Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna.
Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.
Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.
Det är som hölle jag solens disk i mina händer,
blott för att krossa den.
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt
för att med en skur av speord väcka den.
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen,
fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.
