Minnessång

Barndomens sommarkvällar, mörknande, måneblanka, 

djupa av sällsam ro, ännu jag minnes er. 

Aldrig skall sommarns mognad så jag förnimma mera, 

aldrig så lyckligt rörd se hur en sol går ner.

Än jag i minnet ser skymningens skuggor tätna,

träden växa ihop, gömmande stugans grå.

Gräset blev högt och mörkt, steg över plank och stenar 

slutande i sitt dunkel klockor och baldersbrå. 

Luften stod tung av råg, malört och honungsklöver, 

flöt som ett mjöd av all sommarens mognad bryggt. 

Ollonborrarna svängde svävande omkring aspen,

brummande kvällen lång, lustigt och sövande tryggt. 

Torftigt och kallt var allt i dagsljusets öppna flöde. 

Kvällen var sagans stund, värld utav hemlighet.

Blev också blicken tung, hjärtat var lätt och vaket, 

sprittande gossevarmt av lycklig förtrolighet.

Lyckliga sommarkvällar, månögda, skördetunga, 

mörknande sagoriken, alltid jag minnes er.

Blicken står vaket spänd, men hjärtat är tungt

av åren, 

finner ej barnets ensliga, drömmande gårdar mer.

R Jändel:

Minnessång över Lars Linderot, död den 23 maj 1811 (Kristi Himmelsfärds dag)

Ack store Gud! Din envåldsmakt

man allestädes finner.

Har du ett mål oss förelagt,

varöver ingen hinner?

Du är den högste: jag är mull;

du helig, men jag syndafull;

jag dödlig, men du bliver.

Var droppe, som i havet är,

var planta uppå jorden,

var stjärna, himlavalvet bär,

tycks tala dessa orden:

Guds makt och nåd oändlig är,

och den, som håller honom kär,

skall ej förgäten bliva.

En redlig Herrens tjänare

hemkallas ifrån världen,

på samma dag, vår Frälsare

förrättat himlafärden.

Den ledaren, oss himlen gav,

nu lägger ner sin herdestav

och hjorden överlämnar.

Ett Jesu vittne hädanfar,

och själen måste åter

till Gud, som hennes ursprung var;

en hel församling gråter.

Nu genomträngas ben och märg,

nu brister hjärtats hälleberg,

ack, dyra himlens budskap!

Då du ej flera steg igen

på jorden har att vandra,

dig möter döden, lik en vän,

som hälsas av den andra;

du uti Jesu armar dör

och en lycksalig flyttning gör,

som dig en vinning bliver.

Din själ är salig i Guds hand,

lekamen blir förklarad

vid evighetens morgonrand,

då Kristus, uppenbarad

i majestät och ära stor,

så komma skall, som han uppfor,

och lönen med sig hava.

Vårt liv i tiden bräckligt är,

och detta kan oss lära,

att söka det, som evigt är,

samt leva Gud till ära.

Den, som i hans förening står,

ett evigt liv i döden får,

rättfärdighetens krona.

O vördnadsvärde Linderot,

ett ivrigt ljus i tiden,

och nu en salig ledamot

i högsta himlafriden!

Din hugkomst i Guds kyrka är,

så länge jorden Lindar bär

och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)