Men frukten av min skaldeflamma

Men frukten av min skaldeflamma 

och mina svärmerier — den 

jag blott får läsa för min amma,

min barn- och ungdoms bästa vän. 

Blott på kalas hos dumma grannar, 

då allt förnuftigt samtal stannar, 

jag stundom ej kan låta bli 

att läsa högt en tragedi. 

Till samma resultat det länder, 

som när jag roar mig ibland 

att deklamera vid en strand 

min sångmös verk för gäss och änder: 

de kackla, klappra; inom kort 

min sång har skrämt dem alla bort.

Jag därför ej förhastat dömer 

min nästa... Uti skogig trakt 

en skytt all poesi förglömmer 

och ger på spända hanen akt. 

Min smak är säkert icke andras, 

och deras vurm må icke klandras. 

En älskar jakt av skilda slag, 

en annan poesi som jag.

En flugorna med smälla dödar, 

en tycker allra mest om krig, 

en ann med statskonst roar sig, 

och en med skriveri sig mödar. 

En dricker vin... Ja, lust och smak

är vars och ens privata sak.

Ur Eugen Onegin (IV:35-36)

A Pusjkin:

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter. 

Förnöjd ler bonden i sitt skägg, 

då släden fram på skaren slinter 

vid bjällerklang och hästens gnägg. 

Av grova tömmar stadigt hållen 

i skaklar, lustigt travar grållen, 

och kusken tronar på sin bock 

i livrem röd och fårskinnsrock. 

Ej men av kylan pojken känner; 

han måste ut i drivan. Marsch! 

Hans hund skall åka, gudbevars, 

och själv för kälken han sig spänner, 

och modern från sin fönsterglugg 

ser hotfullt på, men ler i mjugg. 

Men kanske är det bäst vi lämne 

åsido dylik poesi, 

ifall att ett så simpelt ämne 

ej intressant för er kan bli. 

Blott den, som är poetisk både 

av Guds och av Apollos nåde, 

besjunga kan en vinterdag 

och första snön med dess behag.

Men jag ej mäktar tolka all den 

pikanta, ljuva poesi, 

som ligger i ett slädparti, 

och törs ej tävla med den skalden, 

som diktade om Finlands snö 

och om dess övergivna mö.

Ur Eugen Onegin (V:2-3)

A Pusjkin:

Han älskad var - ja, det vill säga

Han älskad var — ja, det vill säga: 

han trodde, att han älskad var. 

Den lycklig är, som jämt kan äga 

ogrumlad denna känsla kvar; 

vars sinne ej av tvivel naggas; 

som lugnt till sömns av ruset vaggas 

och älskar blint med samma lust, 

som fjäriln suger blommans must. 

Men osäll varder den dessmera, 

vars eftertanke vaknar kärv, 

ty det är kärlekens fördärv 

ifall den börjar reflektera. 

I dubbel måtto ve, ty han 

ej älska och ej glömma kan!

Ur Eugen Onegin (IV:51)

A Pusjkin:

Jag känner en förförisk änka

Jag känner en förförisk änka: 

Cliquot, men älskar ock Moët. 

När de i kylda flaskan blänka, 

man därpå ej kan se sig mätt. 

Så klart som Hippokrenes källa 

det ädla vinets pärlor välla 

med skum ur flaskans häkte opp, 

när hon har frigjorts från sin propp. 

Min stackars börs till sista öret 

jag fordom alltid hade brått 

att tömma för en droppe blott 

därav. Det piggar upp humöret. 

Hur mycket skämt, hur månget rim 

har det ej fött i glättigt stim! 

Men i den mån jag blivit äldre, 

min måge tål det ej som då, 

och därför håller jag mig hellre 

numera till ett glas Bordeaux. 

Champagnen är en älskarinna, 

som nog kan svärma, nog kan brinna, 

men flyktig ock som en kokett 

samt oberäknelig och lätt. 

Men du, Bordeaux — o, ädla druva! — 

förblir en lugn och trofast vän, 

som vill i bleka döden än 

vår levnads gamla dar förljuva 

och som vid motigheter tål 

i prosans värld. Bordeaux, din skål! 

Ur Eugen Onegin (IV:45-46)

A Pusjkin:

Men sommaren i höga norden

Men sommaren i höga norden 

är sydländsk vinters parodi. 

En flyktig gäst på kalla jorden, 

han spårlöst skymtar oss förbi. 

I höstens tröga skymningstimmar 

på fästet solen dåsigt glimmar. 

Alltmera knappas dagen av, 

och naken som en blottad grav 

står skogen med de vissna bladen. 

I dimmors slöja svepas fält, 

och gässens kackel ljuder gällt 

i luften, då den långa raden 

flyr hädan. Ja, november gör 

ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;

förstummats sorlet har på fält, 

och fram på vägen från sin öken 

en varg med hona drivs av svält. 

När hästen vädrar dem, han gnäggar 

av ångst, och inom fyra väggar 

sig vandraren först säker tror. 

I morgonstunden sina kor 

ej herden för till betesvallar, 

och ej i solig middagsstund 

hans vallhorn lockar dem i rund. 

En mö i torp sin visa trallar, 

där sländan, förd av flitig hand, 

belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 

omkring och ut sitt silver strör 

 (att mina rim av frosten lida, 

ej därför undran väcka bör!). 

Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 

är isbelagda flodens skimmer, 

och pilten käckt med skridskor på 

skär isens jämna fält, det blå. 

På röda tassar ankan skrider 

mot stranden ner att bada sig 

och travar fram på svekfull stig, 

men halkar — pang, hur vingen svider! 

De första flingorna av snön 

som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 

på landet denna vintertid? 

I längden kan man glad ej bliva 

av denna tröstlöst stilla frid. 

Att skala kring på stepp och stenar

på oskodd häst är ock, jag menar, 

försåtligt, ty det hända kan, 

att brunten halkar, även han. 

Nej, tacka vet jag hemma sitta 

och läsa — Pradt och Walter Scott? 

För resten dricka, svärja smått 

och uti kassaboken titta. 

Om kvälln besök man kanske får, 

och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

A Pusjkin:

Den bemästrande kritiken

Men den bemästrande kritiken 

vill icke längre veta av 

den melankoliska lyriken

och ställer upp helt nya krav: 

"Kan du ej sluta upp att gråta 

och gnälla jämt? Det kan ej båta 

att sörja blott en tid, som flytt? 

Nej, sjung, min vän, om något nytt!" — 

Ja väl! Det låter inte illa. 

Men att i dikt bli andras tolk 

för äventyr med svärd och dolk

är dock att tiden gagnlöst spilla. 

Den smaken kommer ej igen. 

"Nå, skriv då oden, käre vän!" 

"I den förflutna perioden 

poeterna omkring sig strött 

en massa respektabla oden, 

på vilka man dock snart blev trött."

Jag medger det. Förutan törne 

finns inga rosor; men tillförne 

var dock lyrikens helgedom 

ej fullt så ömklig och så tom 

som nu. Mig Herren nådigt skone 

från vår moderna estetik 

med dess banala retorik! 

Nej, fast jag ståndar uti trone, 

att god är varje äkta sak. 

Vart skede har sin egen smak.

Ur Eugen Onegin (IV:32-33)

A Pusjkin:

Nu kanske någon vill mig svara

Nu kanske någon vill mig svara: 

"Så lumpen vänskap det ej ges." 

På detta jag bemärker bara 

(ehuru mer i parentes), 

att icke finns så grundlöst skvaller, 

som ej i någon jordmån faller; 

ej ett så orättvist förtal 

och ej en vits så trivial

om dig, att ej en vän med nöje 

kan sprida ut det i en krets, 

som på din rygg är jämt till reds 

att skaffa sig ett gottköpslöje — 

just samma goda vän, som nyss 

så varmt dig gav en judaskyss! 

"Men släkten är dock sann och trogen?" 

Nej, pass och stopp! Med all respekt 

jag ger till svar: om hin blott tog’en — 

min hela hedervärda släkt! 

Se denna svärm av anförvanter,

kusiner, svägerskor och tanter, 

som man skall fjäska för och som 

man låtsas tycka rysligt om! 

Bland annat ont det ju är övligt 

att dem vid nyår hälsa på 

och låta dem per post förstå, 

att det oss vore högst bedrövligt, 

om de ej komme också hit 

att tråka ut oss bit för bit. 

Nej, tacka vet jag kvinnokönet, 

ty kvinnan trofast är — som få, 

och hennes kärlek (detta rönet 

har ingen undgått!) bygga på 

man kan, förstås. Men modets tycken 

och flärd i mångahanda stycken 

dock kunna varda till besvär, 

ty lätt som fjunet kvinnan är. 

Så kommer härtill ock, att maken 

är tvungen — för sin makas skull — 

att leva gränslöst dygdefull. 

Och slutet blir på hela saken: 

Han tråkas ut; hon, stackars barn, 

blir åter snärjd i satans garn. 

Var skall man tro och kärlek finna? 

Vem är, som ej förställer sig? 

Var finns den vän, som ej vill vinna 

en fördel med att smickra dig? 

Vem söker ej ditt rykte svärta, 

och vilken har nog ädelt hjärta 

dig i din tysta nöd förstå? 

Ack, fruktlöst är att bygga på 

fantom och ideal så dumma. 

Du över ån har fåfängt gått 

att hämta vatten — älska blott 

dig själv! Se, det är livets summa 

och kvintessens, ty eget jag 

är livets viktigaste lag. 

Ur Eugen Onegin (IV:19-22)

A Pusjkin:

Att ryskor läsa ryska - pjoller!

Att ryskor läsa ryska — pjoller! 

De ha ej lärt det minsta grand.

Tänk er nu blott en dam, som håller 

"Blagonamjerennyj" i hand! 

Så kommer turn till er, poeter! 

Jag blottar edra hemligheter. 

Hur är det med er granna vers, 

som kostat er så svettig pers? 

Ni skryter gudbevars beständigt 

med edra ryska rim. Bekänn, 

att nakna sanningen är den: 

ni skriver ryska platt eländigt, 

så att till slut man knappast vet 

er rätta nationalitet. 

Gud, låt mig ej förståndet tappa, 

om jag blir nödd till en debatt 

med gymnasister uti kappa 

och akademici i hatt!

Som röda läppar utan löje

bereder ryskan mig ej nöje, 

om språket rensat är från fel 

och stilen alltför glatt och stel. 

Snart kanske ock den tiden stundar, 

då lärda damer med metrik 

och omarbetad grammatik 

oss lära sitta, gamla hundar. 

Men jag — jag finner mig ej i 

ett sådant nyhetsmakeri. 

Det språk mig, rent ut sagt, behagar, 

som är en smula inkorrekt, 

och fast jag stundom mot dess lagar 

försyndar mig, jag tillstår fräckt, 

att inga kval mig därför tära. 

Mig äro gallicismer kära 

som ungdomstidens vilda smek, 

som Bogdanovitj’ strängalek.

Men vare det nog sagt om detta! 

Hur är det med min skönas brev? 

Jag lovade, att vad hon skrev 

till punkt och pricka översätta. 

Men ack — Parny i våra dar 

just icke mycken anklang har.

Ur Eugen Onegin (III:27-29)

A Pusjkin:

Ho hjälper mig att lösa knuten?

Ho hjälper mig att lösa knuten? 

Jag kände mången fager mö, 

som varit otillgänglig, sluten 

och ren, men också kall som snö. 

Jag dessa kvinnors dygder fattar 

och deras fina later skattar, 

men har för dem en skygg respekt. 

Vid denna syn blir jag förskräckt, 

ty deras ögonbryn förklara 

en inskrift på beryktad port: 

"Den, som beträder denna ort, 

för alltid låte hoppet fara!" — 

Kanhända du vid Nevas strand 

har träffat slika mör ibland? 

Bland dessa kvinnosfinxers skara

fanns också månget exemplar, 

som dock av slug beräkning bara 

så otillgänglig skenbart var. 

Ty ej den spotska ger sig förr än 

den stackars gossen skräms på dörren 

av hennes kalla, hårda sätt. 

Men sedan börjar hon kokett 

att åter sätta agn på kroken 

med ögonkast och fagert snack, 

med söta "o!" och ömma "ack!". 

Och han, den älskogskranke token, 

på nytt förbländad — det är klart — 

i fina nätet sprattlar snart.

Ur Eugen Onegin (III:22-23)

A Pusjkin:

Med dubbelt nit och varmt intresse

Med dubbelt nit och varmt intresse 

hon njöt av sin romanlektyr. 

Nu var hon riktigt i sitt esse, 

ty dessa kärleksäventyr, 

som kommo kinderna att glöda, 

förmådde åter pånyttföda 

Julies bedårande Wollmar,

Malek-Adhel och de Linard,

ung Werther — han som led så gruvligt! — 

samt den berömde Grandison, 

som vi ej kunnat somna från — 

ja, allt var henne lika ljuvligt 

och kärt, ty hon hos varje man 

en likhet med Onegin fann.

Ur böcker riklig näring sög hon 

för exalterad fantasi, 

och mången sommarafton smög hon 

med sin "Delphine", "Clarisse", "Julie"

allen till skogens djupa gömma 

att där få svärma fritt och drömma, 

ge upprörd känsla hejdlöst lopp, 

själv rov för ängslan, mängd med hopp. 

Den sorg, som andras bröst förtärde, 

hon tog till förebild och skrev 

i andanom ett kärleksbrev, 

som utantill hon snart sig lärde, 

till honom, som i minsta mån 

dock ej var någon Grandison.

Poeter av den gamla tonen 

helst sågo, som man nogsamt vet, 

uti den handlande personen 

ett mönster av fullkomlighet, 

ty hjälten, vilken dukar under 

för ondskans makt och lömska funder, 

blev skildrad som en rik natur 

med snillrik själ och skön figur. 

I strävandet till idealen 

den ädles hjärta slog av mod 

och lust att offra liv och blod. 

Och ständigt slöt det med moralen, 

att blodigt straff är brottets lön, 

men dygdens krona evigt skön. 

Helt annat är nu mänskovärdet, 

och god moral en sällsynt gäst, 

ty brott och last — just sådant är det, 

som man i konsten älskar mest. 

Tack vare våra ädla britter, 

var ungmö, som vill anses vitter, 

ej svärmar för en ann lektyr 

än den excentriska "Vampyr", 

"Melmoth", bland hjältar ej den siste, 

den underlige "Jean Sbogar", 

"Juif errant" och vild "Korsar". 

Ett hopplöst vemod Byron visste 

att snillrikt dölja med en flik 

av egoism och romantik.

Jag härmed velat säga bara, 

att jag kanske på himlens bud 

bör sluta upp poet att vara 

och giva sångmön annan skrud. 

Från Febi höga rymd min kosa 

jag sänka vill till nykter prosa, 

så att på hederligt maner 

romanens slut sig lyckligt ter. 

Ej vart mig av försynen givet 

att skildra laster, skräck och brott; 

min uppgift är helt enkelt blott 

att återge familjelivet 

på Rysslands jord i lantlig fred 

och gamla goda tidens sed. 

I minnet vill jag mig försätta 

tillbaks till fädrens enkla dar. 

Om barnens lek jag vill berätta 

vid lind så åldrig, bäck så klar; 

om kärlek, gäckad utan skoning, 

om avsked, tårar och försoning, 

så åter tvister, och till slut 

med vigsel löses denna knut. 

Med skaldens pensel jag förgyller 

de minnesvärda ögonblick, 

då vid den skönas fot jag fick 

ge hjärtats känslor luft — idyller, 

som voro mig så kära då, 

men som jag nu har tröttnat på.

Ur Eugen Onegin (III:8-13)

A Pusjkin:

Vladimir även gravskrift ristat

Vladimir även gravskrift ristat 

åt andra kära: mor och far 

han också genom döden mistat. 

Försynen visligt fogat har, 

att släkten komma, släkten svinna 

och spårlöst som i sand förrinna. 

Som agnar sig för vinden strö, 

de födas, växa upp och dö. 

Så ock vår tid ungdomligt träder 

på vädjobanan upp till strid; 

vi ävlas här en liten tid 

och tränga undan våra fäder, 

tills våra ättlingar en gång 

oss göra denna värld för trång. 

Men må vi under tiden, vänner, 

berusa oss av livets fröjd, 

fastän dess intighet jag känner 

och är för njutning föga böjd. 

Falsk har jag funnit hoppets fägring, 

men ändå, ändå som en hägring 

i fjärran vinkar mig den tröst, 

att jag kan se i livets höst 

tillbaks på livet utan ånger. 

Jag skriver ej att få beröm, 

och ändå är min bästa dröm, 

att av mitt liv, av mina sånger 

en enda ton skall finnas kvar 

att vittna, vem och vad jag var. 

Kanhända skall en gång man minnas 

min dikt, om också ej mig själv. 

Kanhända skall ett hjärta finnas, 

som räddar den från glömskans älv. 

Kanhända — hoppet tror ju gärna — 

skall någon gång en fager tärna 

se på min bild med pietet 

och viska: Ja, han var poet! 

Jag tack på förhand därför bringar 

åt den, som lyssnat någon gång 

till dessa aoniders sång, 

som från min lyras strängar klingar. 

Och tack till sist åt den, vars hand 

åt gubben lagerkransen band!

Ur Eugen Onegin (II:38-40)

A Pusjkin:

För fädrens gamla goda seder

För fädrens gamla goda seder 

man då ej ännu avsmak fått. 

I fastlagsveckan man tillreder 

pannkakor, gräddade i flott. 

Två gånger årligen man fastar, 

i karusell och gunga kastar 

sig hejdlöst, och där sjungs i flock 

och dansas över sten och stock. 

På första söndan Trinitatis 

till ottesång man sig beger; 

när solen uppgår, tårar tre 

man gjuter. Kvass bestås då gratis, 

och sen på herrgårn firas fest, 

som rikt undfägnar bjuden gäst.

Ur Eugen Onegin (II:35)

A Pusjkin:

Tatiana hette hennes syster

Tatiana hette hennes syster. 

Hur detta än bedömas må, 

det nu för första gången lyster 

mig kalla en hjältinna så. 

Och varför ej? Behagligt klingar 

ju detta namn och med sig bringar 

av forntid och av — kök en fläkt. 

Jag må dock tillstå oförtäckt: 

vår smak har blivit rätt förvildad — 

ej blott då fråga är om namn, 

men ock om rim (o, vilken skam!); 

men så att säga allmänbildad 

är ryssen knappt. För bildning vi 

ha blott ett visst koketteri.

Ur Eugen Onegin (II:24)

A Pusjkin:

Han bodde i det rum där fordom

Han bodde i det rum, där fordom 

i fyrti år hans farbror sov, 

på köksan käxade med svordom 

och flugor fångade med håv. 

Allt var så enkelt: golv med bräder 

av ek, två skåp, divan med fjäder 

och så ett skrivbord; men av bläck 

ej ens den allra minsta fläck. 

De båda skåpens hyllor blotta 

en utgiftskladd, en superfin 

likör på flaskor, äppelvin 

samt almanack från anno åtta — 

den enda bok i huset, som 

i gubbens händer stundom kom.

Ur Eugen Onegin (II:3)

A Pusjkin:

Onegin stod beredd att vandra (ur Eugen Onegin)

Onegin stod beredd att vandra 

med mig till fjärran länder bort. 

Men ödet slet oss från varandra, 

och så vi skildes inom kort. 

Han plötsligt mistade sin fader, 

och glupska kreditorers rader 

likvid för gammalt ville ha 

och togo, vad som fanns att ta. 

Processa eller protestera 

föll icke alls Onegin in, 

och nöjd ändå med lotten sin, 

han lät dem arvet dividera. 

Kanske han ock beräkning byggt 

på onkelns snara ändalykt.

Och ödet honom var bevåget: 

han erhöll från förvaltarn brev, 

att onkeln låg i själatåget 

och som sin önskan föreskrev 

att än en gång nevön få råka. 

Onegin måste därför åka 

med postskjuts genast till hans gods, 

men var just inte glad till mods 

vid tanken på martyrens gloria, 

av sorg och vedermöda full,

men Herre Gud . . . för arvets skull . . . 

(härmed begynte min historia). 

Men när han äntligt målet hann, 

han onkeln re’n på båren fann. 

På gården tjänstefolket flängde 

omkring, som övligt vid en slik

högtidlighet, och grannar trängde 

sig fram för att beskåda lik. 

Så blev det vigt åt mull av prästen, 

och därpå vidtog själva festen. 

Man åt och drack och efter gråt 

högtidligt åter skildes åt. 

Onegin, som ej av naturen 

var van att spara, tog nu vård 

om tjänstfolk, dammar, hus och gård 

och kvarn och skog och kreaturen 

och tyckte uppenbarligt om 

den ställning, vari nu han kom. 

Två hela dagar också räckte 

för denna byidyll hans håg. 

I lummig lund han törsten släckte 

ur klara bäckens svala våg. 

Men på det tredje dygnet redan 

han åter greps av gamla ledan, 

och fort han hunnit se sig mätt 

på denna tröstlöst flacka slätt. 

Fast här ej fanns palats och gränder, 

ej kortspel, baler, vers och vin, 

han ändå hängsjuk blev, och spleen, 

den ryska sjukan, återvänder 

med ens och hänger i ännu 

som skuggan, som en svartsjuk fru. 

Men jag är skapt för dessa ängar 

och byidyllens svärmeri. 

Där klinga renast lyrans strängar, 

där skapar bäst min fantasi. 

I veklig ro, som sinnet slöar, 

jag irrar kring på öde sjöar, 

ty far niente är min lag. 

Varenda morgon väckes jag 

till sommarnöjen, lika kära. 

Jag läser föga, sover gott 

och har minsann alls icke brått 

att jaga efter flyktig ära. 

Ja, livets bästa ögonblick 

i sådan vrå jag njuta fick. 

För lantlig ro jag alltid brunnit, 

på blomdoft, sol och lättja rik, 

och häri gudskelov jag funnit, 

att jag Onegin ej är lik; 

ty annars, fruktar jag, publiken 

och den försmädliga kritiken, 

som dissekerar min person, 

lätt kunde få den falska tron, 

att jag i hjälten otillbörligt 

blott velat själv mig rita av 

(härpå exempel Byron gav), 

som vore det för skalder görligt 

att blott besjunga natt och dag 

sitt egenkära lilla jag. 

Ett faktum är, som alltid står sig: 

För kärlek vurmar var poet, 

och jag har också — det förstår sig — 

min lilla hjärtehemlighet. 

Den eldade min sångaryra 

och strängade min sångmös lyra, 

då vid Salgir jag hopplöst kvad 

om fjällens fångade najad 

och obesvarad kärleks smärta. 

Men nu för tiden ofta jag 

har blivit spord i vänners lag:

"För vilken flammar nu ditt hjärta? 

Vad heter hon den sköna, som 

du nu behagar sjunga om?" 

"Vem är det, för vars skull du diktar, 

för vilken du så mången gång

ditt hjärtas bästa känslor biktar 

och som dig lönar för din sång?" — 

Ack, tron mig, mina kära vänner, 

jag henne själv ej mera känner. 

Blott för min fantasi hon står. 

Men dubbelt lycklig den, som får 

besjunga egen kärleks lycka 

och svävande hän mot det blå 

uti Petrarcas fotspår gå. 

Ej några kval hans sinne trycka. 

Väl har mig äran bringat tröst, 

men dovt är hjärtat, stum dess röst. 

Mig sånggudinnan sökte räcka, 

när kärleken förgått, sin hand, 

och åter fri, jag sökte väcka 

med sången kallnat hjärtas brand. 

Jag skriver, men det är med handen 

allena, ty där fattas anden. 

Ej kvinnofoten ens kan bli 

besjungen i min poesi. 

Förkolnad aska mer ej brinner, 

och ögat fällt sin sista tår. 

Men när av stormen varje spår 

i själen småningom försvinner — 

då färdigskrivs kanske en gång 

de fem och tjugu årens sång. 

Jag tänkte just på bokens titel 

och på dess fria form och plan, 

då jag fått färdigt ett kapitel 

av denna märkliga roman. 

När nu jag granskar hela stycket, 

förvänt jag finner mångt och mycket, 

men rätta något jag ej vill, 

ty detta hör censuren till. 

Och inte heller har jag hjärta 

att neka pressens män ett grand. 

Flyg därför hän till Nevas strand 

att där stå upp i mystisk svärta 

och bringa sedan därifrån 

kritikens lovord eller hån!

Ur Eugen Onegin (I:51-60)

A Pusjkin:

På damerna av stadsnoblessen

På damerna av stadsnoblessen 

Onegin allra först blev trött, 

ty deras andliga intressen 

ej gjorde sinnet mindre slött, 

fast några läste skriverier 

om Says och Benthams teorier. 

Men deras vetande var tunt 

och, med förlov sagt, bara strunt. 

Dessutom voro alla mäkta 

otadliga. De skröto med 

sitt blåa blod, sin fina sed, 

så på sin kant och så korrekta, 

med otillgängligt tråkig min, 

att blotta åsyn föder spleen. 

Och hela den där långa raden 

av sköna mör, som varje natt 

på gatorna i huvudstaden 

i droska vräka sig så glatt — 

dem gav han också snart på båten. 

Vid nöjet led och mätt på ståten, 

han stängde in sig ett par dar 

och skrev — Gud vete, vad det var. 

Ty det för honom ej var möjligt 

att skriva om en sak i sträck, 

och ur hans penna kom blott — bläck. 

Men skriva vers — det fann han löjligt. 

Jag tyckte kanske så, jag med, 

om jag ej hade denna sed.

Ur Eugen Onegin (I:42-43)

A Pusjkin:

Den fiende som hotar sluka vår hjälte

Den fiende, som hotar sluka 

vår hjälte, var melankolin, 

hos oss en typisk lynnessjuka, 

som något liknar engelsk spleen. 

Visst var all lust från honom fjärran 

att skjuta sig (pris vare Herran!), 

men man kan dö på tusen sätt

och bli ett levande skelett. 

Liksom Childe Harold, mörk och dyster 

han strök på värdshus kring i frack, 

men varken boston eller snack, 

ej suck så öm, ej blick så yster 

förmådde skingra hjältens kval 

i tråkighetens jämmerdal.

Ur Eugen Onegin (I:28)

A Pusjkin: