Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

Årstiderna

PROLOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Om årets fyra tider
kväd nu, min skaldemö!
Kväd, om du kan, så mjukt och grant,
att du, om möjligt är, i år
må knipa dig en Foibus-slant,
för den du nya byxor får!
Men varom ej, kväd vad som sker
och vad som är, en sans-culotte,
på denna världens ö.
Det är ej mindre eller mer,
än blott, än blott
att leva dupe - och dö
slö!


VINTERN
Snö, Snö, Snö, Snö!

Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götisk båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f-n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö!...
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt, i allt
är mesta parten snö,
Snö!


VÅREN
Tö, Tö, Tö, Tö!

Hur våren oss förlustar,
kväd sen, min skaldemö!
En näsvis page, han spelar spass
med lyckan vid sin gjorda pris,
och smaken vid sin à la glace
och äran i sitt slott av is.
Ty alltihop som "ryska berg"
och tysk filosofi därnäst,
han smälter "pö om pö"...
och skälet?...säg, du skälmska dvärg!...
Hoc est, hoc est
att almnackan spår tö,
Tö!


SOMMAREN
Frö, Frö, Frö, Frö!

Hur sommarn för oss pustar,
sjung ock, min skaldemö!
En leverbrun och vasa-grön
ekonomie direktör,
han guld sig lovar av de rön
som lantbruks-akademien gör,
men tunt var gräset, som han slog,
och masken blädde av hans trän,
och rågen blev till strö.
Säg då vart löftet vägen tog,
varthän, varthän?
Det stannade i frö,
Frö!


HÖSTEN
Hö, Hö, Hö, Hö!

Hur hösten med oss rustar,
kväd sist, min skaldemö!
En handfast dräng, han stiger fram
med lie, yxa, slaktarkniv;
så skär han över samma kam
allt vad som anda har och liv;
de höga träd, de låga strån,
och stutar feta, grisar små,
grårockar, cordons bleux!
Det är nu ingen annan vån;
hur så, hur så?
Förty allt kött är hö,
Hö!


EPILOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Vart år med sina tider
är mäkta likt ett Ö.
I pricken, som därpå är satt,
det haver en numrerad hatt,
i övrigt samma uniform
av grönt och vitt, av kvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
och strycker prick och siffra ut.
Kanske förrän vi tro.
Vad återstår? Vad blir då kvar?
Till slut, till slut
blott evighetens O!
O!

J O Wallin:

Hösten

Till Selly.

Den gröna
den sköna
den lekande våren förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.

Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.

När solen
vid polen
förklarad är gången ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.

J O Wallin:

Höstsång i skärgården

Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.

E Sehlstedt: 

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo,.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:

Höstkvällen

Sitt inte ute länger,
kära söta vännen min!
Aftonens kyla sig tränger
ren genom märg och skinn.

Kom då hellre till härden,
där brasan sprakar, munter och yr!
Varm är härinne världen,
luften är full av äventyr.

Här ska på golvet vi sitta,
luta huvut mot länstolns karm,
in i brasan vi titta,
tills kinden blir röd och varm.

Här ska vi sagor tälja,
jag för dig och du för mig,
här ha vi bara att välja
de vackraste slott vid drömmens stig.

Här ska vi äpplen steka,
när glöden sakta bland askan pyr.
Här ska vi le och leka
och glömma, att hösten därute gnyr.

A M Roos:

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,

och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander:

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,
än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:

Dig, ljusens Fader, vare pris

Dig, ljusens Fader, vare pris:

jag fick till rikedom
det ord, som gör den fromme vis
och gör den vise from.

Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

Väl har naturens rika prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann,
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesu, giv.
Då vet jag var jag göra skall
att få ett evigt liv.

I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesu Krist, i går, i dag
och i all evighet.


J O Wallin:

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist: