Bingeli bång

Bingeli bång

klockornas sång

dallrar i sky

drar över by.

Bångeli bing,

klämta och ring!

Fall över sjö

skimrande snö.

Bingeli bång,

natten är lång.

Vakna, vår präst!

Sela din häst!

Bångeli bing,

skynda och spring

fjärran och när

- julen är här!

H Hamilton:

A C Rutström 300 år: Välkommen, välkommen, vår salighets Gud

Till avslutning av predikan vid juldagshögmässan i Hedvig Eleonora kyrka på Ladugårdslandet 1759:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud, 

välkommen i fattiga kojor!

Välkommen att föra en fängslader brud 

ur mordiska fiendens bojor; 

välkommen inunder vårt nedriga tak,

välkommen att själver utföra vår sak 

och oss med din fader förlika; 

välkommen, du eviga glädje och tröst,

välkommen med ljuvliga läppar och röst, 

dem fattigom nåd att predika! 

Välkommen att vara ett huvud och man 

för oss som förtappade voro, 

välkommen att salighetsväg lägga an 

för dem som i villone foro. 

Välkommen vår herde, inunder din stav 

vi krypa och fatta med tröst i din glav 

och i din barmhärtighets spira. 

Välkommen vår konung med fridsfanan ned,

vi svärja med vördnad dig trohet och ed 

och dig för vår frälsare fira. 

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,

bland bröder den äldste och störste;

välkommen vår hjälte och salighetshamn, 

du fridens allrådande förste. 

Välkommen, du hyllade ärones prins, 

i råd och i anslag din like ej finns, 

du underlig är för oss alla. 

Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,

välkommen vår förstfödde goel och bror, 

vi dig för vår broder nu kalla. 

Välkommen i världen att lida och dö, 

ja, för oss att såras och slaktas. 

Du antog en kropp, som för bödlar och spö

skull´ blottas och smädefull aktas. 

En krubba först bärgar din höga person, 

och korset blir äntlig´ din kungliga tron; 

så äst du av syndare lönter. 

I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud! 

från Golgata uttåg i blodiger skrud, 

med smälek och lidande krönter. 

Vi fira nu glada din födelsestund 

och kasta för krubban oss neder. 

Vi hylla dig billigt av innersta grund, 

du syndares uppkomst och heder. 

Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid, 

vi falla till fota och tigga den frid, 

som du med din födelse värvat, 

som änglarna för oss predikat och sagt, 

och vänskapen åter med himmelen bragt, 

den Adam med synden fördärvat. 

Välsigna oss nu med din födelsenåd, 

låt oss denna salighet hända; 

låt detta ditt dyra och heliga råd 

stor fröjd i vårt hjärta upptända: 

Låt oss ej förgäta, att du är vår bror, 

vars kärlek till mänskor oändlig är stor, 

och uppstäm vårt hjärta och tunga 

att ständigt upphöja ditt herrliga lov, 

till dess att vi få i ditt himmelska hov 

med helgonen börja att sjunga. 

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;

vår Gud, som är slaktader vorden! 

All världen sig fröjde, ty Ordet är kött, 

och Herren är födder på jorden. 

Lov, vishet och heder, pris, välde och makt

ske barnet, som varit i krubbona lagt! 

Lov, salighet, ära och gamman 

ske Sonen, som människoskapnad antog, 

som föddes i stallet och sårader dog 

på korset för syndare. Amen!

A C Rutström:

Sonett över Kristi födelse

O evig hemlighet! Ho vill, ho kan utgrunda
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor,
att den i krubban läggs på vilkens makt beror
att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.

Din hjärna famlar här och fattar ingalunda
en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor;
men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror
ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.

De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda,
när nya stjärnan först dem visom måste båda
vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.

Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde
att härom veta mer än alla skrifte-lärde,
långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.

S E Brenner: 

Julotta

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.




A Engström:

Du gjorde väl du kom

"Du gjorde väl, du kom!" så en Cornelius talar,
då Petrus med sin röst hans klämda själ hugsvalar:
Cornelius faller ner och tar sin vän i famn:
Oändligt kärt besök! det var i Jesu namn.

Bör ej vår tunga då i dag de orden säga?
Kom, öppnom nu vår famn att få vår Jesum äga:
vi vete, vad som skett i evighetens råd:
Vår frälsare är född, vårt släkte har fått nåd.

All fruktan är förbi, men glädjen sig föröker,
när skaparen i dag sitt kreatur besöker:
den morgonrodnans prakt med salighet uppgår,
som världen bådad blev i fyratusen år.

Välkommen vare du, som vill vårt liv, vår hydda
från avgrunds blixt och svalg med din förtjänst beskydda!
Vi falla för dig ner: din vagga i sitt grus,
med nådens skatter fylld, är härlighetens hus.

Du gjorde väl, du kom. Vår synd, vår sorgedimma
en annan utsikt vann vid denna dyra timma.
Omätligt kärlekshav! Min tanke! märk och välv:
en Gud föds av ett blod, som han har skapat själv:

På jorden utan far, i himlen utan moder,
i armod rik och stor, i allt vår vän och broder:
som jordens glans och mull lagt till sin fotapall,
och som i sinom tid själv henne döma skall.

Han, som ger hjärtat rymd och lungan sammandrager,
själv av den luft, han gjort, nu andedräkten tager:
han, i vars hand var dag är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag bland mänskor sina dar.

Han, som ger alla djur sin kraft att kunna föda,
blir född, och själv i dag han känner livets möda.
Du gjorde väl, du kom: din kärlek frälsar oss,
det blod, som i dig rörs, utsläcker avgrunds bloss.

De späda ögnakast, som stråla kring din linda,
de skänka världen liv och mörksens härar binda.
Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman!
din vagga och ditt kors stå redan när varann.

C M Bellman: