Samlare

 

En samlar på trasiga nötter,

som han räknar var natt i sitt hem.

En annan samlar på fötter,

storlek fyrtiofem.

En gentleman spar på planeter.

En sjökapten samlar på skägg.

En kvinna samlar poeter

och matar desamma med ägg.

En medlem av isbrytarkåren

har till hobby att samla på snö.

Han blir så lessen om våren,

att han helst ville smälta och dö.

En fru samlar hyllor på hylla.

Hennes man samlar inte ett dugg.

Vi kan se honom sitta och fylla

ingenting alls i en mugg.

Det brinner! Hör brandbilen skramlar.

Visst inte! Vänd om, är ni snäll.

Det är bara grannen som samlar

på rök sin lediga kväll.

10/4 -53

S Dagerman:

April 1940

 

Hvor skinner solen dog mildt fra syd,

hvor er den venlig og nådig!

Den klapper den gamle mutte eg:

"Vær nu ikke så egenrådig,

men fold nu du dine knopper ud,

jeg kun din livskraft vil nære.

Mærk, jeg er varm, jeg er god.

Frit dit løv kan du bære."

Småkravlet nede om egens rod

føler sig voldsomt beæret.

Sandelig, det må man lade april,

at det er omslag i vejret.

Knopperne brister i lydige smil,

blomster og blade serveres.

For når april er i sommerhumør,

så må den ej irriteres.

Ak - solen blev væk bag en susende sky,

kulden dem alle omklamred,

vinden peb og bed djævelsk til,

haglene pisked og hamred.

Kun egen stod værdig og mut og ens,

om lyst eller mørkt over landet.

"Aprilsolen regner jeg ikke med,

majsolen bli´r noget andet."

K Munk:

Rabarberknopp

 

”Ge rum, jag vill opp”, 

sa Rabarberknopp. 

Så sprängde han på med sin röda topp, 

men jorden sa stopp: 

”Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!” 

”Ge plats, jag vill opp”, 

sa Rabarbertopp. 

Han svällde av styrka, han glödde av hopp, 

”pass på, jag vill opp, 

jag vässar min topp, 

jag känner hur våren gror i min kropp!” 

”Tittut, tittopp”, 

nu sticker han opp, 

nu hälsar han glatt med sin röda topp 

och svaras av kvittrande fåglars tropp:

”Välkommen hitopp, 

välkommen, välkommen, Rabarberknopp!” 

E Beskow:

Bålet

 

Sedan några dagars sol
hade gett tillkänna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
späda fågelskrik.

Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.

G M Silfverstolpe:

Fläckar

 

I. 

Dagarna växa — 

en rad vita spöken 

— gengångare 

som återkomma och försvinna. 

II. 

Den sjuka natten 

blek och tyst  

lyssnar 

till de unga lövens 

förvånade prassel. 

Röda eldar 

fräta dess barm,

fräcka fåglar 

jubla och sjunga 

Sol! Sol!

III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det tycker om 

att flirta med solen

och klä sig naket 

för månsken.

IV.

Sagor utan mening

mumlar havet

för vinden och strandtallarna

- gamla, elaka sagor.

Tjut vind

vänd er bort tallar,

flyn vita moln!

- det är gamla, elaka sagor

utan mening.

V.

Rum

med öde väggar

och urblekta bilder

här och där

- mest kvinnohuvud

Madonnasken

från ett gammalt porträtt

längst borta:

en flicka i blått,

ett leende som lyser.

VI.

Min tanke om dig

är som en rät linje,

dess ena ända

glöder i helvetet

den andra

ringlar bländande vit i himlen

men i mitten

är den sotig och kall.

VII.

Jag ringde opp

till ett hjärta

där jag visste

det ej fanns plats

för mig.

Och luren sjöng.

Dess blodtunga jämna

hammarslag.

VIII.

Som ett stort flugpapper

ligger min själ

kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita

dansa de allt närmare

- min själ har fått mörka fläckar.

IX.

Någonting var -

aprilsnö vid vägen,

aprilsol i ett leende,

och ett blått sorl över marken.

H Parland:

Aprilverk om vår härliga tid

 

Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

O v Dalin:

Titta på min nya bil!

 

Titta på min nya bil!

Den är något till gentil:

på ett år går den en mil!

Om vi ej på vägen stannat,

är jag hos dig om halvtannat.

H Hamilton:

Högtravande skenfagert blänkande

 

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt,

jag intet vårdat uppå eller aktat eller lärt. 

Men Sverge till nytta jag brukar min styrka, 

att Rikets goda vän, 

säger jag, är den, 

som likt mina avsomnade fäder

till det allmännas välmåga kväder. 

Haqvin Bager 4/4 1751

 

Självmördarens dödssång

 

Vad jag var säll! o Gud, bedrag mig icke!
Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.

Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.

Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!

Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.

Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.

Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.

Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.

Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.

Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!

Betty Ehrenborg:

Ur Amos´ profetior

Jag såg Herren stå invid altaret, och han sade:

Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bävar,

och låt spillrorna falla över huvudet på alla där.

Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd.

Ingen av dem skall kunna undfly,

ingen av dem skall kunna rädda sig.

Om de än bröte sig in i dödsriket,

så skulle min hand hämta dem fram därifrån;

och fore de än upp till himmelen,

så skulle min hand hämta dem fram därifrån;

gömde de sig än på toppen av Karmel,

så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned;

och dolde de sig än undan min åsyn

på havets botten,

så skulle jag där mana ormen fram

att stinga dem.

Om de läte föra sig bort

i fångenskap av sina fiender,

skulle jag bjuda svärdet

att där komma och dräpa dem.

Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem,

till deras olycka och icke till deras lycka.

Amos:

Varför sörja de unga?

 

Säg, var du ung? Säg, minns du dessa åren?
O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.

Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?

Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?

Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.

Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.

Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.

Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.

Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.

Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.

Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.

C D af Wirsén:

Årets saga: April

 

April, april! 

"Kära sippor, sitt inte still!

Solen lyser på ris och snår, 

ut på backen, det är ju vår!"

- Aj, en störtskur! - "April, april! 

Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!

Lärkan slår högt i skyn sin drill.

"Sitt ej längre och läs, din tok!

Ut ur skolan och släng din bok!"

- Oj, magistern! - April, april!

Du kan narra oss vart du vill!

April, april,

fy, så tokigt du ställer till!

Skratta inte, vi kanske får

lugg och bannor och våta tår.

Ditt fel är det, April, April,

som kan narra oss vad du vill!

April, April!

Snart en lusteld vi ställer till!

Där skall spraka till vårens pris

skräp och bråte och gammalt ris.

När den slocknat, April, April,

får du gå, fast du inte vill!

E Beskow: