Rättskrivning

Medelsvenssons ordförråd är på grund av 

rättstavningsövningarnas märkliga ordval 

skrämmande litet. 

En visa vill jag sjunga, 

men jag har inga ord — 

förutom ljuster, ljunga, 

fårhjord och sadelgjord. 

I med- och självljud lika 

förkyls jag i mitt tjäll. 

Om tje-ljud kunde skrika 

så tjöte jag i kväll. 

Mitt språk har inga biljud. 

Min själ har inga skäl. 

Mitt hjärta är ett j-ljud. 

Ett sje-ljud är min själ. 

31/1 -51

S Dagerman:

En ballad om narren och döden

Bjällrorna, den röda kammen, 

skrän och danssteg, gråt och skratt, 

spiran, guldet, ropen, skammen — 

allt är nu farväl och amen. 

Page och tärna, hund och katt, 

spelman, munskänk, präst: — godnatt! 

Mull åt mig och vin åt resten! 

Låt ej vaxet brinna ner, 

innan vi bragt ut vid festen 

skålen för den siste gästen! — 

Narren sjunger, Döden ler. 

Ha de tärnor flytt, som klappa 

händer, när jag sjunger gott? 

Skred ej Döden i min trappa? 

Bär han stav och brämad kappa 

eller kåpa och kalott? 

Bona bänken! Fyll hans mått! 

Spela, spelman; strängen darrar 

än en gång och aldrig mer. 

Närmre Dödens fotsteg knarrar: 

slut med kejsaren bland narrar — — 

Narren gråter, Döden ler. 

Hertig Filip, aldrig slog du 

hårt för skämt i obedd stund. 

Skänker gav du, vänligt log du; 

mera tal, som sved, fördrog du 

av din narr och trogne hund 

än av Flandern och Burgund. 

Hertig Filip, silverfaten 

bäras nu omkring. Jag ser 

damer — ädlingar i staten — 

riddartecknen — prästornaten — — 

Narren drömmer, Döden ler.

Nej, nej, ingen psalm och mässa! 

Vad skall jag i himlens sal? 

Dit gå skälmar, dit gå dessa 

krymplingar med skallig hjässa, 

dem ej spel och tung pokal 

fröjda, till dess hanen gal. 

Jag vill än bland män av ära — 

folk som glammar, folk som ler, 

damer, som haft många kära — 

helvetet mitt gyckel lära. — 

Narren hädar, Döden ler. 

ENVOI. 

Dame Aline! Jag hjälpt dig nysta 

fin röd tråd till lansbaner. 

Femton år dra undan tysta — 

bli blå rök. — De aldrig kyssta 

läpparna jag återser–––- — 

Döden kysser, narren ler.

Frans G Bengtsson

Stjärnenatten

 

Onödigt lidande, 

onödig väntan, 

världen är tom som ditt skratt. 

Stjärnorna falla – 

kalla och härliga natt. 

Kärleken ler under sömnen, 

kärleken drömmer om evighet... 

Onödig fruktan, onödig smärta, 

världen är mindre än ingenting, 

ned i djupet glider från kärlekens hand 

evighetens ring.

E Södergran:

Den blåa flickan

 

Blå är hennes klänning 

Grå-brun-violett-genombrutna strumpor 

Brun-grå-blåa skor 

Och till ansikte gudarnas skratt –

- - - - - -

H Parland:

Stolta minnen

Tyskar som rymde hit från Hitlers krigstjänst 

straffades av den svenska demokratin, i vars 

ögon de fortfarande tycks vara misstänkta. 

Vår kurs var trettio silverspänn 

och inga nassar gråter. 

De mörka åren tycks vara än,

hur underligt det låter. 

Många flyktingar vid vår port 

stod tills dagen bräckte. 

Det var ju verkligen slarvigt gjort 

och straffades med häkte. 

Stolt var Neutraliens själ 

och skaftet på vår kratta. 

Att någon vägrade slås ihjäl 

kan ingen storsvensk fatta. 

Visst är frihet och sådant bra 

och frihetskämpar värderas 

men hål i bröstet skall kämpen ha 

om han vill accepteras.

29/1 -47

S Dagerman:

Myrica

Glöms du bort? Försmås du för odlat lövverks 

breda blad och prunkande blomningsskönhet? 

Fann dig ingen sångare? Bär dig ingen 

ungmö vid barmen? 

Skall du okänd dö, där du vällukt sprider 

stark kring gröna tuvor i somrars regnluft, 

god som bergens kassiadoft, som bars till 

Salomos kära?

Ringa är du, räknad som sist bland systrar, 

bortom skogar, mossar och kärr gömd undan, 

blomlös, grå, blott kysst av de sken, som leta 

gryningars daggnät.

Rik som jordens andedräkt var din doft mig, 

när din mark låg bredd som en dimblå blomkalk 

nyss född fram ur natten, i fläcklös brudprakt 

väntande dagen. 

Mer för minnet gav du än rosor gåvo. 

Balsamluft du skänker, när drömmen låter 

vildmarkssvalt jungfruliga gröna syner 

tätna omkring mig.

Frans G Bengtsson

Munnarna

 

Omkring mig simmar förfärliga munnar.

Förstadståget dunkar.

Detta är mödrar.

Rovfiskmunnar,

spärrade och spända i girig ångest:

äta eller ätas.

Själva uppätna (ingen har märkt det)

släpar de sitt innanmäte i kasen.

Döda ögon, död ångest,

rovfiskmunnar.

Detta är den älskande.

Färgsvullen svampmun

suget efter byte.

Skammen att ha givit sig, den lurades skam,

suget efter tusen triumfers hämnd,

blir aldrig mätt,

lagrar sig i pinad fräckhet

runt en blöt svampmun.

Detta är den fromme,

som med helig snörpning

gömmer och förnekar sina läppar.

Syns inte, finns inte - 

Gud själv kan inte se dem.

Varför är han rädd för sina läppar?

Hur ser de ut när han sover?

Detta är den lyckliga,

hon som blev en ägande.

Bland alla de kämpande

är hon den som segrade.

Ingen hävstång bänder upp de käkarna,

hopskruvade kring livsvinsten.

Men där vid fönstret,

halvöppen,

blommar en mun som ingenting fångar.

Vad andas du så över vida världen,

så världsfrämmande?

Dig själv?

När skall du skrämmas dit ner i djupen

till rovfiskar

och sugmunnar,

snappa vilt efter jagat byte, 

hugga förtvivlat åt de andra?

I morgon redan, 

om du vill leva.

Så vill jag ta min stav och vandra

och söka en annan värld åt dig,

en värld där munnar får vara blommor

och andas som blommor

sin livsanda

och flöda som blommor

av djupa skänker

och stå som blommor

lyckligt öppna.

Omkring dig glafsar våra djuphavsmunnar.

Förstadståget dunkar.

K Boye:

Kung Karls värja

som är att beskåda i rustkammaren i Dresden

Här, mellan franskt rapière och ungersk sabel 

syns blank, kung Karl, din långa, raka pamp. 

Vann kusin August den, när han aimabel 

gav bal för dig? Han vann den ej i kamp. 

Bars den, när du, en kung ur österns fabel, 

skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp, 

när Marlborough, Europas konnetabel, 

räckt blommor till dig över scenens ramp? 

Din samtid levde krokigt och på tvären 

bland snusförnuft om kabinettsbesvären, 

spinettklink, gräl och Amors rosenband. 

Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land, 

ditt kungaord, de skyldrande gevären, 

och krigets konst och klingan i din hand.

Frans G Bengtsson

Gian Giacomo Casanova

Guds död, herr Waldstein! Jag fick svedd polenta 

i går! — — Nå, lika gott! Nu går jag hän 

från detta liv, från pack och pöbelskrän. 

Här dör en man av värld, som har med ränta 

betalt vart stick från de impertinenta 

och lagt sin själ i sköna kvinnors knän. 

Thérèse! — Lucrezia! — Clémentine! — Hélène! 

Ack, det är längesen! Jag kommer. Vänta! — 

Jag adlade mig själv den gång jag sköt 

Branicki. Herr Voltaire–––var blott ett nöt; 

jag hade rätt i Ariostotvisten. 

Jag föddes arm; mitt snille täckte bristen. 

Fortuna var mig huld, tills kraften tröt — 

Jag levt som filosof, jag dör som kristen.

Frans G Bengtsson

Kejsar Karls visa

 

 

Barbe Blumberg, min älskling, fagraste mö 

i Brabant, 

min ålderdoms åtrådda blomma. 

Din barm jag vill med smycken beströ 

med hängen av guld och demant 

och fästa på jungfrupannan den fromma 

min kejsarkronas röda rubin, 

men din gråt vill jag dricka som kosteligt vin. 

Barbe Blumberg, du bliver den grannaste brud 

i Brabant, 

se kejsaren låter dig sända 

av flöjel och mård en bröllopsskrud 

med guldsydd, pärlsirad kant. 

Så skynda från sångbok, sömnad och slända! 

Till fest dig pryd i klädkammarloft, 

men din sorg är mig kär som blomsterdoft. 

Barbe Blumberg, din fader är död. — Ej man 

i Brabant 

skall dig från mitt hjärta skilja. 

Ren nalkas i natten mitt svarta spann. 

Dovt dunkar på dörrn min drabant. 

Ej världen har skydd mot kejsarens vilja. 

Ren facklorna blänka i svalugång, 

din suck blir mig ljuv som fågelsång. 

Barbe Blumberg, förglöm både hem och mor 

i Brabant. 

Se hingstarnas hovar slå gnistor. 

Glöm svennen, som innan till kriget han for 

dig gav för sin sista slant 

din ring. Du finner i kejsarens kistor 

mång bättre klenod till bröllopsståt — 

Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.

O Levertin:

Kärvarna

Skördens måne stiger med slipad skära

över vidder gula av mogna kärvar; 

fälten sova tunga av säd i nattens 

rinnande månflod. 

Täta skylar bada i silverdimma, 

axen rassla vita av dagg och mognad, 

blanka droppar sila från skurna strån likt

gyllene honung. 

Himlen skälver, smäktande blek av strålljus,

luften genomströmmas av töcknigt strålljus,

genomströmmas mäktigt av sädens doft och

syrsornas lockrop. 

Jorden häves, fruktsam och stor mot himlen,

strödd med ax och drucken av nattens vällukt

ler den daggbegjuten i dröm mot rymdens

lyftade skära. 

Man och kvinna gå under skördens måne, 

andas tungt, betagna av lust och vemod.

Övermäktigt sjunka de ned mot markens

mognade kärvar.

Karin Valborg Ek:

Rörflöjten

Vekt var ditt ansikte då du log emot mig, 

ljus var din panna och blicken mer än blå; 

stilla du andades och drog mig häftigt till dig —

hur mitt hjärta darrade likt darrgräsen små! 

Skön men hård var natten under stormiga skyar.

”Allt är gjort för dig och mig”, du sade och log.

Ekarna brusade kring övergivna kullar, 

stormigt ljus och skugga genom grenverket drog. 

Pansflöjten hörde vi — bland ekbevuxna kullar

steg dess ton så mjuk som guld ur fjärran svarta snår; 

sorlande sjönk den och lyftes högt av stormen 

hård av böner var din mun och tungt av regn ditt hår. 

Ljuvare än rosor är att under träd och vindar

följa nattens dolda flöjt som spelar mörk och len; 

bittrare än malört att i tunn och rosig gryning

skiljas under hjärtats gråt i tomma himlars sken. 

Blekt var ditt leende den morgon då du slöt mig

trotsigt i famn till ett långt och stolt farväl. 

Evigt skall du minnas hur du följde bräcklig rörflöjt, 

sökande en fristad för din brinnande själ.

Karin Valborg Ek:

Marco Polo

Tillbaka till Venedig och de sina 

Ser Marco nått. Knappt namnen ens han minns

på stadens fäder, och för honom finns 

allt torgets skvaller blott som surr bland bina.

Han talar om de länder han sett skina, 

hur han byggt städer, styrt en rik provins 

och rest med mandarinsvit likt en prins, 

som sändebud fran Kublai, khan av Kina. 

Runt torget skrattas högt: »Han är förryckt! 

En skepparekumpan, fantast och fåne!» 

Han får applåd: »Bra ljuget, o Milione!» 

Ser Marco ler: — så har ock Kublai tyckt, 

när västerns saga talts vid hägrars flykt 

längs Hwanghos pilträd under Kathays måne.

Frans G Bengtsson

Vårt liv en vandring

Var, som på Jorden går, bär namn av vandringsman: 

så den, som nöjet sitt med gyllne alnar mäter

som den, sin beta bröd med salta tårar väter; 

så den, uti vars vett sig vishet spegla kan; 

som den, vars dumhet gömt sitt ABC i plogen:

var är en vandringsman; vår värld är vandrings-skogen. 

På vandringsvägen är vårt hopp vår vandrings-stav; 

vårt samvet som en hund oss på vår resa följer

och vid vårt syndafall sitt varningsljud ej döljer: vårt rese-ur, som slår och pickar till vår grav, 

är pulsen; bördan märks oss intet heller tryta,

när synd och Jämmer sig kring våra skuldror knyta. 

Vi vandringsmän få på en ort ej stilla stå; 

den som tre famnar knappt från moderns sköte skridit; 

och den, som solens brand, där peppar växer, lidit; 

de vandra både två, förr än de lära gå: 

de resa like långt, emedan vandringsfärden

ej längre sträcker sig än inom samma världen. 

Uti vårt vandringsland är allt vår Herres lån, 

det kan ej vara vårt, som en gång från oss tages;

allt vad av vett och svett på resan sammandrages 

blir i härbärget kvar, när vi där gå ifrån: 

att den, för många land sig envåldskonung skriver, 

sist landet blott en grav till egna ägor giver.

Uppå vår vandringsväg ses solen stundom le,

och tycks, att foten vår på veka liljor träder; 

än sveper all vår lust sig in i sorgekläder, 

när ur kolsvarta moln vår himmel blixtrar ve:

om GUD på vägen oss ej titt med törnen kränkte,

ho vore, som på er, o himlarosor, tänkte? 

Vi ställe till ett mål väl alle resan vår, 

dock får den ene lätt, den andre tyngre vandra,

en sliter ett par skor på vägen mer än andra, 

den ene långa steg, den andre korta går: 

sist vansklighetens vagn, som tiden själver körer, 

så tid som tidens barn till gravens portar förer.

Obeständighet

Det trinda klotet, som vår vandring fotar på, 

har hela sitt bestånd i obestånd ocb skiften.

Av döden ödas det, men ökas genom giften, 

ocb vill var femti år i annat folk bestå. 

Vi rinna upp, vi gro, vi stå i flor, vi paras, 

vi taga av, vi dö, vi läggas att förvaras.

Den dövstumme bildhuggaren

 

Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Tills Saulus helt förvandlades

 

 

(Medeltida målning i Täby kyrka)

Tills Saulus helt förvandlades 

han hat och mordlust andades.

Tänk, Jesus nästan stenades (Joh. 8:59, 11:8)

när galet fromma enades!

Vid påsktid i Jerusalem 

är Jesus redan dömd av dem. 

När Stefanus blir stenad där, 

så gärna Saulus klädvakt är.

Sen tänker han i Syrien 

få gripa kristna kvinnor, män,

då uppenbarar Jesus sej: 

"Säg varför du förföljer mej!" 

Han i Damaskus bad helt blind, 

tills Ananias djärvt steg in 

och sa: "Min bror, din syn du får 

och Andens gåva nu dej når!" 

Så döptes han och drog på stan, 

gav Jesus äran hela dan, 

tills i en korg, bland hot alltfler, 

från stadens mur han sänktes ner.

De kristna i Jerusalem 

bjöd inte genast honom hem. 

Men Barnabas var vis och sa: 

"Följ med mej du, så blir det bra!" 

S:t Paulus blev apostel, han, 

missionsresor blev tre, minsann! 

Han talade, skrev många brev, 

så Jesus känd och älskad blev. 

Han stenades men strök ej med, 

i fångenskap Guds ord han spred. 

Fast Nero högg hans huvud av, 

hans ord flög över land och hav!

A Holmberg:

Den glömda graven

 

Se, hur långt blicken når, ligga strålande blomhöljda gravar, 

vårdarnas ristade sten kransad vänligt med grönt. 

Du blott, förglömda grav, bär ej kors eller sten och din tuva 

sjunkit i kringblåst sand djupt under vissnande gräs. 

Vårens blåa viol och höstens purprade astrar

binda dig aldrig en krans, få icke dö i din famn.

Ingen irrande dröm dig söker; aldrig ett hjärta

vandrar förkrosselsens stig hän för att gråta hos dig. 

Jämnad med markens sand du dock lever ett liv som de andra — 

vårens skimrande regn väter ditt nyfödda gräs,

sommaren värmer din mull och högt kring din frostvita tuva 

rönnens blodröda bär skina i morgonens brand.

Ack, då från gravar i blom balsamiska dofter sig sprida, 

andas, fast doftlöst och armt, ock ditt förgängliga strå, 

susar i gryning och natt under samma odödliga stjärnor. 

Skön är du, bortglömda grav, ensam med jorden och Gud.

Karin Valborg Ek:

Runlejonet i Venedig

Dess nötta stenlegend från ett förgätet, 

stolt dåd på österns hav är oförstådd,

där runt det forna havsbehärskarsätet 

lagunen strös av stjärnors vita sådd. 

Den täljer ej, hur dogers bud förmätet 

bars haven runt, när än sken ouppnådd

Venedigs glans. På marmormajestätet 

höggs skriften in av män från Svithiod. 

I vanmakt slumrar Marcusrepubliken. 

Men till det lugn, där svagt, som vågmusiken 

i snäckan, tonar kvar dess äras tid, 

når storm och svärdslarm in från sjunkna riken

— med Herses namn — »en bonde god i Viken,

som vida for, vann guld och föll i strid.» 

Frans G Bengtsson

En vikingahövding

Till klostret Iona kom kung Olav Kvaaran 

av Dublin och Northumberland: — »Ej så, 

I munkar! Rädens ej! Ty böjd och grå 

bär kungen ej mer sköld för krigarskaran. 

Han är nu trött och frusen. Knappt fördrar han 

sin brynjas järn, och det är tungt att gå. 

Här vill han bli — bo varmt och höra på 

god sång och sköna underverks förklaran.» — 

»Vår gård är ren, o kung. Blott de bebo den, 

som ära Gud. Vill du gå ned i floden 

till dop och rening? Så vi alla gjort.» — 

»Det vill jag, barn; det provet syns ej stort.» — 

»Så blir du Guds.» — »Gott. Jag är säd av Oden. 

Tryggt för min väg, trots Gud, till Valhalls port.» —

Frans G Bengtsson

Månsilver

Mellan brustna skyar fram hon träder,

nattens drottning, vänlig, blid, 

skönt i silversmyckad prakt bekläder 

sjö och land i midnattstid. 

Se, hur vågen silvras, se hur strålar 

darra trolskt i insjöns famn! 

Se, hur berget härligt prålar 

i en färgprakt utan namn! 

Lugnt hon skrider fram sin tysta ban; 

som en huldrik skyddsgud blickar 

över sjö och skog, på fur och gran, 

jorden kärlig hälsning skickar. – 

Så hon vandrat åren utan tal, 

så hon silvrat hav och strand, 

strålar silat genom skogens sal 

milt och städs med givmild hand. 

Sekler hon sett födas, sekler svinna 

spårlöst uti tidens sand… 

Mänskosläkten såg hon vandra, hinna 

slutligt evighetens land. 

V Ekelund:

Uppoffringen

Canzone 

För dig, o änglaljuva, 

jag sista gången tänder 

min offereld, av himlens vind omfluten. 

Med sångens milda duva 

till avsked jag dig sänder 

en daggig ros, i diktens lundar bruten. 

Av känslans tår begjuten, 

Amanda, skönt hon glimmar. 

Dock vet, de forna såren 

ej pressat denna tåren, 

som tindrande i purpurkalken simmar. 

Av glädje jag den fällde, 

befriad evigt från passionens välde. 

Försvunnen är min låga, 

lik flamman, som sig höjer 

från altaret mot luftens regioner. 

Ej av min forna plåga 

ett spår i hjärtat dröjer, 

en suck ej hörs i lutans silvertoner. 

I eviga eoner 

min kärleks blomstersaga 

ej mer skall omnämnd bliva, 

ej mer en harpa liva, 

ej känslovek en ynglings dröm ledsaga. 

Nej! Utan namn och minnen, 

o långa suckar, evigt I försvinnen. 

Se Cyprias purpurblomma, 

hur lockande hon blänker 

på törnbeväpnad stjälk i vårens dagar. 

Snart vissnande den fromma 

sitt bleka huvud sänker 

och nordanvädret hennes stoft förjagar. 

Snart turturn åter klagar 

och vårarne, som farit, 

å nyo jorden sira, 

och nya rosor spira 

i dagen fram - dock ej den ros, som varit. 

Så jordisk kärlek flyktar. 

I höjden av sin prakt dess fägring lyktar. 

Död måste blomman bliva, 

om hösten skall oss unna 

från tyngda grenar sina gyllne frukter. 

Sitt larvstånd övergiva 

skall fjäriln, för att kunna 

i purpurflykt omkryssa källans bukter 

och andas vårens lukter 

och mellan rosor paras. 

Ja, kedjan måste krossas, 

den sköra formen lossas, 

om tingens väsende skall uppenbaras. 

Och som för gyllne strålen 

ett töcken flyr - så för idén symbolen. 

Ja, om den höga anden 

på himlaburna vingar 

skall, fri och salig, mot sitt hem sig höja, 

de veka blomsterbanden, 

vars trollmakt honom tvingar, 

han slite först och rive tingens slöja! 

I evigt mörker dröja 

det inre livets sinnen, 

så länge, med förmåga 

av vällust eller plåga, 

det yttre härskar över deras minnen. 

Uppoffringen allena 

befriar själarne och gör dem rena. 

Farväl då, änglaväsen! 

Mig andra världar kalla, 

mig vinka stjärnornas keruber sakta. 

Som blommorna, som gräsen 

fantomerna här falla, 

hell dem som trofast himlarne betrakta! 

Som tidigt lärt förakta 

allt vad ej evigt bliver. 

O flicka, skönt du blommar. 

All världens rikedomar 

jag utan tvekan för din kärlek giver. 

Men himlens eld mig bränner. 

Ett högre liv mitt väckta hjärta känner.

E J Stagnelius:

Hannibal

Tät yrsnö båda töckniga Hyader 

i graisk bergsbygd, skum och obefaren. 

En tuba manar vilsna fram, men svaren 

dö bort, förkvävda av lavinkaskader. 

Soldater stappla tungt längs fallna rader 

av män och djur. Numider pröva skaren 

på väg mot passets höjd, där fältstandaren 

förts upp i halvkrets bakom härens fader. 

Mot Padus’ ängsmark visar han med handen. 

Svärd svingas ut. Män ropa. Elefanter 

trumpeta högt och skynda på sin gång. 

Varginnans barn, som vakta Gallierlanden, 

se trotsigt bleka mot Kartagos panter, 

som står på alpens kam, beredd till språng.

Frans G Bengtsson

Thukydides

Lugn bland allt hatfyllt skri och blodigt sken 

från Hellas syskonstrid — och blott om egen 

förtjänst och livslång landsflykt stolt förtegen — 

skrev han sitt verk — »till gagn för dem, som sen 

begrunda staters öden». — Djupt i sten 

har furstesonen, retorn och strategen, 

grävt in de ofärdstunga krigarstegen 

från kampen mellan Sparta och Aten. 

Han skrev om grannstatssvek, om folkgunstlater, 

om rov, om städer, som av spartiater 

tungt trampades i krigets vinskördspress, 

om svält, om pest. — Vad nytt kom till sen dess? — 

»Då varje tid ser samma färd bland stater, 

skrev så atenaren Thukydides.»

Frans G Bengtsson

Vintervisa

 

Drivan knarrar under skon,

vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.

A M Lenngren:

Det nya hjärtat

Det konstgjorda hjärtat kommer nu snart att 

efter långvarigt experiment göra sin debut i USA. 

Min kropp är några kotor. 

Min själ — var hänger den? 

Mitt hjärta är en motor, 

min lilla hjärtevän. 

En effektiv och bråkig 

maskin som ingen hör 

försörjer den en tråkig 

församling plasticrör. 

Som levande förstör jag 

allt drömliv med min kropp 

och när jag dör så dör jag 

helt plumpt av motorstopp. 

Min tröst om man får kalla 

en sådan tröst för tröst: 

En gång får kanske alla 

maskiner i sitt bröst. 

Och då skall vi maskiner 

förstå varann, min vän, 

så fint som tåg dressiner 

och Ford en Citroën.

22/1 -51

S Dagerman: