Rena ros, av godhet fager

Rena ros, av godhet fager, 

skära sken av sannings dager, 

helga Brita, för oss bed! 

Sprid ett doft av dina dygder, 

gjut ett ljus från dina bygder 

hit i sorgens dalar ned! 

Kristus närt dig, 

lett och lärt dig, 

ömt dig aktat, 

troget vaktat, 

från din levnads första dar. 

Vid hans vilja, 

väna lilja, 

sköt du stängel, 

tills som ängel 

över skyn du kronan bar. 

Kärlek danat 

allt du anat, 

dig omgjordat 

och fullbordat 

till din stora strid och lön. 

Ren i handel, 

ren i vandel, 

from i nöden,

from i döden,

är din hela själ en bön.

Franzén 250 år: Emmas klagan

Edvin kom där borta, 

kom ej fram till mig! 

Edvin såg sin Emma

och fördolde sig! 

Han, som smög sig ständigt 

i min väg förut, 

gick jag in i hyddan 

eller gick jag ut! 

Tyst! jag hör hans stämma? 

O! den känns så väl! 

Först med den han trängde 

in sig i min själ.

Så bakom mitt fönster 

sjöng han mången kväll. 

Ack! nu stäms hans luta 

vid en annans tjäll. 

Se! han knyter blommor: 

o! han knöt dem förr 

till en krans, var morgon 

ny, uppå min dörr. 

Den, som nu där hänger, 

kom dit längese’n; 

och beständigt falla 

vissna blad av den. 

Edvin går där åter: 

ej min Edvin mer. 

Nu en ann’ än Emma 

han sitt hjärta ger. 

Kan man ge sitt hjärta, 

se’n man en gång gett? 

Kan det ges åt flera, 

det som är blott ett? 

Ack! jag i min enfald 

trodde honom så: 

trodde, när han räckte 

mig sin hand därpå, 

att om jag än bröte, 

bröt ej han ändå.

Ack! jag i min enfald 

trodde honom så! 

Skön, med vårens sippor 

slog hans kärlek ut. 

Ack! med sommarns rosor 

tog den hastigt slut. 

Kanske, när han ser dem 

spricka ut igen, 

kommer han tillbaka 

till sin glömda vän. 

Men då skall jag svara: 

jag vill älskad bli 

ej blott rosentiden; 

den är snart förbi. 

Vill du ej bli hos mig 

över vintern än, 

flyg då kring som fjäriln, 

och försvinn som den.

F M Franzén:

O Herre, kom snart och lys upp natten

O Herre,

kom snart och lys upp natten.
Såsom döende längtar,
så längtar jag efter dig.
Säg min själ att inget händer, utan att du tillstädjer det,
och att inget som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds Son,
du som stod tyst inför dem som dömde dig,
håll tillbaka min tunga,
till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.

Visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja
och farligt att gå vidare.
Så uppfyll då min längtan och visa mig vägen.

Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Giv, o Herre, mitt hjärta ro.

Birgitta Birgersdotter: