Ur djupen

Ödet? En blind och stum Gud
i en iskall och mörklagd boning,
som inte ens har stränga bud
och aldrig tröst och försoning,
som aldrig förråder vad han vill,
som ingenting vet om ängarnas blom,
som bara kan åska och slå till -
nej, det är hedendom.

Slumpen? Cirklar som evigt går
och skär ibland varandra,
som leker med timmar och dagar och år
och med oss, som i blindhet får vandra.
Jag tror dig inte, du finns inte till,
du är bara ett namn på ett ingenting.
Du är inte en kraft som lever och vill,
du går bara runt i ring.

Jag kan inte tro på en makt som är blind,
det blir bara en gud av lera.
Mitt liv - var det farande efter vind,
nog var det väl annat och mera.
Min Gud vill jag nalkas i längtan och bön,
fast jag stammar ur markens mull.
Inte i rädsla, inte för lön,
bara för kärlekens skull.

Bengt E Nyström:

Ur djupen

Det ofta hänt mig,
där fram jag gick
med muntert sinne
och sorglös blick

och drack ur nöjenas
fyllda krus,
vid tankejoller,
i känslorus -

att svagt där trängde
långt fjärran från
ett åskdovt rullande,
hotfullt dån;

att hest det väste
djupt under jord
i ilsket mumlande,
arga ord.

En sträng, som svirrande
sönder sprang.
En ton, som skrällde
med brusten klang

och slog sin skrattande
låt in i
min egen smekande
melodi. -

Och sådant hänt mig
varenda dag
och det vid syner
av vanligt slag:

då ut där strömmar
vid aftontid
ifrån fabriken
och dagens id

en lungsjuk ungdom
med blicken matt
och kinden gulblek
och flottigt glatt;

då furstepojkar
och knekt och präst
sig fräckt ha bjudit
till bondens gäst;

då silverslantarna
rullat hän
vid sabelskrammel
och hurraskrän. -

Nu sist jag stod vid
ett kantigt stup
och hörde mummel
ur mörka djup.

Det var en underlig,
blandad låt,
till hälften ilska,
till hälften gråt.

Och örat lade jag
tätt till jord
och hörde sällsamma,
dystra ord:

om herremannens
och folkets rätt;
om lag, som skipas
på eget sätt;

om stora tjuvar
som lösa gå,
då handklov lägges
uppå de små;

om vackert klingande
grevenamn,
som lotsar skurken
i säker hamn. -

Jag fram mig böjde
vid kantigt stup
och sänkte blicken
i mörka djup.

Jag tusen brinnande
punkter såg,
där vidsträckt dunkel
inunder låg:

den hatets ljungande
eld, som bröt
ur tusen ögon
och mot mig sköt.

Och nävar knötos
i raseri,
och mot mig rungade
hämndeskri.

O Hansson: