Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.
Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.
Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.
Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.
Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.
Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.
Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.
Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.
Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!
A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
