Storstadsmånen

Fullmånen hänger så lågt att den täpper 

Västmannagatans mynning i kväll.

Ner över ljusprickig storstad den släpper

ett regn av små frostiga silverfjäll.

Månen vill vara i kväll bland oss,

ett jordiskt bloss.

Månen står stor i svart oktober

och sår sitt döda och främmande ljus.

Bland biografernas skyltar och glober

och tandpastors löpeld på sömnlösa hus,

hänger dess skinande, fullmogna bukt,

en världsrymdens frukt.

Tvärs genom jordiska småljus som svider

i våra ögon hetsigt och torrt,

där vi på fulltända gatorna glider

i sorlande forsar mot mörkret bort,

går månljusets outgrundliga ström

av silver och dröm.

Månen är nära, står tryckt mot vår ruta

utan att fläckas av jordens sot.

Vi blott är dömda att lida och njuta

och stirra mot gåtan i hägrande klot.
Mångatan glittrar genom vårt blod

med ebb och flod.

Månen ska finnas när Stockholm är blivet

en gravhög med ogräsomspunnet grus.

Månen ska skina på döden och livet

med samma kalla och sugande ljus.

Månen har stirrat på samma vis,

när Sverige var is.

E Lindorm: