Det kvinnliga könets rättmätiga försvar

Det kvinnliga könets rättmätiga försvar emot männens ogrundade beskyllning, framställt då Hans Kongl. Maj:ts troman och Överstelöjtnant vid ett kavalleriregemente i Pommern, den Högvälborne GREVE AXEL LILLJE med den Högvälborna FRÖKEN AGNETA WREDE igenom äkta band förentes i Stockholm den 27 juni anno 1693. 

Du har, Calliope, mig en gång övertalt,

jag tvivlar till mit gagn, att bli så vida känder, 

för det du anförtrott din luta mig i händer,

så att om mina rim man talar överallt. 

Ty när jag tänker på hur mången ädel stund

jag i min ungdom dig och dina systrar lämnat,

hur titt iag eftersatt vad helst iag sköta ämnat,

att följa dit behag och få en vissan grund, 

en grund, en pappersgrund, på vilken som du tror

(vad avund lyckans hot, ja döden själv kan trotsa 

och tidens vassa tand ej mäktig är att krossa),

ett oförgängligt namn och minne påberor. 

Allt detta rör iag ej men lämnar som sig bör,

Gudinna, dina skäl uti sit goda värde. 

Jag gillar allt dit råd och sannar med de lärde, 

så framt du denna gång min penna lycklig gör.

Att fatta än i kväll en värdig bröllopssång,

där ingen vätska bör av Castals källa tryta,

där ord och stavelser rätt efter konsten flyta,

vars mening rik på skäl och rimmen utan tvång. 

Rätt få, jag vet det väl, är denna gåvan unt,

men om jag, som jag sagt, skall vid mit löfte bliva,

så lät mig denna gång med någon förmån skriva,

och räknas bland den hop som alltid såddes tunt. 

För min skull ej så stort, men att den höga fest 

på vilken himlen själv två ädla stammars grenar

så till en almän fröjd som allmänt gagn förenar,

må ziras med en dikt som likar hjältar bäst.

En dikt den ingenting om Astrilds pussar har,

fördenskull hjälp mig först ett dugse ämne välja. 

Jag visste stora ting och dater att förtälja, 

om Lilljers hjältemod och brudens farfarsfar. 

Men som det redan nog för världen är bekant,

och deras anors pris vet ryktet överhinna,

ty vill jag hellre se om jag en sak kan finna, 

som mindre hjärnan bryr och mera är galant. 

Mig tycks det skicka sig och vore mödan värt,

där vi med mogna skäl tillbaka kunde driva

och visa att det falskt vad många föregiva,

att kvinnan älska bäst men mest sig dölja lärt. 

Jag fann för några dar ett litet pappersblad,

men ymnigt mer än nog mitt sinne till att egga, 

och vill jag bjuda till dens mening vederlägga,

som, fast på annat språk, dock samma visa kvad. 

Jag svär, begynner han, jag hade evigt tänkt,

ja, trodde med mig själv mig kunna övertyga,

att kvinnan kallsint var och vi till älskog kryga,

som dem naturen själv en större förmån skänkt. 

Allt detta oansett, så spör iag mer och mer

hur högt det svaga kön til älskog är benägit,

ja, uti detta fall oss vida överlägit,

ty vad som följa lär er slikt tillkänna ger. 

Med möda hinna de till tolv ell’ tretton år,

förr än de hemligt sig med kärleks-tankar kvälja, 

och snart sig den till vän och den till maka välja.

Men om det händer sig att en till tiugu går,

hjälp Gud, hur låter den - hon räknar alla dar’,

hon längtar, trängtar, ber’, hon brukar tusen ränker.

Men hålls hon inte kär, hon sig i löndom kränker

och tärs som av en eld, den askan ovan har. 

Dock är jag icke den som sådant lasta vill,

ell’ någon vrångvis dom på deras sida fälla. 

Vad månn' den arma hop förutan manfolk gälla?

Vem undrar då så högt att de dem längta till?

Och vad orimligt mer, hans skalkerim beslöt,

det jag för korthets skull mig föresatt att tiga, 

dock att vårt kön till mer än älskog äre viga,

det vittnar han som bäst, emedan var man vet 

vad oregerlig gäst, vad plåga kärlek är,

den vid sin ankomst strax förnuftet underkuvar,

förvirrar vett och skäl, förvärrar alla skruvar,

förvillar viljan själv och främjar sitt begär. 

Är det nu kvinnfolks verk? går det för svaga an?

Förstår en flicka strax en slik tyrann att tämja?

Och dölja sådan eld? Det tycks sig illa sämja,

dock, den som slikt att tro mig övertala kan,

den måst ock giva med, fast än han nödigt vill,

att slika svaga väl till större sysslor duga,

ja, ofta mycket mer än manfolk äre sluga,

ty annat ställa sig än hjärtat säger till

är ingen ringa konst och kräver mycket mer, 

än man oss unna vill, sin sveda kunna bärga, 

och ge åt det en kväl’ en alldels annan färga,

trots att de starka sig av sådant rosa tör?

I Högvälborna Två som ärnen än i dag 

er rena kärlek fritt för världen uppenbara,

I kunnen allrabäst häröver er förklara 

vem rätt att påstå har, min vederpart ell’ jag. 

Och tror, Herr Brudgum, jag er särdels vara nöjd,

när hos er Ädla Brud I makan låga finnen 

som den ert hjärta tär - ty när I lika brinnen

är saken utan fel och bägges högsta fröjd!

S E Brenner: 

På en kalk i Närpes' sockenkyrka

Korsfäste Jesus, giv att aldrig någon må 

av denna kalk den dyra purpurflod

anamma sig till doms, men låt dem alla få

ett evigt liv, förvärvat med ditt blod.

S E Brenner: 

Uttydning på det i koppar utstuckna titelbladet till den år 1703, efter Karl XII:s befallning, utgångna Bibeln

I kristne som den nåd och anda hos er finnen 

som rörde av Gud själv till Gud i kärlek brinnen 

och eder hjärtans fröjd betygen där I stån,

när I den Helga Skrift som oftast läsa fån. 

Fastän er inre själ om ingen avbild vålar

än denne där Gud själv sig i sitt Ord avmålar; 

så obegriplig stor, så utan ända rik,

på allt fullkomligt gott sig själv allena lik; 

men om I någon gång lell skulle ögat sända 

på detta titelblad, vem vet, det torde hända 

att till er hugnad I där funnen något slikt 

I nit och andakt er och edra tankar likt. 

Här ses och sitter främst en helig upplyst Qvinna,

kringstrålad med en glans som ägnar en Gudinna. 

Fast hon och hennes id så hög och helig är 

att med Gudinnenamn dess höghet sker förnär. 

Hon har en öppen bok, en griffel och en penna 

och sammanrullad skrift, varmed förstås att denna 

densamma är och blir som Gud har anbefallt 

historiskt teckna upp och samman skriva allt. 

Så väl de underverk och stora hemligheter, 

det Gamla Testament med Mosen och Profeter 

omtalat, liksom ock det nya Guds förbund,

byggt på Apostlars samt Evangelisters grund. 

Uppå sitt bröst och barm bär hon den Helge Anda 

den vad hon skriva skall själv henne för tilhanda 

och därför trampar hon föraktligt under fot 

den vederstygglighet som hednahopen trott

med tiden den så när vid hennes sida bliver 

och stadigt håller i de dyra ord hon skriver.

Förstås att Herren Gud sitt löfte hålla vill 

och låta henne nå det mål hon syftar till,

att hennes dagars längd skall aldrig återvända

ej hedendomen lik som kastat överända,

för Arken ligger kull, ty vad ej grundat är 

på Herran och hans ord står fall och avgrund när. 

Ej annorlunda sen med Judafolket hände:

De blevo hit och dit förströdde och försände 

för deras otros skull, den så tog överhand 

att Herrans tempel själv blev satt i ljusan brand, 

som här för ögon ses, då återvände Lagen,

vad fordom skugga var är mera ljust än dagen; 

men ära vare dig Treenigstore Gud, 

som din församling halp av denna träldom ut ,

som gav oss i din Son dig rätt att kunna dyrka.

Ack värdes denna tro med Andans tillhjälp styrka! 

Låt allt vad svärma vill bli evigt lyst i bann 

och bibehåll hos oss en Gudstjänst ren och sann. 

Den står här kvinnfolksklädd, på bröst och hjärta prålar 

Rättfärdighetens Sol med sina himmelsstrålar;

i högra handen bär hon jämt ett spegelglas,

ej utan fulla skäl en skära den som vass. 

Ty skall vår kristna tro och gudstjänst Gud behaga,

då bör vår vandel först rätt föras under aga,

bespeglas allt omkring ; vad dugse är och gott 

bestå, men skäras bort var ogräs framväxt fått. 

Det Nya Testament bär hon på vänstra handen 

med dess Sigiller sju, som hänga där vid handen, 

betecknas huruleds all Gudoms hemlighet 

förseglat evigt blir för mänskans stumpa vett. 

Vid hennes fötter står Guds Lamm och jämte detta 

det kristna känneteckn och huvudbanér rätta 

igenom vilket vi en viss försäkran ha 

att all Guds löftesord sku’ Amen bli och Ja. 

Så att vi icke tro för Gud omöiligt vara

de ting som vårt förnuft ej finner just så klara,

fullvissa däruppå att han som allt förmår

de vägar som vi minst begripa gärna går. 

De tvänne Frur som här vår gudstjänst sällskap göra 

och henne närmast stå och närmast finnas böra 

emedan deras skick samt dejlighet och skrud 

där hon ej är tillstäds kan aldrig täckas Gud. 

Den första av de två det är en sannskyld iver 

som allvar med sig har och oförändrad bliver. 

Den andra Dygden själv, till namnet nog bekant,

men var hon vistas rätt där efter leta grant. 

De övriga som ses där litet ovanföre,

det är en trogen hop som har för rättesnöre 

i både mot och med Guds vilja och behag 

fast om det kött och blod ej alltid är i lag. 

Och medan alla de som namn av Kristus bära

dem Gud för Fader är som ha ett dop, en lära, 

ett hopp till evigt liv och äga alla slätt 

som lemmar till en kropp i Kristo lika rätt, 

inbördes var med ann som bröder leva ägnar

i kärlek sammanknytt att Gud sig därav fägnar,

som idel kärlek är, den blir oss föreställt 

uti de två som sig varann i famnen fällt; 

ty kärlek är och blir de dygders springekälla,

som stå en kristen väl och hos vår Herre gälla, 

vad gott vi bjuda till är intet grand bevänt 

där icke kärlek blir i all vår gärning känt. 

Besynnerlig när vi demödigt nederfalla 

och Gud vår Fader kär med innig bön åkalla. 

Se då är frågan först, då gäller mest uppå 

hur väl vi med vår Gud och med vår nästa stå. 

Är saken riktig där, vår Fader är benägen 

och hör oss om vår bön är andaktsfull och trägen. 

Allt tycks det hålla här, omsider vinna vi

om vi med allvar be och späda tårar i. 

Hon som med böjda knän och sammanlyfta händer 

bland dessa dygders flock blir fram för andra känder 

är bönens egen bild, är bönens rätta skick,

när hon sig skickat har att be med eftertryck; 

men månn’ då alltid Gud till vårt begär vill jaka

och få vi allt för ett behagligt svar tilbaka? 

Nej, det är en gång visst, det må vi lita på,

att vi ej genast allt vad vi oss önska få. 

Han som oss tillberett och gjort med egna händer,

som ut och in på all vår hjärtans anslag vänder, 

skärskådar all vår håg och varje droppa blod,

han vet hurvida oss vill tjäna med ell ’ mot. 

Hans Fader-hjärtelag är därför ej dess minder,

fast på vår vandrings väg oss möta tusen hinder,

ty vägen upp till Gud görs enkom oss bekant 

av det han törnefull, besvärlig, smal och brant,

den har vår Frälserman fått hårt igenom tråka,

hur vill vi bjuda till där ända fram att åka?  

Hans Helgon var och en, hans vänner alla slätt 

ha ingendera än där sluppit fram så lätt. 

Fast hade nu vår Gud en själ så högt benådat

att hon med Paulo in i tredje himlen skådat,

så blir det dock därvid, ty Paulo sades där 

vad han för Kristi skull att lida hade här. 

För vad skull´ må då vi oss vänta bättre lycka

och våra axlar titt bort undan korset rycka? 

Vi smickra med oss själv om vi oss göra hopp 

att utan plågor bli till sinne ell ’ til kropp. 

Vi må så gärna strax in under korset buga,

ty ingen bär så tungt som den sig låter truga. 

Vi må så gärna Gud ett villigt offer få

av det som ingaleds undvikas kan ändå. 

En förbild härutav vårt Kopparblad oss giver 

I henne som så friskt med korset uppåt kliver, 

det himmelsnådesken hon ovanefter ser 

gör att hon tåligt bär och under bördan ler, 

att hon föraktar allt vad världen ger och äger,

den ej en böna värt i hennes sinne väger. 

Och att hon står tillreds att villigt taga mot 

allt hennes hat och spe, förbittring, trug och hot; 

men det är ingen sak som står i vår förmåga 

och av naturen lär vi aldrig därtill dåga. 

Ack nej! vårt yra kött vet helt en annan lag 

än tåla kors och nöd, och det med välbehag. 

Ack huru nödigt vill vårt hjärta därtill jaka 

att vi vad världsligt är och själva oss försaka 

i det oss lyster mest ha evigt återhåll 

och tvinga köttet ned, bort under andans våld, 

att fägna oss så titt vi till vårt goda rykte 

förklenas och som mest i stoftet varda tryckte 

att se oss allt för ett i armod, nöd och tvång 

och intet önska det förbättras någon gång. 

Att hålla det för nåd och för en lycka skatta 

när sot och sjukdom titt vår usla kropp avmatta. 

Och fast vi oförskyllt skull’ råka uti band 

berömma Herrans Namn och kyssa på hans hand. 

Men huru svårt det syns, dock låter det sig göra 

när Andan uti oss får regementet föra 

och att en kraftig strål av Guds misskundsamhet 

har själen satt i brand, så köttet dör därved. 

Och det blir ögonklart oss föreställt i henne,

som korset har i famn, och lågan opp i änne 

till segervinningsteckn mot Satan, kött och blod,

av hoppet understödd och heter Tålamod. 

Och sannerlig härtill, härtill vill mod och hjärta 

att kämpa med sig själv, tillfoga köttet smärta,

angripa utan klem vår fiend ’ inom oss, 

till dess vi starke nog att bjuda Satan trots. 

Vår hulde Frälserman har här tillvist oss vägen 

och lärt vad sådan strid oss högt är angelägen. 

Den redskap här omkring, svamp, törnekrans och spijut 

vill visa att vi här ha aldrig stridit ut. 

vill visa hur Guds barn här alltför ett anfäktas,

utav den Onde själv ell’ dem på honom släktas,

så ingen kristen själ kan därvid härda ut 

som icke tåligt bär och ögat har på Gud, 

på Gud för vilkens skull hon fröjdar sig att lida,

på Gud av vilkens hand hon hjälpen vill förbida,

på Gud den hennes nöd, den hennes jämmer ser, 

till dess när honom täcks en god förlossning sker 

på allt vad hennes själ, vad hennes sinne fängslat, 

på allt varöver hon sig här i världen ängslat,

på allt det myckna tvång de bojor och de band 

som hon blir löst ifrån utav en ängels hand. 

Därpå till henne strax en annan Ängel träder,

sig över hennes kamp och välförhålland´ gläder,

får henne, sedan hon i frihet är försatt, 

till fullt bevis därav, den sälla frihetshatt. 

Den tredje däruppå har segerkronan färdig, 

som kröner hennes lopp och håller henne värdig 

att följa Lammet dit där högti´n skall angå 

och hon, för all sin sorg, skall lön av nåde få. 

Pris vare dig vår Gud, som oss en tid bedrövar,

när till vårt själagagn du sådant tjänligt prövar,

på det din Gudoms nåd, din evigrika tröst 

i allan evig tid må över oss bli öst! 

Men dessa här bakom som sig i mörkret hålla 

är sådan gudlöshop vars grova laster vålla 

att Herrens vrede dem förbistrat och förskräckt,

när hans rättvisa ris hålls över dem utsträckt. 

Fru Högfärd famlar främst, dess hals- och huvudsmycken

betyga att ännu dess stolthet mer än mycken,

fast hon med häpnad stor sig till förtvivlan vet 

hur hon mot vanan sin så djupt skall störtas ned. 

Var grov och dödlig synd har här sin egen plåga. 

En den av otamd lust, utav en syndig låga 

framhärdigt brunnit har, lär illa ge sig ved 

när svavellågan sist förtar hans kitslighet. 

Och en, den all sin tid vänt rätten uti galla,

och vad som orättvist ej velat orätt kalla,

lär finna mindre kval av det han är fördömd,

än när han hör att Gud för rättvis blir berömd. 

Hur lär en avundsjuk i avgrund fasligt tjuta,

när Guds utvalda barn få Guds åskådan njuta. 

Och den av frosseri ett dagligt hantverk gör 

lär gnagas av en mask den aldrig, aldrig dör. 

Men den som haft sin lust sin nästa att beljuga 

och till hans smälek argt ur egna finger suga,

blir påmint vem som här hans ettertunga skämt,

då när han honom där blir av den Onde jämt. 

Kort, var en gudlös lem som här med synden spelat 

och sig i nådens tid allsintet bättra velat, 

lär tusen plågor ha; men fasa mest för den 

var hans regeringssynd av straffet känns igen; 

men den uppriktigt fromm- och sanna kristendomen 

som slikt förargligt allt osmittad undankommen 

blir på så mycken ångst som henne stadigt mött 

utav Guds allmakts ljus med strålar överstrött. 

* 

Han som är A och O och allt den samma bliver, 

och i sitt sanna ord oss härom visshet giver,

har, att hans ord och tal evinnerlig skall stå,

med evighetens ring där själv tryckt seglet på.

S E Brenner: 

Här är en bok för er, I svenska mödrar

Till Herr Doktor Johan von Horn då han av trycket lät utgå sin Svenska Jordegumma anno 1697

Här är en bok för er, I svenska mödrar hit!
den på ert modersmål er kan till pricka lära,
hur en sig skicka bör i nio måna´rs tid,
när hon sig känner på en kärlig tyngsel bära,
och hur hon lyckligt sen må Evas äpplebit,
så rätt som görligt är, i rättan tid betala.
Bort hädan, unga mör! I ären än för smala,
och dessa bladen stå er ej att läsa fritt;
er, svenner, även väl förbjudes denna läxa,
det går allenast an dem, som i rundan växa.

Har den väl orätt dömt, som fordom dessa tre
i faran lika höll, i lika ordning ställde:
en sjöman, den i storm sig vill åt havet ge,
och den, i våndan står med fostret under bälte,
samt en, den sig i fält till drabbning färdig gör,
där döden en gång ej men tusen resor mötes!
Hur nödigt är det då, att barnsängshustru skötes,
bör utom att som de, som fromma kristna bör,
sig i den Högstes skydd i all sin tid befalla,
också för allting mäst hans bistånds makt påkalla.

Ty fast all mänsklig konst er hjälp och bistånd svor;
dock står det allt hos Gud, han månde våndan lisa.
Naturen öppnar ej den minsta pärlemor,
när svarta tordönsskyr en omild himmel visa;
det grova hednafolk har detta grant förstått,
när det med tacksam håg ett lyckligt barnafägne,
den blida Junos gunst och vårdnad ödmjukt ägne;
men åter tvärtemot, när som det illa gått,
åt foster eller mor, ell´ bägge skadde blivit,
åt Junos hat och hämnd och vrede skulden givit.

Gud vare evigt tack! Vi ha ett bättre ljus,
till vilket vi vårt hopp och våra ögon vända,
och sköta litet om, i vilket himlahus
planetren med sin gång begynna eller ända;
fast Tor ett vidrigt sken utav sin fader får,
och Mars på tvären ser, dit morgonstjärnan tindrar,
vi tro likväl, att slikt vår framkomst icke hindrar;
ty Gud utöver dem i ny och nedan rår.
Ifall ock något men av någon stjärna flyter,
förstånd och vilja rår, om vanart sinnet lyter.

Men vartut ärnar jag? Jag vågar mig för högt;
mitt första uppsåt var med några rader prisa
dens oförtrutna flit, som noga sammansökt
och genom öppet tryck på svenska velat visa,
hursom på bästa sätt en tung och fruktbar kved
bekvämligt utan tvång och med den minsta möda,
dock med den Högstes hjälp må lyckligt kunna föda,
och vad i vidrigt fall för fara är därved,
vad miss- och olycksfall av oförstånd plär hända,
och att en konstig hand kan mycket sådant vända.

Hör systrar, tron I väl, att det är mödan värt
att äga denna bok, evad sig därpå löper!
Spar till ert eget gagn en enda Djurgårdsfärd,
ell´ några kannor bär, dem mången dyrt nog köper;
det är en ädel ting att veta själv besked,
och hur i sådant fall en kvinna sig bör skicka.
Det går ej alltid lätt, vi ha ej lika lycka,
jag har en del försökt av själverfarenhet.
Om jag er råda får, så mån I ej försumma
att äga var och en Den Svenska Jordegumma.

Herr doktor, det är visst, att allt vårt kvinnokön
till evig tacksamhet er högst förbundet finnes,
men mot så stort besvär är det en föga lön,
en vedergällning, som på intet ställe synes;
ert namn och minne må en malm ell´ marmorstod
med välförtjänt beröm åt eftervärlden lämna,
det rå vi icke med, det må vi icke nämna,
dock blir emellertid vår rena vilja god,
och skall ert ros bland oss odödligt stå och vara,
så länge kvinnor finns och mödrar stå i fara.

S E Brenner: 

Jungfrurs anständiga friareval

Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702. 

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bekajad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

Klagerim vid Sigrid Oxenstiernas hastiga och oförmodliga frånfälle den 3 september 1688

 

När som ett ädelt verk av konstberömda händer
är kostbart sammansatt och allmänt hålls för gott,
av våda oförtänkt en märklig skada fått,
det kränker var och en, det klaga all´ i sänder.

Vi skulle icke då, när mot förmodan händer
att en fullkomlig själ sin dygdelevnads mått
så hastigt fyller upp och skyndar alltför brått
bort till den långa natt, där ingen återvänder,

vem skulle sådant ej de sorgsna tankar göra
att döden makt har fått med våldsam hand förstöra
vad framför annat täckt och högtbegåvat är,

att ödet i gemen vad föga duger väjer
och liksom med behag förtörnat undanröjer
allt vad som komma tycks fullkomligheten när. 

- - -

Dock fast en dejlig ros en euda vårdag räcker, 

fast hennes purpurglans få timmar varat har, 

med överfiödig kraft hon likväl vederkvicker, 

och hennes balsam känns, sen hon förvissnat, kvar.

S E Brenner:

Sonett till min käre man assessoren Elias Brenner

uppå den 1 januari anno 1691

Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.

Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.

Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.

Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.

S E Brenner:

Sonett över Kristi födelse

O evig hemlighet! Ho vill, ho kan utgrunda
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor,
att den i krubban läggs på vilkens makt beror
att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.

Din hjärna famlar här och fattar ingalunda
en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor;
men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror
ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.

De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda,
när nya stjärnan först dem visom måste båda
vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.

Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde
att härom veta mer än alla skrifte-lärde,
långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.

S E Brenner: 

Gravskrift över den välborna frun Anna Helena Herdhielm

när hon i sin vilokammar uti Arnö kyrka nedsattes 1706

Din bortgång, sälla själ, den ger mig till besinna
vi ödet för de ting så kortan ålder spar,
av dem naturen pris och världen prydning har,
när de som intet värt så långa tider vinna?

En ros kan illa nog en dag igenom hinna,
när törnebusken står otaligt många kvar.
Hur gammal kråkan blir är harmligt för envar,
som fägre fåglar ser med deras sång försvinna.

Ju mer ett äkta par förliks och lever väl,
så tvenne kroppar ses med en förenad själ,
ju förr är glädjen all. Den lov och leva värdig,

den måste, fast det djupt i mångas hjärtan skär,
hur älskad och hur högt den värd att älskas är,
mest skyndsamt, liksom du, sig göra hädan-färdig.

S E Brenner:

Om Nattvardens stora hemlighet

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta

och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner: