jag ser, jag ser dig i kvällsols brand,
fast havet ligger emellan.
Ja, detta är marken, all sagas mark!
Och här har vår längtan vuxit sig stark
vid dryck ur den heliga källan.
Det svider, svider som brännande sår,
när tanken mot allt detta älskade går.
Ack, kunde hans väg jag stänga!
Men svalesnabbt med sin vinge han skär
den lätta luften, som bär, som bär,
och synerna fram sig tränga.
Vad är väl allt söderns underland
mot endast en daggig diskesrand
däruppe med björkar helt nära?
Jag tycker, jag ville kasta mig ner
och kyssa ringaste tuva, jag ser,
som nordens strån får bära.
De skrevo nyss därhemifrån så:
"i blom nu de vita syrenerna stå" -
Jag kunde ej läsa längre.
Den skymde för ögat, den vita kvist.
Jag grät, som man gråter, då allt man mist
och mörkret blir trängre och trängre.
Vi tro oss starka. Så kommer ett ord
om detta vi lämnat, om detta i nord,
och alla fördömningar brista.
Så blir det starkt och stilla på nytt.
Men lugnet åter i storm blir bytt.
Så skiftar det allt till det sista.
Mitt land, mitt land, välsigne dig Gud,
så visst som han klätt dig i högtidsskrud
med krans och kronas fullkomning!
Och får jag ej mera se dig här,
jag tror, att en skymt skall möta mig där
i paradis av din blomning.
