändel:
 

Hösten

 

Våren,
det är den skönaste tiden,
den heliga (barnens och gudarnas),
och att säga annat,
det är bara originalitetsjäkt och tillgjordhet,
eller vittnar det om en torr och livlös
mumiesjäl.

Men jag tycker också om hösten.
Den har en djup, ärlig blick
och det är ro i den.
Nu står novemberdagen disig
med fuktiga järnekslöv,
sval och tonlös,
och med jämna mellanrum
faller en droppe från taket
ner i den gamla bleckbaljan inunder.
Det låter som klämtningen av en klockboj
ur grått fjärran.

Och en sådan dag
om man går ut i skogen,
kan man göra sköna upptäckter
och se mycket på ett nytt sätt -
det är så mycket, som sommaren stått och skymt bort
med all sin pomp och ståt -
en sten med mossa på,
en bergvägg med lavar,
en gammal stenmur med frusna
nypon och hagtornsbär -
nu framträder allt sådant
i sin rätta dager,
och man ville lägga kinden intill
denna fattiga skönhetsvärld
och slumra in i stillheten.

 R Jändel:

Sura 113: Morgongryningen

 

Från Mekka eller Medina. 

I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn! 

Säg: »Jag söker skydd hos morgongryningens Herre 

mot ofärd från det han skapat, 

mot ofärd från den mörknande, när den inbryter, 

mot ofärd från dem, som knyta knutar att blåsa på, 

mot ofärd från den avundsamme, när han avundas.»

Sura 114: Människorna

Från Mekka eller Medina. 

I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn! 

Säg: »Jag söker skydd hos människornas Herre,

människornas Konung, 

människornas Gud, 

mot ofärd från Viskaren, 

Smygaren, 

som viskar i människornas hjärtan, 

mot djinnerna och människorna.»

Bekransa mig

Bekransa mig med ljung och vintergröna,

min vildmarksbrud, furstinna utan like,

med sena blommor, som ditt fägringsrike

har kvar ännu att eldig kärlek löna!

Jag är den siste, trogne trubaduren,

som höjer sång i dina öde salar,

när bortom bleka kullar höstsol dalar

och stormen blåser i den hesa luren.

Nu strör du golvet fullt med gyllne smycken,

med röda pärlor dina bäddar svälla,

nu sjuder yr och skummig i din källa

i bräddfull rikedom den svala drycken.

Nu spelar vilt din stora furorkester -

de strida välljudsfloder milsvitt vandra.

I jubel må vi fira med varandra

den yttersta av solskenstidens fester!

När över sommarns avskedsblick, som domnar,

de tunga skyars avskedsblick sig sänka,

när nattens vågor komma att dig dränka,

mig tycks, att med ett leende du somnar.

Jag hör ur mörkret kärleksvarmt det viska,

som i den ljusa vår vid midnattsväkten. -

Ja, somrar slockna ut och mänskosläkten,

men dina känslor brinna evigt friska.

E A Karlfeldt:

Trollhättans hästar

Kraftstationens kraftmaskiner, 

åtta mäktiga turbiner, 

hava gjort sitt verk. 

Var turbin har underkuvat, 

fångat, bundit och betvingat

tiotusen vilda hästar. 

Åttitusen vita hästar, 

Näckens vackra vita hästar, 

draga nu sitt ok. 

Dessa hästar voro fordom 

snö på Kölens branta fjällar, 

bäckar ner till Frykensjöar, 

Klarälvsis, Karlskogakällor, 

böljegång i blanka Vänern. 

Men i Trollets glada hätta 

blevo de till vilda hästar, 

starka hingstar, föl och följor. 

Hur de flåsat, frustat, stampat, 

när de trampat 

in i källarvalvens fångsel, 

kraftkanalens hårda järn. 

Ingen märker, att de klaga 

svunnen härlig frihetssaga, 

när de draga 

inom kraftstationens stängsel. 

Blott man hör som tunga 

hovars dova spjärn. 

Förr var ärelusten den att 

storma fri mot fria vidder, 

skenande med löddrig bringa 

utan band. 

Nu är deras lott förvandlad: 

dagligdags och underdånigt 

känna töm och lyda sele, 

för att gagna efter order 

av en högre hand. 

Prisat vare mänskosnillet 

för dess knep och batterier 

och en trefasgenerators 

tiotusen kilowatt! 

Låt oss prisa mänskosnillets 

långa mörka sökarnätter 

och dess vinning en elektriskt 

blå och bländvit natt! 

Ännu löpa hundra tusen 

fria, sturska, vita fålar 

utan gagn och töm. 

Också dessa vill jag prisa, 

deras vilda, fagra styrka, 

med ett högt beröm. 

Ännu storma dessa tusen, 

hundra tusen lösa fålar. 

Många hundratusen hovar 

sparka skimmerlätta gnistor, 

solförgyllda, granna gnistor, 

högt mot himlens Iena blå, 

stampa bruna porsölsfloder 

till en skummigt brusig fragga, 

som skall stänka ändå högre 

än de själva nå. 

Hundra tusen vita manar 

fladdra ner mot vita bringor. 

Hundratusen våta tungor 

slicka strandens nyponbuskar, 

slicka stela, gula liljor, 

milda blå förgätmigej. 

Taggarna bland nyponrosor, 

liljesvärdens vassa lansar 

såra lätt och skrämma ej. 

Hundratusen vita svansar

svänga, viftande och morska, 

smälla undan vattenflugor, 

långbensmygg och feta spindlar, 

smala, regnbågsgröna sländor, 

efterhängset rask. 

Andra hundratusen hästar 

leka gömma än i djupet, 

för att en gång överlägset 

simma fram till nya lekars 

djärva språng och glada plask. 

Hundratusen vita hingstar, 

driftigt, övermodigt stolta, 

vilda, farliga och sköna, 

vrenskande ur vita nosar, 

spetsande med vita öron, 

kråmande med vita mankar, 

stegrande emot varandra, 

stundom osams sinsemellan, 

jagande i kapp framför sig 

hundratusen silverston, 

skälvande i breda bogar 

och i muskelrunda länder, 

än i fruktan, än i längtan 

framåt genom Helvetsfallen, 

framåt bortom Hjärtats udde 

under Flottbergsbron. 

Lovad vare främst Naturen 

och Naturens helge Ande! 

Ingenjörens kvicka tanke 

andas, lever, dör däri. 

Evigt lov åt Skaparkraften, 

outtömlig, omotståndlig, 

endast i en bråkdel bunden, 

ojämförligt fri! 

A Björck:

Mod i barm

Det anses av nationella försiktighetsskäl olämpligt 

att en svensk åtar sig posten som generalsekreterare i FN.

Pastorstjänst i fredens tempel?

Nej tack, man är väl svensk och frisk.

Nån kunde se oss till exempel.

Vem vågar ta en sådan risk.

Det kan araber kanske göra,

men vi har filtar kring vår häl.

Förlåt, vi tänker inte störa,

om man så slår oss ihjäl.

Vi är för små för stora griller.

Tyst trafik har vi ju valt.

Hör oss, Svea, ge oss piller,

så ditt folk blir riktigt smalt.

Ett stärkande recept vi följer:

Soppa på kameleont.

Ingen ser oss, ty vår trähäst döljer,

men duvor är för små för sånt.

15/11 -52

S Dagerman:

Det finns ett träd

Det finns ett träd, en strand,

en tuva att begrunda,

ett vissnat gräs i höstligt land,

då svåra dagar stunda

och allt blir annorlunda.

Ditt hjärta unnas där

förbliva och bestänkas

av oförklarlig hugnad, när

ej någon tröst kan tänkas

och allt i natt skall sänkas.

Det står i solblekt glans

av silverne förklaring:

din barndoms dröm, din ungdoms krans

i leende förvaring -

ditt enda livs besparing.

T Nilsson:

Det är inte jag

Det är inte jag. 

Det är en mun som blåser ut rök, 

ögon som sett för mycket människor, 

en hjärna som jazzar trött.

H Parland: