Till Lars Gustaf Tegnér

med en Bibel vid hans konfirmation,

näst före hans avresa till Brasilien

Utöver djup, som tvenne världar skilja,

dig lede stjärnan och magnetens nål,

förståndets klarhet och en säker vilja,

två goda styrmän till vart jordiskt mål.

Men över djup, som ock två världar dela,

två andra, en härnere, en i skyn,

tag här ett sjökort som ej plägar fela,

fast storm och mörker sväva för din syn.

Ett säkert sjökort, ritat i de tider,

då jord och himmel nalkades varann.

Studera det och följ det, och omsider

löp trygg i hamnen, det dig visat an!

E Tegnér:

Majsång

(1812)

Se, över dal och klyfta
den unga majsol ler.
Sin ishjälm bergen lyfta
från ärrig panna ner.
Men ännu sover jorden
och böljan fängslad står.
Ack! våren här i Norden
har drivor i sitt hår.

Likmycket! snart han träder
ur vaggan fullväxt opp,
med sina västanväder,
med sina blommors knopp.
Snart står han högt på fjällen
med Nordens vakna sol,
där morgonen och kvällen
satt möte sen i fjol.

Men ack, vad rop jag hörer!
Se, krigets båge spänns
och åter dundrarn körer
sin vagn omkring vår gräns.
Med våren flyga morden
som lösta falkar ut,
och Södern famnar Norden
i envige till slut.

Med norrstjärnan i pannan
den ädla Svea står,
och frågar om varannan
sitt mod och sina sår.
För stolt att frukta skaran,
för vis att reta den,
hon vinkar tryggt åt faran:
välkommen, gamle vän!

Och redan fyllas fälten
av hennes kämpars tropp,
och redan riva Bälten
med dån sin brygga opp.
Ur högen fädren kalla
med dov forntidaröst,
och fjällen hålla alla
sin sköld för Nordens bröst.

Från Lidskjalv Oden vakar,
sin tron han upprätthöll,
fast Loke jorden skakar,
fast ock hans Balder föll.
Bredvid hans sida flammar
den starke Asator
och lyfter vred sin hammar,
i vilken döden bor.

Vid Urdas vita vatten
står tyst den höga Skuld.
En runa, mörk som natten,
hon skär i sköldens guld.
Gudinna! Folkens öden
du skriver. På vår lott
skriv farorna, skriv döden,
men skriv ej träldom blott!

O, förr än bojans nesa
skall trycka denna jord,
förrn tyranniet skall resa
sin tron i väldig Nord,
förr drabbe Tor med flamman
sitt folk, som skall förgås,
och fjällen störte samman,
ett kummel över oss!

Låt slaven fegsint klandra
den vilda tidens gång!
På bergen vill jag vandra
och dikta segerns sång,
tills åter utur striden
hon vänder till vårt land,
med friheten och friden
som byten vid sin hand.

Drick märg i benen, broder!
Drick mod uti din själ!
En skål för hjältars moder!
En skål för Sveas väl!
Om Rota vill dig skicka
till fädren, lycklig du!
I Valhall får du dricka
densamma skål ännu.

E Tegnér:

Nattvardsbarnet

Med frid, med oskuld, med var himmelsk gåva
du står vid korsets fot och blickar opp.
Vad hopp, vad känslor i ditt hjärta sova,
som våren sover i en rosenknopp!

Men knoppen öppnas, solens strålar pensla
vart hjärtblad snart med guld och purpur skönt.
Hur rosenröd upplågar då var känsla,
hur friskt är hoppet då, hur sommargrönt!

Ack, varje ros vill blekna bort och sörja,
och varje hopp vill vissna och förgå.
Med himmelsk kärlek måste hjärtat börja,
om någon jordisk kärlek skall bestå.

Ett nattvardsbarn är Kärleken, den rätta,
med knäppta händer, med oskyldig min.
Och vill du rätt hans mening översätta,
så gå till himlens ordbok, till Wallin.

E Tegnér:

Knutssystern

(I konsistorii-notarien Palms namn)

Jag sjunger i glädje, ty Amor, den skalken,
har gett mig en syster i kväll.
Det systerlag nämns ej i giftermålsbalken,
men kors vad den systern är snäll!

Se bara, hur lätt som hon bär på sin duva,
den duvan, som hon fått i kväll,
med ögon så sköna, med miner så ljuva,
och kors vad den duvan är snäll!

Men snart far hon hän, och jag, fattige fåne,
då sitter och gråter var kväll;
men ville hon stanna med mig här i Skåne,
kors vad då den flickan var snäll!

Då gjorde Tegnér nog en brudskrift för bruden,
att sjunga båd´ morgon och kväll,
han gjorde väl mer, och den vingade guden
sad´ då: "Vad den bruden är snäll!"

Glatt skulle jag då protokollerna föra,
justera båd´ morgon och kväll,
och vart man då komme i stan, fick man höra:
Kors vad den notarien är snäll!
 
E Tegnér:

Vid Sala gruva

Av alla ställen i vår Nord
helst trivs jag här, på goda grunder,
ty glatt är folket ovan jord
och djup är källaren inunder.

Vår värd den gamle Adam är,
en syndare på bergsmansviset;
men Eva är värdinnan här,
och där hon är, är paradiset.

(1816)
 
E Tegnér:

Vid ett slåtteröl i Kannik

Om Kannik fordom munkar rådde
(i Lund vill ej den släkten dö),
som sovo, mässade och spådde
och åto själva upp sitt hö.

Nu har man klokare kanniker,
som tagit bättre seder an:
ett glas man i det gröna dricker,
och på parnassen dansar man.

Och flickor ha vi med tillika
av hälften rosor, hälften snö,
och muntra präster, som predika
för flickorna: "Allt kött är hö."

Allt kött är hö, och hö´t skall falla,
och blomstren skola huggas bort.
I stackars flickor! för er alla
är bärgningstiden innan kort.

För rosorna är sådant skada,
men fruarna de le därvid
och tacka Gud och äro glada
att vara stackade i tid.
 
E Tegnér:

Till en sörjande fader (C E v Schantz)

"Säg ett ord till tröst för fadern, nedböjd av det hårda slag,
och till tröst för mig därjämte" - skriver mig min son i dag.

Solon (så förtäljer greken) grät en son, sitt hjärta kär,
och från släkt och vänner hördes tröstens gamla formulär:

"Vartill hjälper, att du gråter? Vad ej ändras kan, fördrag!"
"Just därför att det ej hjälper (sad´ den vise), gråter jag."

Ack, en sådan tröst är ingen, är ett gäckeri till slut,
och den första tröst här nere är dock att få gråta ut.

Men du vet, det ges en bättre, kommen ifrån högre rum:
Pilten är ej död, han sover, säger evangelium.

Pilten är ej död, har dragit till ett annat land åstad,
till ett högre lärosäte, och fullbordar där sin grad.

Lärare med änglavingar undervisa honom där;
av det ljus, han där förnimmer, solen här blott skuggan är.

Toner får han där att höra, han som jordens sång fann skön,
rena som Gud Faders tankar, rörande som Sonens bön.

Där är honom gott att vara: i en evig morgonvind
lättare hans hjärta klappar, rosigare är hans kind.

En gång faller han med glädje åter till ditt fadersbröst. -
Ingen högre lära vet jag, känner ingen bättre tröst.

(1827)

E Tegnér:

Till Karolina W

då hon bad om författarens namnteckning

Blott mitt namn! Det är för litet,
föga ära det ditt skrivbord ger.
Ack, ett namn, av tadlet sönderslitet
eller vanställt av det falska nitet,
men här har du det -

E Tegnér:

Till Disa Tegnér

Med Nya Testamentet, vid hennes konfirmation.

Min dotter, göm den dagen i ditt sinne,
minns vad du lovade, minns hur du bad!
Men vill han en gång falla ur ditt minne,
läs då hans innehåll på detta blad!

Om mänskohjärtat är det gudasagan;
fast du som jag, ej henne fullt förstår
kan hon dock trösta sorgen, döva klagan
och adla glädjen, innan han förgår.

Gud är en fader. Ack, var faders smärta,
var faders glädje måste likna sig.
Så stoft jag är, jag anar dock hans hjärta:
han älskar världen som jag älskar dig.

E Tegnér:

Panteismen

Farväl, min sommar! Här i höga Norden

kort var besöket; du gör nu som förr.
I dimmor faller hösten över jorden
och klappar frusen på min stängda dörr.

Se ut, hur alla mina lunder gulna
och alla blommor i min dal dö hän,
och mörkar tankar vandra under kulna
höstskyar och inunder nakna trän.

Den svällda bäcken vill ej släppa över
sin forna gunstling, lik en trolös vän,
som gjort sin lycka, mig ej mer behöver
och nu ej längre känner mig igen.

Gemensam lag inunder stjärneringen!
Så gräs som blomma, människa som djur,
skall växa, frodas, vissna hän och ingen
tas undan i förgängelig natur.

I höst dör stråt, men nästa vårdag blommar
det upp igen så gräsgrönt som förut,
och fjäriln lyfter vingar blå i sommar
ur brusten puppa, då hans sömn är slut.

Naturens ande vaknar upp med våren,
glad, levande, nymornad, skön och huld,
och intet grånat finner du bland håren;
de flyta, som i fjol, likt nedsmält guld.

Och ingen skrynkla synes på hans panna,
det blåa ögat är, som förr, så glatt,
så strålande. Det sköna och det sanna
fullsövda vaknat ur sin dvalas natt.

I grav förmultnar människan. Är anden
då sämre än ett grässtrå? Grönskar ej
en lövsal i de obekanta landen
för honom? - Dagens vise svara: "Nej,

Gud är i allt, för allt är han gemensam,
är färg i blomman, är instinkt i djur.
Gud är i världen ej, värld är han ensam;
Gud heter Pan, nämns även för natur.

Gud är ej till. Han blir, där han förnimmer
sig själv, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.
I stjärnan är han rörelse och skimmer,
i Hegel tanke. Tänk den, om du vill!

Odödlighet? Hur kan du det begära?
Odödligt släktet är, men icke du.
Vad var du, innan du kom hit? Vi lära,
när du gått hän, blir du, som då, ännu." -

Men vad är Gud, som ej är till? Blindfönstret,
inpassat i naturens öde sal!
Oxögat på teatern, högsta mönstret
av falsk logik i hjärnans jämmerdal.

Odödlighet, som ej vet av sig? Svara,
vad är väl det? Nej, giv mig Miltons dikt
om paradis och fall och död! Förklara
ej bibelns ord det samma? - O, hur rikt,

hur skönt syns allt! Låt oss gå ner i dalar,
där trasten slår i björkens äreport,
ros rodnar för sin längtan, bäcken talar
om Gud, som lever, och allt skönt han gjort!

E Tegnér:

 

Till Franzén

Jag minns - snart är det femti vintrar sedan -
då dina sånger först förtjuste mig.
Jag var ett barn ännu, men allaredan
med rim och meter låg jag då i krig.
Jag hörde dig och undrade, emedan
din sång var ny, men ingen lik, blott sig;
han kom ur Östern, ja, ur Edens sommar,
där näktergalen slår och morgonrodnan blommar.

Jag, fattig vilde, plägade beundra
helt annat, och din sång var skild från allt,
jag hittills känt. Ej hördes åskor dundra,
och intet märktes där av skämtets salt,
men mera skön, mer oskuldsfull än hundra,
jag känna lärt, där framflög en gestalt;
hur ömt, hur enkelt sjöng hon! På det viset,
som Eva, förrn hon föll, sjöng uti paradiset.

Förtjust jag var, men dock ej härma ville,
jag märkte väl, det hörde mig ej till.
Det gives många slag av sångarsnille
(jag sade), jag mitt eget följa vill.
Jag räknar mig till Brages diktargille
och rymmer ej därur, nej, jag blir still.
Jag övergiver icke Nordens fana,
hon mina fäders var - där vill mig seger ana.

Så skildes mer och mera våra banor.
Min mera djärv, mer klippig, mera vild,
och hopen jublade, ty Nordens fanor
framför mig drogo med sin Valhalls-bild.
För Odens korpar mer än Frejas svanor
har nordbon sinne, hugstor mer än mild;
från sina västanväder han sig vände,
men stormen känner han, sin lekkamrat, sin frände.

Ensidig är dock sång, allena nordisk,
frisk är dess ton, men vild likväl och rå;
med götisk kraft, så rykande, så mordisk,
drivs mycket apespel tyvärr också.
En gäst på jorden, fastän överjordisk,
är poesin, den himmelska, ändå;
för allt,  som lever, rörer sig och bildas,
är hon organ, så väl det bildades som vildas.

Jag gått mig trött i Goethes pelargångar,
hur präktigt, hur förnämt är allting där!
Det ambra är och rosendoft som ångar,
naturen där sin kröningsmantel bär,
och konst, en prisma ställd på höjden, fångar
var stråle opp och alla former lär,
blott ej hans egen. Men - mitt hjärta glädes,
skald ser jag överallt, fast mänskan ingenstädes.

Dock - djup är Faust och hur Tasso glöder!
hur varm Ottilia, innerlig Mignon!
Förstånd från Norden, känslor ifrån Söder
försmälta skönt uti hans gudasång.
Var hjärtat älskar, hjärtat gläd och blöder,
där har den väldige sin stilla gång.
I vetenskap, som konst, vi ständigt möte
på spetsen av sin tid den blott för lugne Goethe.

Hos store Byron är det annorlunda,
hos Ariost och Schiller ävenväl.
Form måste finnas, och den skall du runda,
men gjuta in däri din egen själ.
All poesi är lyrisk - ingalunda
en abstraktion av skönhet, som du stjäl
från alla håll ihop. Träd fram i dagen,
tag masken av, o skald, låt se de egna dragen!

Där växla sorg och glädje om varannan,
där gråts, där les på andra mänskors sätt.
Än klarnar opp, än åter mulnar pannan,
än synes livet tungt, än åter lätt.
Skald mänska är. Till livets gåta fann han
sin egen nyckel, och - så är det rätt.
Hur högt det skönas ideal må gälla,
i skaldens eget bröst är diktens ursprungskälla.

Hur skulle det i sången leva kunna,
som aldrig levat i din egen håg?
En jungfru sångmön är och ej en nunna,
som tror och känner vad hon aldrig såg.
Den luftgestalten må vi andra unna,
mig är hon vidrig, tillgjord, skev och låg.
Dikt är de högre världars morgonrandning,
ej tom allmänlighet, men verklighet och sanning.

Är icke sagan tidevarvens minne,
som levat uti tusen mänskobröst
och levat utanför, ej blott där inne,
med sorg och glädje, motgång eller tröst?
En verklig värld vi, fast försvunnen, finne,
som lever än i forna tiders röst.
Hur tanken hårklyvs, spetsas och förblandas,
den världen är mig kär, hon lever och hon andas.

Jag kan ej skilja mig från höga fäder,
min håg står jämt till denna sagovärld,
där kraft, fast vild, alltjämt i dagen träder
och äran möter på det breda svärd.
Jag vet det väl, en annan tid oss gläder,
en mera bildad. Är han sången värd? -
Hur skalden stormar, hur han gläds och klagar,
ett eko syns han mig ifrån försvunna dagar.

En dunkel hågkomst fyller diktens stunder,
den rätta sångmön minnets dotter är.
Dess hem var det Atlantis som gick under,
med högre kraft, med ädlare begär.
På havets botten susa nu dess lunder,
och stora andar gå i månsken där.
Vår konst besvärjer dem. På vita vingar
de dyka stundom opp, när skaldens lyra klingar.

Tro icke hopen, store sångarbroder! -
Tag här en blomma från din egen mark;
ack, där är paradiset med dess floder,
som silversnören i en rosenpark.
Min ros förtjänte icke att få bo där,
dess tagg för uddig var, dess doft för stark.
Olika sångens gåvor vi förstodo -
ja, ringa gåvan är, men håll den dock till godo!

Vad mer, om olikt våra sånger tona,
min ädlare, min bättre sångarbror!
Din sångmö dväljes i en blomsterkrona,
som fridens ängel i sitt Eden bor:
min är en sköldmö, älskar ej att skona,
trivs helst med natten, tingens äldsta mor,
trivs uti stormen, i oroligt kaos -
hur skilda ej vi två, men låt ej det bedra oss!

Det går ej blott en väg, men där gå tusen
till mång-avsätsiga Parnassens topp.
En förer nedåt ifrån himlaljusen,
en annan går ur blomstergårdar opp,
en våt av tårar är, en annan frusen,
en genom minnen går, en genom hopp.
En som Titan sin djärva bana fyller,
en annan fyller den, men helst ibland idyller. -

Kom, Mikaël, kom, låt oss sitta samman
och fylla Odens gamla land med sång!
En gnista skänktes oss av gudaflamman,
så vårdom henne, förrn hon släcks en gång!
För höga Svea, gamla hjälteamman,
vi henne fått. Så sjungom utan tvång
och låt oss verka, tills hon är förgången,
det kära landet för, och för den kära sången!

E Tegnér:

Frithiof spelar schack

Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

"Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

E Tegnér:

Den döde

   

Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
"I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra."

Då tänker du: "Jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombyttlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta sov han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog."

Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili, när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.

E Tegnér:

Kung Karl, den unga hjälte

Kung Karl, den unga hjälte,
han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast:
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom;
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
på graven länge se'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvärgalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden kvar;
han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana där.

E Tegnér:

Jätten Finn

På Helgonabacken vid Lund, där nu
mamsell och fru
spatsera i doftande lunder,
där bodde det fordom en kämpe så gram
av jättestam,
han hade sin kula därunder.

Sankt Laurents var kommen från Saxland hit;
med kristligt nit
han lärde de himmelska tingen.
Var kulle, bestrålad av Herrens sol,
var predikstol;
men kyrka, det hade han ingen.

Då talade jätten med hån: "Helt visst
är vite Krist
en Gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, jag, om du säger mig blott
vad namn jag fått -
se´n kyrkan är murad och färdig.

Men kan du ej säga mitt namn, välan,
du vise man!
giv akt på vad vite jag sätter:
de måste du ge mig åt mina små
de facklor två,
som vandra på himmelens slätter." -

"Du hedniske dåre, på himlens fält,
där Gud dem ställt,
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå
och lysa den vise och fånen.

"Klokt svarat", sad´ jätten. "Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan här bleve i Skåne.
Välan, jag begär blott vad själv du har,
ditt ögonpar,
och avstår från sol och från måne."

"Blir kyrkan blott byggd", var den frommes svar,
"mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna."

Nu kretsen blev helgad och bönen sagd,
och grunden lagd;
till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.

Därefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.

"Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken; min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förr´n månen sig rundat."

De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden;
och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad
uppstöder den högvälvda runden.

Re´n högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och vad:
"I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förr´n sol går ner,
mig munken ger
mitt namn - eller också sitt öga."

På Helgonabacken med sorgset mod
Sankt Laurents stod
och såg åt middagens stjärna:
"Du skänkte mig ögon, du fader och vän,
tag dem igen!
Du vet, att jag offrar dem gärna.

Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
din sol hur skön!
Dock - icke med dig må jag tvista.
O, låt mig få se dem - min syn blir ej lång
ännu en gång,
den käraste gången, den sista!

Se, fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led
och styrk mig med ordet och anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen."

Då hör han en sång, en sällsam enm
kom ej ifrån gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden.
Den brusar, som stormen inunder ö,
som fjärran sjö, -
men äntligt förnimmer han orden:

"Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
din fader Finn
han sitter och murar därovan.
Sov, liten Gerda, skön dotter min!
din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan."

Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
"Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
den lägges se´n,
men Gud har bevarat mitt öga." -

"Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen - den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.

Dock - heter jag Finn", fortfor han vred,
"jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan." -
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.

Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen: -
så står han än
och famnar sin väldiga pelar.

Och allt se´n den tiden, mång hundra år,
son templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld - men ej domkyrkorådet.

E Tegnér:

Till Elof Tegnérs brud

Du står vid kullerstoln. Din fria republik
förbyts i monarki. Du svär de helga eder
och växlar ringarna och rodnar och är lik
en ängel, då han ser ur aftonrodna´n neder.

Allt går ordentligt se´n. Lyckönskningar och gråt
och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar.
Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt,
och runt kring laget går den fulla tröstebägar.

Men bålen når sitt slut, och dagen även sitt;
igenom fönstrens rund de matta stjärnor blicka.
Man blir likväl en gång de tröga gäster kvitt;
välkommen, sköna fru! farväl, du sköna flicka!

Vad rika ämnen här till kärlekens beröm!
Hur mången härlig scen att måla con amore,
om blott jag drömde än min ungdoms gyllne dröm,
om jag blott än en gång i forna dagar vore!

Men ack! här sitter jag uppå min trästol kvar
och kan ej måla ens en sällhet, som mig rymmer.
På lama vingar re´n min sångmö från mig far
och lämnar platsen fri för sjukdom och bekymmer.

Men kommer jag en gång till edra bygder än,
då skall du från min själ de mörka andar banna,
ge tigaren sin röst, sitt flydda mod igen
och jaga molnen bort från öknen av hans panna.

Till dess förljuva du en lycklig makes dar
och tänk en gång ibland på grubblaren i söder,
som ingen glädje mer och inga rim har kvar,
men dock är säll att ha den sällaste av bröder.

E Tegnér:

Polarresan

Trött att gissa och att fråga
forskarn vill till polen tåga.
Icke vill den djärve stanna,
förrn han står på jordens panna
och ur varelsernas grav
mäter jord och himmel av.

Nu på Nordens hav han gungar.
Sjökon solar sina ungar
på ett isberg. Vita björnen
brummar där, där fiskar örnen.
Tunga valen, lik en ö,
välter i den vreda sjö.

Men det nedslår ej hans tankar.
Högst i norr han kastar ankar
vid en landfast is. "I bröder,
här, så länge nordsol glöder,
vänten mig. Till polen än
har jag hundra mil igen."

Med kompassen uti handen
far han från den frusna stranden.
Mjäll är tusenårig driva,
blank är isens silverskiva.
Solen i en evig ring
dansar himmelen omkring.

Vilken slätt! En gravhäll, skuren
av al´baster för naturen!
Här har intet väsen andats
alltsen skapardagen randats.
Liv ej rör sig, växt ej gror;
tystna´n här hos döden bor.

Dock han viker ej tillbaka.
Trött att vandra och att vaka,
hugger han i isens hällar
sig en säng och, svept i fällar,
slumrar som ett vilddjur där,
målet med var stund mer när.

Äntligen till polen når han.
Segrande på toppen står han
utav axeln. Hur det brusar
utur djupet! Huru susar
klotets tunga massa, svängd,
gnisslande, kring axelns längd!

Nu förfärad och förlägen
ser han efter återvägen.
Ve, vad trollmakt honom fäster!
Var är öster nu och väster?
Var är söder? Var är norr?
Ingen utväg, intet sporr!

Och en röst ur djupet ryter:
"Dåre, som med vishet skryter!
punkten, varkring världar vandra
har ej väderstreck som andra.
Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den, så bliv kvar!"

Med var stund blir skuggan längre,
med var stund blir cirkeln trängre,
som kring fästet solen målar,
tills hon gömmer sina strålar.
Men den stolte vises jag
fryser där till domedag.

E Tegnér:

Klosterruinerna

Stå stilla, vandrare, och se dig om!
Här reste sig från gråa ålderdomen
ett kloster, heligt då - men tiden kom
och gjorde hemgång uti helgedomen.

Dess murar nitet fogat fast ihop,
men sekler trängde sig med våld emellan.
Nu till dess gård drar ingen pilgrimshop,
och ingen offrar i den helga källan.

Igenom porten är blott vindens gång,
den vida rund, de djupa valv stå öde;
från luften skriva uvarna sin sång,
men under slumra ändå tryggt de döde.

Se, tidens vishet åt legenden ler,
och tvivlarns fötter på reliken trampa;
jag vördar, forntidsminnen, ännu er
och tänder åter er förtärda lampa.

Från dessa murar skygde våld och brott,
här ostörd vishet världens gång betraktat;
inunder valven salig andakt gått,
och frid, lik Edens ängel, porten vaktat.

Vad trogna knäfall dessa hällar nött!
Vad kraft förnummen i de helga orden!
Här anden, lågande, sitt ursprung mött,
för himlen levande och död för jorden.

O sägen, skuggor ur er natt likväl:
var edert liv av lidandet förgätet?
var det blott frid, som bodde i er själ,
och knäföll ingen sorg för stenbelätet?

Vem svara? Ack! blott livet klaga vet,
och smärtans tecken i sitt våld det äger.
I graven torkar ögat ut, som grät,
och intet öra hör vad döden säger.

Där - inom denna sönderfallna dörr,
där mörka vålnader vid midnatt synas,
där suckade kanske en nunna förr:
en blomma ställd vid korsets fot att tynas.

Den blinda vantron med förfärlig hand
vigt in dess vår åt himmelen och döden.
Vad voro mot ett radband hjärtats band,
mot himlens ära vad var mänskoöden?

På denna mossbetäckta stenbänk satt,
i skygd av dessa sekelgamla ekar,
hon kanske också någon månskensnatt
och mindes gråtande sin barndoms lekar.

Hur kvald den sjuttonåra himlabrud!
Av älskarns kyssar i dess själ vad minnen!
Dess tankar strävade med makt till Gud,
men ack! till jorden strävade dess sinnen.

Hon täljer ut och täljer om igen
sitt radband, suckande sitt ave stammar;
men under doket trånar ögat än,
och samma hjärta under slöjan flammar.

Vi ger religionen ej sin dotter tröst?
Vi hör ej Kristi mor dess bön, som klagar?
Ack! vi så syndig blev naturens röst?
och vi så hårda blevo himlens lagar?

Vid krucifixet kallnade dess mund,
och kinden blektes av den heta smärta;
från sjunkna ögon flydde vilans blund,
ty jord och himmel stridde i dess hjärta.

Så, okänd Heloisa, småningom
hon tärdes av, blev bortdöd och begraven,
och ingen Pope med sångens trolldom kom
att väcka hennes minne upp av graven.

Frid med din skugga! Du är hämnad re´n,
försvunna äro dina helgon alla.
De trivdes icke uti dagens sken,
där Gud står kvar, men alla gudar falla.

Ej Isis söker mer sin döda vän,
ej lejonhövdad Mithras dagen tänder;
Titaners släkte står ej upp igen,
fast blixten slocknat i Kronions händer.

Och djupt förgömd bland fjällens skrevor bor
dne götiska, den blodbestrukna stoden,
ty på sin kammar sover Asa-Thor,
och ingen kämpe gästar mer hos Oden.

Hans altar bröts för helgonens omkull:
de hade ock sin tid som sommarfjärlen;
nu vandrar plogen i den vigda mull
och barnen leka med de helga kärlen.

E Tegnér:

Oppositionstalarne

Sällskapsspektaklet på Riddarhuset

den 9 mars 1829

På Riddarhuset här om dan

uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek

en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,» sad Fredrik Boije.

»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?

Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér:

 

Med dödens svarta flagga Handeln seglar

Vid en konsert till förmån för Malmö stads Arbetsinrättning. 

Med dödens svarta flagga Handeln seglar
och Världsförenarn är en fruktad gäst, '
ty böljan själv är smittad, och man reglar
var öppen strand för fruktan eller pest.

Och året om är himlen mörk som sorgen,
och sommarsolen blott en Saga är.
Det växer gräs på de förödda torgen,
och tiggarstavar, var en lund är när.

Från dörr till dörr de bleka barnen löpa
och tigga bröd och växa opp till brott.
Ack! det är lätt att med en skärv få köpa
sig fri från ögonblickets ömkan blott.

Men vill du giva, så att änglar glädas,
så avhjälp ej, men förekom en nöd:
Tänk uppå allas, men dock helst de spädas,
och den som arbet´ ger, ger också bröd.

Till ingen annan gåva är du pliktig,
all annan är förspilld; ju mer du ger,
ju mer begärs det: som en vattusiktig,
ju mer han dricker, törstar desto mer.

Giv därför ej för dagen, men för livet;
den Vises gåva tusendubblar sig.
Tro, att med seder är det bästa givet,
och tänk ännu, när du förbarmar dig!

E Tegnér: