glänsande alltid du var; nu är tillika du sann.
Nycken dock stundom ännu får pensla de tavlor du lämnar,
att av en brådskande eld optiska fel du begår.
Så är palatset, som där din sångmö byggt av kristaller,
glindrande, tindrande visst: spegla dess murar också?
Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor;
idel ljus och kristall gör, att man ingenting ser.
Skugga är med överallt, där något skall synas och målas,
natten, all varelses mor, är ock all varelses grund.
Så ock i dikten det givs, ja i tänkandet självt ett förborgat,
heligt, hemlighetsfullt; roten av tanka och dikt.
Öppna din Plato och döm, om han yrat i feber,
fast ofta språket fått stanna bakom känslans och aningens blick.
Säg ej, att den är sjuk, som ej prålar alltjämt med sin hälsa:
hälsan är ödmjuk, mild; skryter ej, att hon är frisk.
Dock — vi därom ej tvista med dig. Njut livet och sången,
sjung till ett tjusande slut, vad du så härligt begynt!
Middagssolen bestrålar dig nu av mandomens sommar:
komme, med glorian, sent lagrarnas svalkande kväll!
Lämna blott filosofien i ro, och den tid, som du misskänt,
tag från polemiska värv snart och för alltid godnatt;
du är för ädel, för hög, att begagnas till pöbelns orakel!
Gärna förlätes dig dock allt, för din Fritiofs skull.
P D A Atterbom:
