Den blindfödde

Ett vet jag: Jag var blind,

men nu jag fått min syn.

Nyss gick jag vill i sol och vind

och visste ingenting om skyn.

Jag visste ingenting om skyn

och ej om rosens färg.

Nu har jag fått min syn

och ögat dricker blåa berg.

Jag kom i mörker genom byn.
Då mötte mig en man.

Han gav mig då min syn.

Ett vet jag: Ingen är som Han!

Jag visste ingenting om skyn

och gräsets friska glans.

Han gav mig nyss min syn.
Ett vet jag: Jag är hans!

T Nilsson:

Stolsnickaren

Olof Andersson Wedin

gjorde en stol av tolv-slå-sorten.

Han värmde brännjärnet i elden

och märkte träet

med sina bokstäver och sitt bomärke.

Under stolsitsen står det

O A W

Det var vid adertonhundratelets början,

då finska kriget

fyllde bygden med nöd och bävan.

Han tänkte på slaget vid Storkyro

nittofem år tidigare

och sörjde över Oravais.

Lugnt 

tog han järnet ur elden

och tryckte det mot furuvirket,

kände doften av bränt trä, hörde ett svagt

fräsande 

och såg en lätt blå rök.

Det fanns ett märke som av hett järn

i hans hjärta,

då han tänkte på det stridande landet,

på Finland

och på sina späda barn.

Han lyfte stolen, strök över träet

med nävarna, tänkte på bokstävernas hälsning

till osedda släkten.

Ute ropade göken trofast tre gånger,

och våren var kall

veckan efter Ersmäss.

T Nilsson:

Orrböle saga

I Orrböle skog är en blåsippslid,

där Guckuskon står i mossan

och Skogsfrun drömmer en tid

och lummern väver flossan.

Där dräpte den hårde Rosendal

en ryss, som i skogarna rymde,

och ännu hörs ekot i kvällen sval

av skottet en dag, då det skymde.

Av lodet sargad den skjutne bad

om nåd, och om hustrun han gnydde:

Han grät likt en man vid Jabboks vad

och stammande ångesten tydde.

Han rörde väl stenen med sitt tal,

då blodet flödde ur såret,

men hård stod den vilde Rosendal

och slog med kolven i håret.

Han krossade hjässans ben

och sparkade svårt den döde.

Calypso blommade vid den sten,

där mossan drack blodets flöde.

Långt bort var slätten vid en flod,

där ryssen de sina lämnat

och dit han sedan en afton god

till lyckans möte sig ämnat!

Då grävde dråparen strax

en grop och vräkte dit liket.

Det flög där en korp med dystert krax,

och ormen väste i diket.

Och tiden går, och allt är glömt,

och sägnen ler kring det forna.

I liderna spelar trasten ömt,

och blygt stå där Skogsfru och Norna.

T Nilsson:

Än gungar tåtelns vippa

Det mogna gräset skälver,

när nattens himmel välver

sin stjärneskål kring jorden

och vinden vaggar stråna.

I suset tona orden:

allt har du blott fått låna.

Allt skall dig snart berövas,

men låt av sommarglansen

dig lockas le.

Det kommer att behövas,

det kan dig styrka ge.

Snart stannar dansen.

En dag skall gräset falla.

Förmultning väntar alla,

men ännu äro stråna strängar

för vindens ljumma stråkar.

Än blomma näs och ängar

av fackelblomstrens båkar.

Än ser du gullris brinna

på dikets kant,

än gungar tåtelns vippa,

som kunde gräsen slippa

förtorka och försvinna.

Än bugar baldersbråna

mot rågen elegant!

Snart skall dem lien klippa.

Allt ha vi blott fått låna.

T Nilsson:

Videt

 

Videt har ställt sig ytterst 

på branten mot kalfjället, 

en utpost mot trädlösheten

och djupen,

risigt,

kuvat men okuvligt.

Det håller stånd på gruset

med frysande blad,

och uthärdar gråludet snålblåsten

stormdagen

och rymdernas tryck.

Gräset under nordans steg

betygar dess tålamod.

Videt talar eftertänksamt

i sitt saktmodiga sus.

"Någon måste vara ytterst",

förklarar det sitt öde, "utanför

den innersta gemenskapen.

Någon

måste vaka mot ödsligheten,

stanna hukad under stjärnorna

och vindens hand,

kura ihop under tystnaden.

Någon måste vara märket vid djupet

en grå vakt."

Videt bevarar den omistliga skönheten¨

genom förblivandet

ytterst mot det outhärdliga.

T Nilsson:

Gramineae

O Gud, vad gräset är skönt att se

med ängar i vinden och blommor som le!

O Gud, där skåda vi Dina spår

och se, att än Du i världen rår!

Vad finns på jorden likt dessa strån,

av tidlös skönhet åt tiden ett lån!

Hur kunde jag bo på livets näs,

om vinden ej ginge i vaggande gräs?

O Gud, låt gräset smeka min kind

och breda sin matta mjuk vid min grind!

O låt mig få gå över grönan vång,

och giv mig gräs på min grav en gång!

T Nilsson:

Färgfärd till Borga

Soltunnlar och färgspiraler,

mönjetrummor och eldkanalerr

virvlade vi genom höstglanstagna,

vindlade vi genom glitterslagna,

överärgade, kopparstänkta,

stundom i silverne kittlar sänkta,

flamomvärvda och guldkringgjutna,

under Guds ljushav, vindöverflutna,

djupt i klarhet nedersköljda,

tryggt i tystnaden höljda!

In mot Kronakkens grubblande gamling

gingo vi därpå till höstens samling.

Mjukslingad stig oss förde till fränder:

dvärgbjörksstämmor på fjällvattenstränder,

videting vid jokkarnas ränna,

mässor i kyrkvalv som skyarna spnna.

Ledens rösen som tolvmän tunga

tolkade ord vi hört vindar sjunga:

Den som sett fjällen i höstprakt lindas

dömes att här allt framgent bindas!

Vart han än vänder, blive han motad,

här vare hjärtat evinnerligt bundet,

här vare längtan ständigt rotad,

här skall han passa som tappen i sprundet!

Strax vi vid Jenjenjetjems himmelstrappa

hörde vårt hjärta klappa.

T Nilsson:

Hos Gud

Stenarna på stranden och måran

havets svall och klipporna.

Båthusets dröm sedan hundra år,

medan skeppen glida på fjorden.

Hos Gud.

Allt är i ro.

Allt är hos honom i väntan, som aldrig blir otålig.

Fjällen spegla sig vattnen

och bida vindarnas avfärd.

Fullkomningen, förklaringen,

tidslösheten gömmes i  eredan i deres fred,

fjällens,

vattnens, 

gräsens,

stenarnas óch träets.

Och där är jag. Hos Gud.

Det minsta grand

mottager det oändliga.

En nomad. Ett rotat träd

i stort stillhet.

Som stenen ligger vattenspolad

som gulmårans eld,

som fågelröstens milda ton över videt.

Hos Gud.

T Nilsson:

Meditation på Viterskalet

Här märks inte tusen år.

Tiden är ingenting.

Seklerna ha inga spår

i evighetens ring.

Viterskalets grusmark såg

raider i urgrå tid,

jojkande samers tåg,

renarnas aftonfrid.

Dimmornas ishand strök

Skrapitjåkkos kind.

Systern i snöblåstens rök

bidade tigande blind.

Ekade tranornas rop -

var det kanske i går?

Rastar en vildgässhop

nu och om tusen år?

Ingen har märkt deras steg

som dignande föll;

viden som i vinden neg

vakt hos dem höll.

Vattnens blänkande mynt

glödde mot rymdens brand

som om fjällen begynt

spara i ådrad hand.

Jokkarnas klockor ljöd

tidlöst från hedenhös,

sammanringande liv och död,

vigande dös vid dös.

T Nilsson:

Musica de profundis

Mögel och svamp och lav

lever på häll och hed,

lever på väg och grav,

utan att livet dem gav

röster att sjunga med.

Aldrig det ekat gråt

från en förtrampad skorv,

aldrig en klagolåt

maskarna sänt uppåt

ifrån dy eller torv.

Eller finns ett organ,

som i en lyhörd sfär

fångar en masks sopran,

lyssnar till möglets a:n,

sniglarnas vårkonsert?

Kanske som dirigent

samlar Han varje skri.

Bräckliga instrument,

strängar, som smärtan spänt,

strängas till harmoni!

Lik en omätlig kör

sjunger från öst och väst

kryp, som vi aldrig hör.

Han som är ovanför

ger dem voix celeste.

T Nilsson:

Den vita natten

Den vita natten

är sommarens,

dess mjuka händer

är som en väns.

Dess ljusa anlet

som lisa känns

för den som lidit

så utan gräns.

Det finns ej mörker,

ej fasa mer.

Om natten himlen

mot jorden ler.

Av stjärnor du blott 

planeten ser.

Förundrad ber du,

och undret sker.

Den vita natten

försilvrar allt,

i näsens dis 

tar din dröm gestalt:

din barndom lever,

och allt är kvar.

I kammarn bor du

hos mor och far.

T Nilsson:

Skog

Här går du aldrig ensam.

Träden följa dig med kärlek.

Gräsets mjuka händer

smeka dig, och mossan

viskar sitt välkommen till en lyhörd.

Tålmodig härdar stenen ut.

Vänligt ger hans hälsning

åt ditt hjärta vila.

"Det är dig

jag väntat på i tusen år."

Här går du kringvärvd

av Guds ro.

En stilla skönhet bär din

själ, och tidlöst silar

ljuset genom björkens grenar.

T Nilsson:

Färd

Människan dör ej, hon flyttar.

Sällsamma släkt som jag mötte

städse på färd:

barn som lekte,

ungdom i skolan,

män vid plogen

med flyttfågelsträcken vinande

i skarp teckning över sina tegar,

kvinnor vid flodens tvättställen,

båtlänningens roddare,

färjkarlar

med bruna ansikten och hårda händer,

grånade gestalter på torp som de unga lämnat

och glömt på slagfält eller i städer,

krympling i rullstol,

svarta kistor,

färd.

Färd, färd!

Sällsamma släkt som jag mötte!

T Nilsson:

I trädgården

Trohetens linblå blomma

vackrast av alla är.

En enda skall livet ge mig,

en enda att hålla kär.

Räck mig en hand, som aldrig

släpper sitt grepp kring min,

förrän den stora, tysta

natten till sist går in.

Rista ett namn i hjärtat,

som intet kan bränna bort.

Kärleken lever oändligt,

allting annat är kort.

Många må le i vimlet,

en vill jag dröja hos.

Ge henne vårens sippor,

ge henne sommarns ros.

Kummin och blek lavendel

doftar vid trädgårdsgång.

Stundom ger livet glädje,

vila och fågelsång.

T Nilsson:

Eftermäle

Som om jag aldrig varit

vilar jag gömd i jord.

Dröm och förvillelse farit,

sanningen sagt sitt ord.

Intet är verkligt - drömmen

ensam är viss och sann.

Vad är droppen i strömmen,

som genom tiden rann!

Säg det åt glittrande vatten,

älvarna under skyn,

säg det åt sommarnatten,

vit i den norrländska byn!

Stjärnorna finnas och höet,

människan själv är vind.

Leva är under, och dö ett

drömspel vid livets grind.

T Nilsson:

Epitafium

Din värdighet är blek och sträng

i denna trånga, enkla säng.

Kring kindens smilgrop fladdrar ljus

från sommarkvällen vid vårt hus,

och munnen har du slutit stramt

och rågblond fläta vilar lamt.

Nyss ljöd som källans sorl ditt skratt

i jordisk vardag ystert glatt

och ögat såg i lust och glam

en värld så rik och allvarsam.

Nyss rörde du vid ljus musik

din slanka kropp vid insjöns vik.

Ditt liv en sommarvandring var,

och gräset har ditt fotspår kvar,

där blåklocksstängelns veka sträng

mot prästkragsflocken höjts på äng,

där stänkt av dagg och blekt av sol

mot älgörtsståndet smög din kjol.

Med famnen full av blomst och strån

du hälsar sommarn långtifrån.

Ditt unga bröst har blommen gömt,

och brudedrömmarna du drömt

åt ingen levande förtros,

och ingen skall du sova hos.

Din renhet har du orörd kvar,

din skönhet skimrar tidlöst klar.

Förseglad blir din glans, din ståt,

när dessa skruvar tvingas åt

och glömskan långsamt sluter sig

likt dödens gåtfullhet kring dig.

T Nilsson:

Skapelsens suckan

 

Slåtter. Alla blommor äro skurna.

Grodornas lemlästade lik

ligga strödda kring åkrarna,

råttornas bon äro upprivna,

humlornas honungskakor akövlade.

Nu är slåttertiden

om sommaren den sköna.

De älskvärda kråkorna samla sig 

smågrälande på fälten likt

arbetssökande skarprättare.

Lystna snegla de efter sorkens bo

och hacka till döds sparvarnas ungar.

Räven tar en promenad med en orrkyckling

i munnen, på den sköna ängen,

och höken seglar i glidflykt över

landsvägskurvan med resterna av de

båda kolliderande bilarna.

Ekot av sammanstötningen och de döendes skrik 

har tonat bort i den ljumma västanvinden.

Slåttertiden spelar en marsch

på vässade liar.

T Nilsson:

Som källådern

Som källådern tränger

mot dagens ljus

Som slagrutan sänker

sin hand mot vattenådern

oemotståndligt

Som kompassens nål

pekar mot norr allenast

Som flyttfågeln finner

fjällsjöns stränder

och arktisk tundra

Som floden obetvingligt

till havet,

som svalan till boet

Så hjärtat

T Nilsson:

Sommar hemma

En gård av trampat gräs på sand

med flockar här och där av klöver,

och runt omkring finns åkerns rika land,

som ljumma vindar ströva över.

Omfluten av min rågtegs sus

med bara fötter över groblad går jag,

och ligger jag på rygg vid röda hus

så nära livets varma hjärta når jag.

I natten faller ljus från norr

på rutor och på röda timmerväggar,

och ängen, som var solförbränd och torr,

sval dagg ur rymdens modersbröst då däggar.

Linnean nickar över granens rot,

och ringe sprött i kapp med kornas skällor.

Nu botas vinterns blek- och tvinosot

av solens flöde och av klara, kalla källor.

T Nilsson:

Efterskrift

Fästas vid jord.

Sällsamma ord.

Sov! Ingen ring bekräftar föreningen.

Jorden är din, och djup är försteningen.

Källor och träd,

blåklint och säd

lämnade du för din nya förbindelse.

Livet, som brast, var dröm och förblindelse.

Jularnas ljus,

vårarnas sus,

orgverkens högmässobrus, som förklingade,

allting är glömt av den döden betvingade.

Kvinnan du kysst

följde dig tyst,

sover med ansiktet ljust av ett leende,

blind - men i drömmarna kvar blnad de seende.

Allt vad du led

göms i din fred.

Ögonen täppta och mögel vid tinningen.

Händerna knäppta. Den långa besinningen.

T Nilsson: