Publikanens skrifternål

Ur djupen, ur syndenes grundlösa dy, 

och utur förbannelsens gropar, 

till nådenes grundlösa hav över sky 

jag suckar, och beder, och ropar: 

Gud vare mig syndare nådig! 

Jag usle har djävulen offrat min själ

och kroppen åt köttsliga lustar: 

de voro mitt herrskap, och jag deras träl,

däröver jag hjärtligen pustar. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Jag haver med världen i överdåd ränt, 

mot Herren i himmelen rasat, 

min rygg, men ej ansiktet, till honom vänt, 

och aldrig för helvetet fasat. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Nu törs jag ej träda för Herranom fram, 

ty synden har skilt oss så vida; 

jag ligger begraven i blygsel och skam

och måste i elände kvida: 

Gud vare mig syndare nådig! 

Då Gud med basunaröst utgav sin lag,

vek folket av räddhåga fjärran. 

Ack! huru vill jag uppå vredenes dag 

väl kunna bestå inför Herran? 

Gud vare mig syndare nådig! 

Si, Herren är helig, jag sölad i träck, 

han eld, jag är halmstrå och tjära: 

för helighet går jag i aska och säck, 

hur ville jag gå honom nära! 

Gud vare mig syndare nådig! 

Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser: 

där stå mina synder beskrivna,

och slår jag min' ögon til jordena ner, 

där äro de alla bedrivna. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Upp över mig står en förtörnader Gud

och helvetet gapar inunder; 

på sidorna syndernas klagande ljud

och lagens förskräckande dunder. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Mig förestår domen, mig följer på rygg 

den evigt osaliga döden; 

omkring mig är världen, som skapar sig stygg,

och inom är samvetesglöden. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Vart vill jag mig vända? Var tager jag tröst 

i sådana jämmer och smärta? 

Fort, fort mina händer, slå häftigt det bröst, 

som hyser mitt syndiga hjärta. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Slog Moses på klippan med staven en gång, 

så måste hon brista i floder: 

ack! kunde jag märka ett dylika språng 

av lustarnas stenhårda moder! 

Gud vare mig syndare nådig! 

Ack, otrogna hjärta, vi vill du mig så

nu efteråt plåga och kvälja, 

som smickrade fordom, att du måtte få

mig syndaförgiftet att svälja? 

Gud vare mig syndare nådig! 

Dock om du skall bliva med allvar uppväckt, 

så bör du i stycken förkrossas: 

då bliver du offer, som Gudi är täckt, 

och jag utav nöden förlossas. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Ack! Herre, slå sönder mitt hjärta av sten

och skapa i stället ett annat. 

Gör själen från all sin orenlighet ren: 

jag haver nu lustan förbannat. 

Gud vare mig syndare nådig! 

Min Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv

och tag ej ifrån mig din Anda! 

I hjärtat dess rika hugsvalelse skriv: 

låt blod mina tårar beblanda. 

Gud vare mig syndare nådig!

Jag menar det blodet, som flyter så milt 

av nådastolsvingarna neder; 

det haver din vredes förbannelse stillt. 

Det tror jag och tröstligen beder: 

Gud vare mig syndare nådig! 

O Kolmodin:

På dopdagen: Jag till frihet dyrt blev köpt

Jag till frihet dyrt blev köpt 

och till saligheten döpt, 

i det namn som alla knän 

böjs inför när allt flyr hän. 

Till Guds rike inbjöds jag, 

fick ett heligt livsuppdrag, 

leds av Anden dag för dag. 

Gud, min Far, välsignat mej, 

gett mej barnaskap hos sej. 

Sonen i barmhärtighet 

på sitt kors har böjt sej ned 

för att lyfta mej och ge 

Andens tröst i väl och ve, 

mer än jag kan tro och be. 

Döpt till Jesu Kristi död, 

född till liv, trots synd och nöd, 

dej, min Skapare, vill jag 

överlåta allt idag. 

Räck mej nu din allmaktshand, 

helga liv och vänskapsband 

så min tro får överhand. 

Fader, Son och Ande god, 

bind med kärlek, hopp och tro 

mej vid dej i dopets pakt, 

stärk mej med din nåd och makt, 

så ska jag i evighet

prisa dej, Barmhärtighet, 

du mitt liv, min salighet!

J J Rambach:

Den smala vägen

Gack varsamt, min kristen, och se på din gång!

Den vägen är smal och den porten är trång,
som förer till livet, ty äro ock få,
som kunna den finna, och vilja den gå.

Man timrar sig upp en bedräglig bro
av trolöser kärlek och kärlekslös tro;
på den vill man fara i Abrahams sköt;
men faller och tager en dödelig stöt.

Man tror ej den vägen skall vara så smal
som förer till eviga ärones sal,
man vill därpå vandra bekvämligt och sött,
ej världen försaka, korsfästa sitt kött.

Man litar på dristeligt namn utan gagn,
och vågar sig sätta med världen i vagn,
den lustarna draga, som sällaste ström,
förutan att styras av betsel och töm.

Man åker och tumlar där lustigt omkring,
nu hit och nu dit, till fåfängliga ting.
sitt kött man ej nekar det minsta begär;
tror dock denna vägen till himmelen bär.

Ack nej, jag befarar, man vandrar ej rätt,
till himlen bär uppåt, det går ej så lätt.
Den vägen är smal som till himmelen bär,
helt uppfylld med törnen, med kors och besvär.

Med tålamod bör man den vandra uppå,
i bön och i vaksamhet aktsamt den gå.
Ett steg uppå sidan villfarelse är;
den köttsliga friheten fängslas bör här.

Här duger ej självsvåld, ej lekar och dans;
med vällust förvärvas ej öronens krans;
på lida och strida det kommer här an;
sig själv och all världen försaka bör man.

Så skaffa med fruktan och bävan ditt väl;
och bär uppå händer din dyrbara själ,
hur vill du försvara för Herren din Gud,
att du såsom sköka hanterar hans brud?

Arbeta på dagelig bättring med flit;
i helgelse kläderna rengör med nit;
fly andans och köttets besmittelses last!
Din kallelse gör, och utkorelse fast.

Träd flitigt i Jesu och helgonens spår,
så finner du vägen mer ljuvlig än svår.
Tro stadigt, lid tåligt, lev dristigt och väl;
så dör du ock saligt, och frälsar din själ.

O Kolmodin: