Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: 

E fin vise

Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång,
så gladelig; så gla, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: "Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!"

Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig; så gla, så gladelig,
men mest på bonddrängen -
vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

"Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig; så gla, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig."

Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig; så gla, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

Tre käringer i en backe

Dä satt tre käringer i en backe.
å di va vinne å di va skacke,
di peckte finger, di sträckte nacke
å smala geck satt på alla tre:
"å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

"Å se på hômmen, å se på henne,
han hissar ôpp'a på lagårsränne,
å kôrs i je, tocke stort illänne,
han klapper henne, o je, nä se,
å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

"Dä här ska ut över hele sockna,
att ho ha gitt sä å han ha lock'na,
å guschelôv, att vi int ä tockna,
nu kösst'en henne, o je, nä se,
å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

"Jo, di ä söte, jo, di ä ömme,
ôm tocka fal skull int vi kunn drömme." —
"I ä för gamle, I ä för grömme",
mä ett ur skogen dä vrôle te.
"Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!"

Nypenrosa

Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros,
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kälekshôga,
nypenrosa bål ve stôga,
dä va rosa rosa mi.

Ä du mä på dä?

Mi jänte ho hadde, sôm jäntera plä,
två yger tå sol å ett hjarte tå trä,
ja låg där å kve sôm ett kräk på knä
å sa "vell du ta mäj så uschli ja ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
å tänkte att jänta va mä!

Ho las i e bok å ho bynte å blä
å va sôm ho rakt inte alls va mä,
ja töla, ja ba: "ja vell fö, ja vell klä
mi käre lelle tös mä dä bäste som ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
Da flint ho, då sa ho "nähä!

nä allri, nä allri, nä ni ganger nä,
förr tog ja en bäse, sôm jämt säjer bä,
än kräke, sôm jämt säjer: mä på dä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?
nä ni ganger ni ganger nä!

O gösser, I alle, sôm falla på knä,
I hör fäll å ser fäll valls jäntera ä,
ä yga tå sol så ä hjarte tå trä,
lätt jäntera gå, ä I mä på dä,
ä I mä på dä, ä I mä på dä?
ja tänker, ja tror I ä mä!

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!

Glittrande kall är den vida och gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,

skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,

strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger

sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

K Boye:

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,
än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Jätten Finn

På Helgonabacken vid Lund, där nu
mamsell och fru
spatsera i doftande lunder,
där bodde det fordom en kämpe så gram
av jättestam,
han hade sin kula därunder.

Sankt Laurents var kommen från Saxland hit;
med kristligt nit
han lärde de himmelska tingen.
Var kulle, bestrålad av Herrens sol,
var predikstol;
men kyrka, det hade han ingen.

Då talade jätten med hån: "Helt visst
är vite Krist
en Gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, jag, om du säger mig blott
vad namn jag fått -
se´n kyrkan är murad och färdig.

Men kan du ej säga mitt namn, välan,
du vise man!
giv akt på vad vite jag sätter:
de måste du ge mig åt mina små
de facklor två,
som vandra på himmelens slätter." -

"Du hedniske dåre, på himlens fält,
där Gud dem ställt,
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.

"Klokt svarat", sad´ jätten. "Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan här bleve i Skåne.
Välan, jag begär blott vad själv du har,
ditt ögonpar,
och avstår från sol och från måne."

"Blir kyrkan blott byggd", var den frommes svar,
"mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna."

Nu kretsen blev helgad och bönen sagd,
och grunden lagd;
till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.

Därefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.

"Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken; min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förr´n månen sig rundat."

De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden;
och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad
uppstöder den högvälvda runden.

Re´n högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och vad:
"I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förr´n sol går ner,
mig munken ger
mitt namn - eller också sitt öga."

På Helgonabacken med sorgset mod
Sankt Laurents stod
och såg åt middagens stjärna:
"Du skänkte mig ögon, du fader och vän,
tag dem igen!
Du vet, att jag offrar dem gärna.

Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
din sol hur skön!
Dock - icke med dig må jag tvista.
O, låt mig få se dem - min syn blir ej lång
ännu en gång,
den käraste gången, den sista!

Se, fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led
och styrk mig med ordet och anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen."

Då hör han en sång, en sällsam enm
kom ej ifrån gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden.
Den brusar, som stormen inunder ö,
som fjärran sjö, -
men äntligt förnimmer han orden:

"Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
din fader Finn
han sitter och murar därovan.
Sov, liten Gerda, skön dotter min!
din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan."

Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
"Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
den lägges se´n,
men Gud har bevarat mitt öga." -

"Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen - den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.

Dock - heter jag Finn", fortfor han vred,
"jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan." -
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.

Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen: -
så står han än
och famnar sin väldiga pelar.

Och allt se´n den tiden, mång hundra år,
son templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld - men ej domkyrkorådet.

E Tegnér:

Babels torn

Det är en gammal sinnrik fabel,
som ofta jag funderat på,
om det där Tornet uti Babel,
som själva himlen skulle nå.
Ifrån min barndom den mig brydde;
men, då jag frågade min far,
vad den historien betydde,
fick jag av honom blott till svar:
att jag en näsvis pojke var.

Mer ej behövdes, för att reta
en glad och livlig ynglings håg:
Jag ett schatull i sagan såg,
och ville änteligen veta,
vad härligt i dess lådor låg.
Omsider är mitt syfte vunnet:
ett rart och dyrbart monument,
som ingen härjare förbränt,
och ingen forskare har känt,
är nyss i Orienten funnet,
och hit till Europa sänt.

Det är det stora protokollet,
som uppå Tornets första dag
i själva Babel blivit hållet:
varav se här ett sammandrag:

Så vida det är nog besannat,
att all slags kunskap på vår jord
är och förbliver intet annat,
än vissa fogningar av ord;
men orden stundom bry förbannat:
så har ett sällskap i vår stad
sig låtit vara angeläget,
att nå en högre kunskapsgrad,
och dristigt, men ej oförväget,
beslutit, att en himmelsfärd
väl vore sina vådor värd.
För stoftets ättling, vilken ära
att se, att höra själva Gud,
och att till jorden återbära,
så om hans väsende som bud
en sann och oförfalskad lära!
Det är så många klagomål
som dag- och stundligen inlöpa;
att man var sanning måste köpa
med alltid nya tvivelsmål.
Det är så mycket, man bör veta,
det är så litet, som man vet;
och sanningen oss tyckes reta,
blott för att göra oss förtret.
Men om vi en gång kunna skryta,
att hava talt med själva Gud:
Farväl! med alla tomma ljud!
Då fulla skäl oss icke tryta.
Då skola vi med egen syn
rannsaka himmelens planeter,
och följa alla de kometer
som promenera omkring skyn.
Då skola vi förutan irring
och utan svindel och förvirring
se över, i en enda blick,
naturens djup och kraft och skick,
och alla andra världar känna
med lika säkerhet, som denna.
Då skall det stora tid och rum,
och vacuum, och spatium,
och mobile perpetuum,
och mycket annat stort och viktigt
förklaras lika snart, som riktigt.
Då skall det icke mer bero
av någon gissning eller tro,
om andar sväva över jorden
och varest de för övrigt bo,
(jag trodde alltid här i norden).
Då skall man äntligt upplyst bli,
varföre människan skall kallas
och även tro sig vara fri,
dock av den minsta nyck befallas
att gå i lastens slaveri;
varföre man i alla tider
predikar dygdens sälla lott,
och bojor åt dess vänner smider;
varföre lasten sällan lider
de straff, man honom förespått.  
Då skall man änteligen veta,
vad väg det onda kommit till,
varföre Eva retas vill,
och varför ormen skulle reta.
Då skall vår själs odödlighet
ej blott bli trodd, men solklart visad.
In summa -- vår förtjänst beprisad,
vår rätt till namn och ryktbarhet
med alla slags bevis bevisad.

Ren torde läsaren förstå,
och granskaren benäget finna,
att ändamålen, man tänkt vinna,
ej voro barnsliga och små,
och att man måste himlen hinna,
för att de ändamålen nå.
Jag vill då icke mer citera
av forskningar en tallös mängd
ur protokollet, vilkets längd
med Tornets höjd tycks accordera,
men låter Tornet färdigt stå
så färdigt som det kunde bliva,
och låter folket kliva, kliva
och änteligen spetsen nå.

Nu tror man sig i himmeln vara,
och intet mera stå igen,
än blott att öppna ögonen,
och hela världen överfara.
Men huru snöpligt! huru dumt!
Det arma folkets hjärna svindlar
och ögat blir i hast så skumt,
som om det hade tio bindlar.

Så mycket såg man dock till slut
att himlen syntes lika nära
för deras ögon som förut
och det var mycket, på min ära.
Var bliva nu de stora fynd
som skulle kröna himlafärden?  
Är det ej skam, är det ej synd
att spela gäck med hela världen?

Må läsarn giva sig tillfreds!
Om man ej hann till Zeniths spets
och översåg den vida världen,
från solens höjd hit ner till vrån;
om ingen promenad i må´n
och ingen dans i andevärlden
förtjusade den svåra färden;
om man på själens andlighet
med händerna ej kunde taga,
ej insåg tingens verklighet
skild från de syner, som bedraga;
så såg man likväl mycket mer,
ja ganska mycket mer, än andra;
ty den mot höjden sig beger
naturligtvis långt mera ser,
än de som kvar i dälden vandra:
och tog för övrigt sitt parti
det klokaste, som kunde vågas
att aldrig tyst och svarslös bli
vid vad på jorden kunde frågas.

Men var det icke högst fördömt,
att hur man opp från jorden strävat
och mellan idel solar svävat,
så hade man det språk förglömt,
som taltes ner i dödligheten.
Och icke nog, att allmänheten
ej minsta ord av dem förstod:
de kunde ej förstå varandra.
Den ena skrek emot den andra
med myndig röst och hetsigt blod.
Knappt hann den ena konstruera,
förrän den andra sönderrev;
tills ingen trevs i Tornet mera,
som blott en stolt ruin förblev.

M Choraeus:

På en taskbok

Tag mot en julklapp, fast ibland de ringa.

Men bättre att ge någon, än ge inga.
Om gåvans värde döms av hjärtat, som den gett,
då äger denna ett.

Det ges en konst, att så sin taskbok bruka,
att hon kan likna änkans oljekruka,
som nyttjades var dag, och tömdes ej ändå,
men hon är känd av få.

Man öppne henne, såsom du, för nöden:
så skall en gång den store plundrarn döden
där hitta mynt, som går långt bortom graven än:
Det är välsignelsen!

M Choraeus:

Sång till herr lector Moberg på hans födelsedag

Du som ofta med din sång
roat har de unga,
unna även dem en gång
till ditt nöje sjunga:

Låt ett tacksamt tänkesätt
öppet sig förklara.  
Njut det goda hjärtats rätt:
den att älskad vara.

Du är nöjd, då du gör gagn,
då din post bevakas,
springer ej på ryktets vagn
för att ses och skakas.

Ingen titel, intet band
mödans dag belönar,
ingen trogen Makas hand
aftonen förskönar.

Men av mången Mor och Far
är ditt minne vördat.
Då du hugnat andras dar,
själv du glädjen skördat.

Glömmer någon yngling sig,
och hans gärd du saknar,
skall han dubbelt tacka dig,
när hans tanke vaknar.

Ångerfri och samvetsren
ler du med de unga.
Än vid dagens sista sken
kan du hjärtligt sjunga:

"Tänk! vad fröjd på gamla dar
Gubbens hjärta känner:
gammalt vin har Gubben kvar
än åt gamla vänner."

Chor:
Tänk! vad fröjd på gamla dar
Gubbens hjärta känner:
Samma kärlek Gubben har
än bland nya vänner.

M Choraeus:

Förvandlingen

Första gången
man blir fången
av någon småtäck, brunögd Corinna
är hon en ängel, nej, en Gudinna.

Tiden lider,
vad den skrider:
tills vår Gudinna i sidvita kjolen
själv ligger knäböjd vid kullriga stolen.

Hon blir Mamma
i detsamma:
och då förvandlas älskarens Gudinna
till mannens gumma, barnens tjänarinna.

Unga flicka!
Sucka, blicka:
skönhetens krona av blomster är knuten,
skönhetens dyrkan är barn av minuten.

M Choraeus:
 

En munter gubbes dryckessång

Mitt tidglas skyndar sig och rinner:
Välan! förrän det tömt sin sand,
så vill jag tömma, om jag hinner,
det glas, jag lyfter i min hand.

Välan! I fängslade buteljer!
I skolen fritt få andas ut.
Jag några glada vänner väljer,
som göra på er träldom slut.

Jag går ej ensam uppå stranden,
och tårögd ser mot havets rymd;
jag vinkar ej försagd med handen
åt andra kusten, som är skymd.

Jag vandrar tyst min jämna bana,
och i ett lugnt och fredligt tjäll
jag följer tryggt min gamla vana
att le med vänner varje kväll.

Men kommer den objudna gästen,
så tar jag hövligt honom mot,
och säger: det är slut på festen,
och följer honom utan knot.

Och då först vinkar jag med handen,
tills jag förs bort med väldig fart,
åt vännerna som stå på stranden:
Farväl, farväl, vi råkas snart!

M Choraeus:

Mitt tycke

Vem skulle för en framtid sörja,

vars förlåt han ej öppna får?
Tids nog! att med vår klagan börja
när ödet slår.
Så länge kölden ej gör skada,
och medan molnet har fördrag,
bör man församla i sin lada:
så tycker jag.

Jag håller för, att man är pliktig,
att i det längsta vara ung;
ty icke är man alltid viktig,
fast man är tung.
Om du är varsam att besluta,
om du är man Guds långa dag,
kan du, som barn, din afton njuta:
så tycker jag.

Sokrat drack gift, men dessförinnan
drack han sitt vin, så väl som vi;
och se'n han läst, gick han till kvinnan,
till Aspasi.
Föraktlig är den vishetslära,
som blott gör fula anletsdrag.
Nej glädjen är den vises ära:
så tycker jag.

M Choraeus:

 

Gubben till ungdomen

Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag,
den stundar för dig som för alla,
då härjaren skonar blott själens behag,
då blommorna vissna och falla,
då dessa som räknat qvadrillernas tal,
och skådat så snett på var lycklig rival,
och brunnit av ömhet, och smultit i kval,
bli snögubbar, bleka och kalla.

Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
och dyrken var leende tärna,
och sluten kring henne en lysande ring,
en ring som kan anstå en stjärna.
Men himmelen mörknar och stjärnan går ner
och tändes ej åter: vad tröstar då mer
för alla de vakor, hon kostade er
och I henne skänkte så gärna?

Vårt liv är en lek, och den leken ej lång:
så jollras av nöjenas dårar;
men narri blir allvare av mången gång,
och rosen, man leker med, -- sårar.
Ve honom som vishetens råd har försmått
och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
ej tänkt något ädelt, ej gjort något gott:
han slutar visst leken med tårar.

M Choraeus:

Tvivlan och tro

Nej! det är äntligt tid att bindeln sönderriva!
Se upp o människa! och läs vid dagens ljus:
Av jord du kommen är, till jord du måste bliva;
det är din dom, bestyrkt av sexti seklers grus.

Förmår du jäva den? var äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
snart skall du öka det, och rum åt andra ge.

Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
bjud åren i sin flykt att bära dig sin skatt,
och giv, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
din hela varelse åt Evighetens natt.

Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
du ser i detta råd en plundrande barbar,
vars arm i nattens stund emot ditt hjärta sträckes;
och hänförd samlar du din kraft till ditt försvar.

Du hatar denna tro, du aldrig den förlåter:
det är din fiende för livets hela tid;
du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
och går, att våga än en lika blodig strid,

du bryter våldsamt in i hjärtat av det rike,
där världarnas regent en rättvis spira för,
gör Gud till en tyrann och dig till djurets like:
nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.

Vi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
med villan av din tro, med sveket av din röst?
Nej, kasta från din barm den lönnligt burna dolken,
och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.

Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
odödlighetens tro på lika giltig grund;
de fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
och föllo över dem, i dödens mörka stund.

Systemet, det är sant, som tryggade en lära
för jorden mera huld, föll även ofta nog;
men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
och denna helga tro ur gruset återtog.

Vad har bevarat den i trots av alla skiften?
Vem tände detta hopp? men självt det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
och ropar överljutt: o död! jag trotsar dig!

Ack! borttag detta hopp: och vad är sedan livet?
Ett blandat skådespel för löje och för kval;
ett lån, som ej begärt, blott som en skänk dig givet,
dock fordras skall igen med dubbelt kapital.

Vad är den vishets lön? för vilken du ej tvekar
att offra nattens sömn, och dagens tidsfördriv,
hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
och lär dig bättre se det usla av ditt liv.

Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
döm själv att du är stark, och frukta inga jäv;
giv namn av tålamod åt igeln som dig suger,
och tag i farans stund din tillflykt till en säv.

Skriv huru skönt du vill till ålderdomens ära:
den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älv;
du kan ej bördan fly, du mäktar den ej bära,
av alla andra glömd, och sviken av dig själv.

Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
var billig och var god, var öm och känslofull,
kväv hoppets tysta suck, och hjärtats känsla mörda,
och tag emot din lön -- i trenne skovlar mull.

O! nej en högre lön åt dig förvarad bliver.
En stormig aftonstund utav en mulen dag
är ej den sista gräns, dig skaparn föreskriver,
och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.

Ej att ett stolt begär ditt hjärta skulle egga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjärtat ur ditt bröst, och var ej mänska mer!

Du ser en plan i allt, en avsikt i det hela,
och dalens minsta ört är ej förgäves till:
skall endast människan sitt ändamål förfela,
och är det henne blott, som ödet gäcka vill?

Oändlig i begär, och gränslös uti plikter,
med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
hon fordrar redlighet i lyckans dolda vikter,
och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.

Hon fordrar, att den lön, för vilken hon försmäktar,
skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
skall bli ett värdigt värv för evighetens dag.

Vad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
om yrkade så strängt, de aldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna livets gåta
och fyllas måste det, odödlighetens hopp.

Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
de höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
som bättre talas skall uti en evighet.

Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäves deremot sitt huvud tänkarn stöter,
han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.

Men nyckeln till dess port bärs troget utav döden,
och han skall leda dig inom den helga rymd,
där sammanhanget röjs av livets mörka öden,
där Skaparns stora plan ej längre bliver skymd.

Förbida denna tid, välsigna denna lära,
och samla de bevis, du för dess visshet fann.
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
och är ditt hopp dig kärt, bliv ej dess baneman.

Men detta ljuva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjärnan släcks, och tändes aldrig mer?
Och aldrig någon skymt utav en morgondager,
från glädjens högre rymd emot ditt öga ler?

Om allt vad hjärtat tror, allt vad förnuftet bjuder
är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens valv av falska läror ljuder,
och evighetens natt gör slut på livets lek?

Och om förskrivningen på evigt sälla öden;
som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjärta bär;
på sin förfallodag, rivs mitt i tu av döden
och kastas på din grav att multna med dig där.

Och om den högre hand, vars avtryck du där söker,
och vars signet därpå du trodde vara satt,
med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
och straffar dig därför med undergång och natt?

Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
och gå till gravarne, att övertyga dig:
de kunna giva dig en lärdom, ty de tiga;
äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!

Lid, hoppas, och gör gott, vad öden du ock prövar,
och aldrig mer mot skyn förgråtna ögon välv.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du övar,
så skall i dödens stund, din dygd sig löna själv!

Dock nej, du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
dem hjärtats ångest skrev; och faller till din fot.

Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
ett heligt allvare din dolda tron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
så tydligt jag din lag, och mina plikter ser.

Vart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
fly till sin gamla tro, och vila sig på den.

Dess första grund är dold; jag sörjer ej däröver:
den lades av en hand som säkert kände sig;
jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöver,
och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!

Jag vet ej, vem du är, ej hur du uppenbaras,
ej vilken väg till mig din dolda anda sänks:
det är en hemlighet, vars upptäckt kanske sparas
åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.

Nej, aldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
om i en gränslös följd av dagar och av år
du flyttade min själ från stjärna och till stjärna
hon dock i evighet din dolda tron ej når.

Men vad jag veta bör, har du ej velat dölja:
du lever i min själ, du verkar där, och vill
att mina gärningar i evighet mig följa;
ditt väsen är så visst, som att jag själv är till.

Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
av ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
uti min sista suck bevittna dig till slut.

Men ingen löser opp det samband, som du knutit
emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.

O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
och vore vad jag bör, och icke vad jag är:
du skulle som en far dig till mitt hjärta närma;
jag skulle finna dig uti din himmel där!

Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt rämna,
och evighetens valv skall öppnas för min själ,
och jag skall se, att du ej velat överlämna
åt ödets fala gunst mitt släkte och dess väl.

Ack! jag skall tacka dig, vars omsorg har bevarat
den tro, jag av din hand tog, såsom barn, emot;
som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
vars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.

M Choraeus:

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):