strålen av ett himmelskt hopp.
Stilla inom tidens gränser
evighetens sol går opp.
Ack, så stilla att mitt öga
hennes sken fördraga må
och Guds dolda råd förstå.
Ej av världens vise kändes
den oändligt Vises råd.
Kristus kom, och dagen tändes,
full av sanning och av nåd.
Sanning för de trognas blickar,
nåd för ångerfulla bröst.
Så fick jorden ljus och tröst.
I en värld, där lustar strida,
föddes brott och spriddes ve.
Kristus kom, och vid hans sida
kärlek gick och helgelse.
Helgelse blev hjärtats yrke,
kärlek slöt begärens strid.
Så fick jorden dygd och frid.
Sälla äro de som höra
vad den evigt Gode lärt,
de som älska, de som göra
vad den Helige begärt,
de som, ledda av hans Ande,
lysta av hans milda ljus,
nalka sig till Faderns hus.
Deras tro skall övervinna
tidens otro, jordens flärd.
Deras kärlek skön skall brinna
i den kärlekslösa värld.
Deras hopp i tidens skiften
och i livets aftonstund
vilar på sin klippas grund.
Milda sken av Faderns ära,
dina rena strålar sprid
kring vår jord, att hon må bära
ljus och tröst och dygd och frid,
att hon må en förgård bliva
till den himmel, dit du vill
samla dem, dig höra till.
J O Wallin:
