Visar inlägg med etikett Heine Heinrich. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Heine Heinrich. Visa alla inlägg

fredag 7 december 2012

Ur Tyskland. En vintersaga.





















Jag sov så gott som ett litet barn,
vid vars vagga en ängel snuddar.
Man vilar väl ingenstädes så mjukt
som på tyska fjäderkuddar.

Hur lång var ej natten, då sömnlös jag låg
på min hårda madrass i exilen.
Då tänkte jag ofta: Hur lyckliga I,
som på tyska dunbolstrar vilen.

Ja, gott det är i vår tyska bädd,
gott är det att sova och drömma.
Här känner den tyska själen sig fri,
liksom lyft ur sin jordiska gömma.

Den känner sig lyft och den svävar dit upp
mot ljusets eviga strömmar.
O tyska själ, vad din flykt är stolt
i dina nattliga drömmar.
_ _ _

Fransoser och ryssar härska på land,
på havet britten gungar,
men luften och drömmarnas rike är vårt,
där äro vi tyskar kungar.

Där äro vi herrar och hävda med kraft
den luftiga integriteten.
De andra folken därnere må
sen dela hela planeten!



onsdag 6 juli 2011

Loreley
















Jag vet ej, hur skall jag förklara 
det vemod mig gripit har? 
Ej vill mig ur sinnet fara 
en saga ur forna dar. 

Det faller en skymningsdimma, 
och stilla flyter Rhen, 
och bergets toppar glimma 
i aftonsolens sken. 

Där uppe en ungmö sitter 
i underbar skönhetsvår 
med gyllne smidens glitter 
och kammar sitt gyllne hår. 

Hon sjunger, då hon reder 
sitt hår med gyllne kam; 
den sången tonar neder 
så väldig och undersam. 

Och seglarn i liten julle 
han gripes av hejdlöst ve; 
mot skären han blicka skulle 
men måste mot höjden se. 

Snart, tror jag, böljor välva 
över man och båt sin gång - 
Loreley, du trolska älva, 
det gjorde du med din sång.