Marta Maria

 

Jag kysser bort ditt anlet 

så svalt och lugnt, 

så att det åter lyfter 

sig varmt och ungt. 

Och rynkan i din panna 

blir åter slät, 

och du blir mjuk i midjan 

och len om knät. 

Och brösten åter lyftas 

i fulla drag 

med ungmöskära knoppar 

till bröllopsdag. 

En Marta som med smärta 

tre barn har fött, 

blir till en ung Maria, 

som undret mött. 

Du vilar saligt nyfödd 

djupt i min famn. 

Du älskade, jag döper 

dig i mitt namn. 

Nu livets vatten fuktar 

din ögonfrans 

ur djupa, varma källor 

med guldmörk glans. 

Men ur din gudahöghet 

du plötsligt väcks. 

Din halvmånslika panna 

i mörkret släcks. 

Det går en råkall rysning 

över ditt skinn. 

Din blick, som speglat himlar, 

har krupit in. 

Jag hör hur sakta domnar 

ditt blods musik. 

Du knäpper om dig kappan 

så Martalik. 

Maria, som högtsalig 

bland solar satt,

nu frågar kort och ivrigt: 

”Var är min hatt?” 

Vi mötts i jordens gathörn 

ett ögonblick. 

Trots allt, trots allt varandra 

vi aldrig fick. 

Möt mig på Vintergatan 

med vingad själ. 

Den som är först, han väntar. 

Till dess farväl. 

Men även högt bland stjärnor, 

ifall du kom, 

du skulle ofta vakna 

och se dig om. 

Du tycker till och håller 

mig långt ifrån. 

Tyst, vem är det som gråter? 

Din yngste son.

E Lindorm:

Jordskeppet

Fram glider genom rymden den gamla skutan Jord

med levande och döda ombord.
Ej nödhamn eller ankargrund är henne beskärd
på den svindlande solomseglingsfärd.

I alla år hon susar mot sommarns gröna kust,
mot översvinnlig salighet och lust,
men varje gång hon nalkas, hon slungas ur sin ban
mot mörka hav av höstlig orkan.

I sekel efter sekel har hon seglat runt i ring,
och besättningen märker ingenting.
Den kommer och försvinner och lever i sin skans,
och var lördag är det kortspel och dans.

Vad tjänar det att drömma i sin kvalmiga kabyss
om palmvin efter svagdrickat nyss?
Vad tjänar det att yra om fjärran flickors famn,
om rymning i första bästa hamn?

Hur länge vi må segla, vi hinna aldrig land,
blott vinden bär dess dofter hit ibland.
Och den som dem kan känna, han viftar ditåt
eller brister över relingen i gråt.

Vår sommar är en sommar som blåses bort av höst,
begärens oro bultar i vårt bröst.
Och snabbt är dömd att kallna den kropp som är varm,
vårt barn blir snart för tungt för vår arm.

Men fast vi ej få veta när ankaret skall gå,
vi äro ganska väl till mods ändå.
Vi titta uppåt seglen, vi hala vår tross,
vi knoga, vi svära och vi slåss.

Dock, en enda stund på året tar oväsendet slut,
den stora och högtidliga minut,
när vi runda mörkrets udde och gå över stag
för att länsa mot den växande dag.

Då stannar och darrar det urgamla skrov
och pressar fram en ton så orgeldov.
Vi lyssna och vi höra hur syskonskeppens brus
stämmer in som ett fjärran silversus.

Vi lyssna och vi undra, fast vi ingenting förstå,
men ängslas ej, fast skröpliga och små.
Fast bottenlöst är havet och hisnande vår flykt,
vi känna det förunderligt tryggt.

Vi fara efter fyrar med flyende sken,
vi äga ej styrman, ej kapten.
Men inom oss vi veta att vårt fartyg seglar väl.
Vi ha hemliga sjökort i vår själ.

E Lindorm:

Faderskapet

Nu är det fjärde gången

och allt är lika nytt.

Och jag är åter fången,

förhäxad och förbytt.

Det biter i mitt öra,

det sprattlar på min arm.

Hur kan du, knyte, göra

ett sådant stort alarm?

Jag lyssnar när du trutar

till ord din lilla mun.

I världen ej det sprutar

en bättre visdomsbrunn.

Och dina två små händer,

som hjälplöst tager fatt!

Och dina två små tänder,

som grinar surt och glatt!

Nyss hela världen stjälpte 

i blod och mörker kull.

Det är som jag den hjälpte,

när dig jag lär stå lull.

Men tänk ändå att bara

på några år man glömt

hur knubbigt allt kan vara

och dunigt, lent och ömt.

Det kan man aldrig bära

i minnet sedan sist.

Det måste om man lära

och om igen förvisst.

Nu har jag föresatt mig

att lägga manken till.

Nu har jag tagit fatt dig

och gömt i min pupull.

Jag minnas ska ditt joller

i år som strömmar hän,

tills, barn, ditt barn jag håller

på styva morfarsknän.

 

E Lindorm:

Min tolvåring

Jag stryker upp ditt förvildade hår,

som nästan dig hindrar att läsa.

jag ger dig ett smeksamt nyp i ett lår

eller drar i din fräkniga näsa.

Ingen om dig skulle bry sig ett dugg,

ifall inte jag finge leva.

Då skulle aldrig mer i din lugg

några fingar kelande treva.

Bland skolkamrater du springer dig röd,

du har din bänk och din nyckel.

Men om du en morgon låge död,

ej dämpades deras gyckel.

Och den som just då ginge skolan förbi,

där som vanligt det fotboll spelas

och springes i kapp under jubelskri,

han kunde ej se att du felas.

En gänglig gosse, fräkning och ful,

med sjömanskrage på blusen.

Det är ju inte märkvärdigt en smul,

av dem finns så många tusen.

Men därför måste envar av dem

ha någon som på sig tänker

och känna kring pannan det lampsken av hem,

som ömt som en gloria blänker.

Mig var det förmenat, och därför nu

jag hårt som i kramp dig kramar.

Du ska få dess mera värme, du,

så aldrig dig kölden förlamar.

Jag ville ge dig allt varmt och gott,

som själv jag borde fått smaka.

Det är som ett under. Fast intet man fått,

så kan man ge allting tillbaka.

E Lindorm:

Storstadsmånen

Fullmånen hänger så lågt att den täpper 

Västmannagatans mynning i kväll.

Ner över ljusprickig storstad den släpper

ett regn av små frostiga silverfjäll.

Månen vill vara i kväll bland oss,

ett jordiskt bloss.

Månen står stor i svart oktober

och sår sitt döda och främmande ljus.

Bland biografernas skyltar och glober

och tandpastors löpeld på sömnlösa hus,

hänger dess skinande, fullmogna bukt,

en världsrymdens frukt.

Tvärs genom jordiska småljus som svider

i våra ögon hetsigt och torrt,

där vi på fulltända gatorna glider

i sorlande forsar mot mörkret bort,

går månljusets outgrundliga ström

av silver och dröm.

Månen är nära, står tryckt mot vår ruta

utan att fläckas av jordens sot.

Vi blott är dömda att lida och njuta

och stirra mot gåtan i hägrande klot.
Mångatan glittrar genom vårt blod

med ebb och flod.

Månen ska finnas när Stockholm är blivet

en gravhög med ogräsomspunnet grus.

Månen ska skina på döden och livet

med samma kalla och sugande ljus.

Månen har stirrat på samma vis,

när Sverige var is.

E Lindorm:

Fullsatt spårvagn

Vad spårvagnen verkar festlig i kväll

i detta herrans väder!

På fönstren har snön lagt en luddig fäll.

Här inne luktar det läder

och våra ytterkläder.

Spårvagnen är i kväll som ett hem

för obekanta, jag tycker,

där glad jag håller i takets rem.

Man till varandra sig trycker,

när vagnen plötsligt rycker.

Man räddar sig in i en uppvärmd ark,

därför man ler och skämtar.

Vagnen sjunger, ty farten är stark,

ett lyktsken i snöyran flämtar,

och spårvagnsklockan klämtar.

Man blir så god när man kommit med

och ser sig om som bland vänner.

Man ler mot den man sökt knuffa ned.

Man gnuggar sitt öra som bränner,

och talar med den man ej känner.

Man kanske råkar igen, vem vet,

den obekante personen.

Man ses kanske aldrig i evighet.

Men nu sänker motorn tonen,

och han stiger av vid stationen.

Nu är det visst inga flera kvar,

som hänger i takets stroppar.

Spårvagnen fram genom mörkret far,

vid varje hållplats droppar

det ut några mörka kroppar.

Sist sitter jag ensam i vagnens gap.
Vad allting har skiftat, jag tänker.

Det var dock ett stycke broderskap,

det enda som livet skänker.

Och spåret så ödsligt blänker.

E Lindorm:

Väskan

Du som jag såg den gången i Berlin

bestiga spårvagnssteget som i dans,

har än du råd att ha en lika fin

och vacker väska, prydd med silverfrans?

Mot blusens ena bukt du höll den tryckt,

så alla kunde se hur fin den var.

För övrigt var du torftigt klädd, men snyggt,

på väg till arbetet som andra dar.

Hur jag kan minnas dig, jag ej förstår,

men något har väl mig din åsyn skänkt.

Ty stundom under dessa ofärdsår

har jag på dig och på din väska tänkt.

Jag vet ej vad du heter, vem du är

och var i dag du lever någonstans,

men ofta undrar jag om än du bär

den vackra väskan med sin silverfrans.

Det är som om mot världens järngrå nöd

den silverfransen flaggar till protest.

Ty människan kan leva utan bröd,

men inte utan skådespel och fest.

Blir intet över av en mager lön

till prydnader, till blommor eller sång,

då må vi böja oss och be en bön,

ty då går allting mot sin undergång.

E Lindorm:

Nya gatan

Här ska stora gatan fram,

stadens nya, fina stråk.
Berget sprängs till makadam

under svordomar och bråk.

Här ska resas höga hus,

biografer och hotell,

som med granna, skarpa ljus

bländar stjärnorna var kväll.

Den som äger fantasi

höra kan en hård musik

från den stora biltrafik,

som ska brusa här förbi.

Ja, jag hör en barnspäd sång

runtomkring, på land, i stad,

från små flickor, som en gång

måste gå på nattparad

med sin lockelse och skam

nya, fina gatan fram.

E Lindorm:

Den rätte

Jag hade tänkt dig blond 

och lång över allt förstånd 

med en energisk haka, 

du, som i dröm och vaka 

varit mitt ideal. 

Blond och högväxt och smal. 

Och så kommer du dock 

mörk och kortväxt och tjock, 

med hakan i nervikt krage 

och en början till mage. 

Sådan kliver du in 

i min själ och mitt skinn. 

Allting blev skapat om, 

när du kom. 

Allting slog du itu. 

Du, du!

E Lindorm:

Kärlekskampen

Först i helvetet en timma

för en dag i paradis.

För att kärleks sol förnimma
ska jag ut på hatets is.
För att få ditt ljusa, lätta
leende, som gör mig glad,
måste mina tårar tvätta
dina läppar i sitt bad.

Innan änglavingar växa
fjärilsflyktigt på dig ut,
måste först du vara häxa
en demonisk, mörk minut.
Men den mun, du lärt förbanna,
snyftar fram ett saligt tack,
när du kysser i min panna
märket av din egen klack.

Och jag själv, lik satan, piskar
dig med ont som en besatt,
tills du något hjälplöst viskar,
och jag dignar mot dig matt.
Två, som inte längre orkar
vara vilda djur som nyss,
men varandras läppar torkar
till en rädd försoningskyss. 

Aldrig mer vi två kan svärma 

sorglöst samman, ungt och yrt, 

inte milda svalor härma, 

vi har köpt vårt rus för dyrt. 

Ångest i din smekning darrar, 

och mitt famntag liknar kramp. 

Blundande oss blodet narrar 

aldrig mer till Eros’ kamp.

E Lindorm:

Det nya huset

Över den stackars staden

lyfter du sturskt fasaden,

gnistrande färsk och flott.

Högfärdsbesatt du skiner,

du som helt nya gardiner

i dina fönster fått.

Du som ej än mist fukten

och fräna oljefärgslukten

känner ej världen stort.

Först skall dig åren barka

och trasiga barnskor sparka

häck i din blanka port.

Ack, du har långt ej hunnit!

Har väl en kyss ens brunnit

ini din hiss en gång?

Än du av sorg ej härdats,

än ingen kista färdats

nedför din trappuppgång.

Ej dina rums tapeter

bära på hemligheter,

minnen av hem som sprängts.

Det kräves många hyror

innan av livets syror

riktigt du genomdränkts.

Fönsterrutorna blänka

blixtrande klart, kantänka,

men de ha ingen själ;

kunna ej vinka, varna,

lyckligt av kärlek klarna,

grumlas av hat och gräl.

Nu är du högfärdsvriden,

men blir nog mör med tiden

när du fått veta hut,

när du står mörk i färgen

ända till bara märgen 

skrubbad i livets lut.

E Lindorm:

Min skugga

I sensommarmånsken kring staden jag driver.

I kapp med min egen skugga jag kliver.

Den stiger och faller, den dansar och vacklar

över var husvägg, som månskenet spacklar.

Men alla de åldriga skuggor som huka

i grändernas skrymslen bli avundsjuka.

"Här sitta vi bundna envar vid sin länga,

men denne har liv, han får fladdra och flänga.

Men vi äro dömda att hundraårsgamla

på avfall och råttsmuts och fuktsvampar samla.

Vi skulle väl ock vilja svänga och svansa

och lustigt mot takkrön odh skrorstenar dansa."

Då hör jag min skugga de hotande svara:

"Jag är icke den som jag synes er vara.

Jag är icke fri, jag blott sparkar och knycker,

jag lyder en herre med tusende nycker.

Han blir aldrig trött att mig jäkta och hetsa

och ständigt jag tvingas omkring honom kretsa.

Ej sällan om nätterna måste jag vaka

och vanka på golvmattan fram och tillbaka.

Långt hellre i lugn vid en husgrund jag dvaldes,

ty där jag av oron och hetsen ej kvaldes.

Där kunde jag skåda hur seklerna dugga

som långsamma droppar, jag lyckliga skugga.

Nu får några månvarv jag flaxa och fara,

jag kan icke fatta varför det skall vara.

Snart är jag försvunnen från jordens yta.

Vill någon av eder med mig kanske byta?"

E Lindorm:

Vårens dårskap

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Bohemen

Fransade byxor och trasig kavaj,

blosset i mun och hatten på svaj

över det knollriga håret,

går han och driver gatorna kring,

går han och visslar och gör ingenting,

fastän på tjugonde året.

Hänger i timtal över Norrbro,

ser på strömmen som går utan ro,

ligger mot räcket och dåsar.

Himlen är molnlös och solen matt. -

Tankarna flyga under hans hatt

som strömmens kretsande måsar.

Ja, han tänker bli något riktigt stort

och göra det ingen annan gjort!

Bröstet spänns högt under tröjan.

Ja, han tänker fånga sin stad i färg

och måla Norrbros och Söders berg,

svepta i solröksslöjan.

Stockholm på duken han fästa skall,

Stockholm i höstljus och mörkrets fall,

och då skall han tjäna hackor!

Han står på Norrbro och suger sitt bloss

och ler åt allt och föraktar oss,

ty vi äro bara brackor.

Brunbränd och vild och tjugoårsung

han står på Norrbro som en lyckans kung,

fast knappast torr bakom örat.

Uti hans öga tindrar det till:

"Var viss på att jag kan om jag vill,

var lugn för att jag skall görat!"

E Lindorm:

Bron

Om kvällarna strålar bron

av glober som stora solar,

och i dess järnskelett molar

trafikens darrande ton.

Bron sjunger: "Dagen lång

här står jag och sammanbinder."

Jag hör med rodnande kinder

dess vänligt brummande sång.

Jag slår mina blickar ned,

min smälek jag dölja behöver.
Det bor en ovän mittöver,

en vän, fast förmörkad och vred.

Det strålar en bro mellan oss,

men aldrig varandra vi råka,

fast vi kunde gå eller åka

vid bländande lampors bloss.

Vad hjälper elektriskt ljus,

förgyllningen, järnet, graniten!

Det bär mig ej ens den biten

fram till min oväns hus.

Väldiga broar välv,

fyll dem med rusande vagnar!

Intet allt detta mig gagnar.
Bron får jag bygga själv.

E Lindorm:

Mot glömskan

I vrede kinderna brinna

och blickarna hårdna i hat.

"Jag kan ej förstå

att du tänker så."

Men jorden sig vrider och dagarna gå.

Snart vi och vår vrede försvinna.

Vad trätte vi om, kamrat?

E Lindorm:

Efter silverbröllopet

De levat samman i trettio år,

dag efter dag,

tills båda fått samma gråa hår

och samma drag.

I barn efter barn de blandat själ

och lynne och blod.

Förutan allt tal den ene så väl

den andre förstod.

På vanliga viset barnskaran flytt

i världen ut.

De båda sitta allena på nytt

och bida sitt slut.

En natt han ligger sömnlös och hör

hennes andedräkt.

Karlavagnen på fönstret kör

och ljuset är släckt.

Han ligger och tänker på stort och smått

i sin ensamhet.

Hur litet man ändå till slut förstått,

hur litet man vet.

Han sätter sig upp och tänder igen,

ty fridlös han är.

Han viskar: "Vem är du egentligen,

som sover där?"

E Lindorm:

Mödrarna

Barnet på din arm i baljan simmar,

brasan varmrött genom vattnet strimmar,

och det snöar där utanför

medan stormen kring knuten kör.

Åter sitter du vid vaggan fången,

lugn och lycklig. Minns du förra gången?

Under krigsklockors klagodån

fick du bada din lille son.

Tiden flyger. Var det ej i drömmen

som den forsade, den vilda strömmen

ungt och skummande mannablod,

som i ångor mot himlen stod?

Yrsnön flyger. Var det ej i drömmen

braket steg från dömda herradömen,

som sig själva åt döden vigt?

Här är allting som förr sig likt.

Här med samma lugna, snabba händer

du den lilla i ditt sköte vänder,

och din nacke är lika mjäll

som jag såg den vår första kväll.

Med ett leende du byter blöjan,

sätter varsamt på den lilla tröjan

som i världen ej annat fanns

än små rosiga lemmars dans.

Denna kväll i världens alla länder

lindas barn av mödrars trygga händer.

År och släkten virvla bort som snö.

Mänskligheten skall icke dö.

(1922)

E Lindorm:

Poeten och glömskan

Jag vill lära sent och tida

att mot glömskan leende glida

utan minsta skryt och prål.

Jag som andra skall ej slippa

lämna kläder och nyckelknippa

för att sänkas i ett hål.

Mycket i mig måste kuvas

innan min skylt från dörren skruvas

och jag stryks från jorden ut.

Jag vill lära utan kvidan

naken och namnlös kastas åt sidan

liksom fäderna förut.

Må i avskildhet och tystnad

all den kliande ärelystnad

bulna ut ur min natur.

Jag den sinnesro vill vinna

att som en bonde kunna försvinna

eller som ett markens djur.

E Lindorm:

Norr och söder

Jag föddes mot norr, o bröder,

men har väl ett fönster mot söder.

Hur skulle de bistra och snåla

vintrarna annars jag tåla,

om ej jag fick skämta och svärma

och hjärta och händer värma.

Jag får dock ej vistas för ofta,

där honungsblommorna dofta.

Jag får ej så länge ens stanna

att blekheten går ur min panna.

Jag måste mot norr tillbaka

och näktergalsklangen försaka.

Vi föddes ej, bröder, att leka 

och sorglöst som vildar oss steka.

Vi få blott ett ögonblick luta

oss ut genom sommarens ruta.

Vi föddes mot norr, våra öden

vetta mot vintern och döden.

E Lindorm: