Första uppvaknandet

Nu är hon tom min penningbytta, 

nu stänger värden till sin dörr. 

I dag jag tillsagd är att flytta, 

jag är ej mer betrodd som förr. 

Jag sprungit kring hos mina vänner 

och sökt få lån och hem på nytt. 

Men ingen av dem mer mig känner, 

liksom för pesten de mig skytt. 

De glada flickor, som jag smyckat, 

de kalla mig ej mera »du». 

De män, som tyckte allt var lyckat, 

som förr jag gjort, de säga nu: 

»Du slösat, gosse, alltför mycket 

och levat som en narr, en tok. 

Du kört i sken det första stycket, 

far varsamt nu, bliv spak och klok.»

Till panten mina goda kläder 

ha vandrat bort — farväl med dem! 

Där ute blåsa höstens väder 

och jag står utan skydd och hem.

I tomma magen tyst det svider, 

mitt huvud värker tungt och svårt, 

och djupt där inne något kvider. 

Jag motvind fått, det blåser hårt. 

Hur väl ändå, att de ej veta 

där hemma nu, hur det står till. 

Jag får väl någon väg mig leta 

och tigga bröd, där jag går vill. 

Det skulle bliva prat och rykten 

och skratt och spe, om hem jag kom. 

Nej, har jag råkat ut på flykten, 

så är ej värt att vända om. 

För resten, vad är mänskan mera 

än markens djur och havets fisk? 

Vi måste alla här cedera 

och råka ut för ödets risk. 

Nå, jag har kört i stjälp i början, 

när det är slut, så är det slut. 

Man får väl gå och trampa smörjan 

och ta det lugnt och slå sig ut.

C Boberg:

Gubben Hurtigs stormnatt

Ingen vänlig stjärna skiner, 

intet månsken kvällen gläder. 

Det är mörkt och stormen viner, 

sommarns dödspsalm nordan kväder. 

Regnet stundtals piskar rutan, 

vissna löv mot glaset fara. 

Fast ej skrockfull är ej utan, 

att han lyss och tänker bara — 

lyss på stormens dån i knuten, 

hör på regnets strida skurar, 

känner sig som innesluten 

utav mörkrets makt och lurar. 

Han går ut på farstutrappan, 

tittar kring ett tag och ryser; 

endast mörkret svänger kappan, 

intet ljus i nejden lyser. 

»Hu!» han säger, går tillbaka, 

stänger dörren helt försiktigt. 

Vindens stötar dock den skaka 

för att se, om det var riktigt. 

»Hu!» han huttrar, går till spisen, 

makar bränderna tillhopa, 

öppnar dosan, tager prisen, 

hajar till, hör någon ropa. 

Vänder om till dörren åter. 

»Vem är där?» han häftigt frågar. 

Sakta dörren upp han låter, 

lik en rädd, som knappast vågar. 

Intet svar av mänskotunga. 

Svart som kol och sot är natten. 

Stormen blott hörs vredgad sjunga, 

dystert susar regnets vatten. 

Just som han skall dörren stänga, 

hörs likt hundtjut rävens stämma; 

djupt i gubben den känns tränga, 

han kan ej sin rädsla hämma. 

Stormens makt och mörkrets välde 

honom liksom inneslutit. 

Hårt sin dörr han igensmällde, 

grubblande på allt förflutet. 

Tänkte på sin död, på graven, 

på de ondas straff och häkte. 

Gubbens mod helt övergav´en, 

och hans tankar blott förskräckte. — 

Eljest svor han och var käcker, 

helst som han för sprit var fallen: 

»Gå så långt, som vägen räcker, 

eljes slår jag dig på skallen.» — 

Men i kväll fick ljuset vaka, 

även sedan gubben lagt sig. 

Framför honom stod hans maka, 

som av sorg i döden bragt sig. 

Stormen dunkade i knuten, 

spjället hoppade i muren, 

och med piskning oavbruten 

smattrade mot rutan skuren. 

I tapeterna det rördes, 

ven och pep i varje springa, 

och det var som röster hördes, 

som när starka klockor ringa. 

Gubben kände sig lik bladet, 

som för höstens vindar driver; 

trädet vill ej längre ha det, 

jorden knappt en grav det giver. 

Allt han skrutit, allt han svurit, 

vad han gjort och tänkt att göra, 

blev av minnet fram nu buret, 

blev som talat i hans öra. 

Stormen skakade på huset, 

gubben darrade, förskräcktes; 

och det var som själva ljuset 

vissa stunder liksom släcktes. 

Ej se’n ungdomsårens dagar, 

vid en väckelse i orten, 

han sig böjt för Herrens lagar 

eller sökt den trånga porten. 

Nu sig tände detta minne — 

allt det gångna, det förflutna 

gick igen helt klart där inne, 

fast han låg med ögon slutna. 

Hjärtat veknar, känslan vaknar 

för den röst, där inne tonar: 

»Arme gubbe, frid du saknar; 

fly till den, som allt försonar.»

Varsamt söker ena handen 

upp den andra under fällen; 

tyst de knäppas som av anden 

till en bön i mörka kvällen. 

Stugans väggar ännu knarra, 

stormen trummar än mot rutan. 

Hjärtats stormar dock bedarra, 

annan lots gått med på skutan. 

Se, Guds Ande har vänt åter 

att sin hjälp åt syndarn bjuda. 

Tyst den hårda klippan gråter, 

bön och suck från sängen ljuda. 

Natten lider, morgon blänker, 

det är söndag, klockor ringa. 

Stormen tyst sin vinge sänker, 

fåglarna ur boen svinga. 

Glömd och dammhöljd på en hylla 

låg en psalmbok, stum och sluten, 

som sin mening nu fick fylla, 

ty dess tystnads tid blev bruten. 

Klädd i sina bästa kläder, 

med sin psalmbok, gömd i lommen, 

gubben ur sin stuga träder 

för att gå till helgedomen. 

Många sågo på varandra, 

när han trädde fram i gången. 

Men han gladdes mer än andra 

åt predikan och åt sången. 

Ty hans samvetsblick var vaken, 

väckt av vittnet i det höga, 

och hans själ stod blott och naken 

inför Herrens helga öga. 

Han behövde himlaordet, 

han behövde veta vägen 

och till tron och nådebordet 

tränga fram, i bönen trägen. 

När han hemkom ifrån kyrkan, 

sågs han djupt i andakt buga. 

»Efter detta Herrens dyrkan 

skall bli bofast i min stuga.» 

Och när kvällen kom och solen 

tyst och härlig sjönk i vågen, 

satt den gamle än på stolen 

och sjöng psalmer, rörd i hågen. 

När en stormnatt märken sätter 

av det slaget, bedjas kan det: 

Gud, sänd många stormens nätter 

över folket, över landet!

C Boberg:

Helgsmålsringning på Skansen

Nu helgmålsklockor gå på Skansen 

och sjätte dagens sol går ner. 

I väster ligger aftonglansen 

liksom ett gyllne land och ler. 

I staden ännu oron bullrar 

på gator, broar, kaj och torg. 

Det låter, som när åskan mullrar 

en kvalmig dag i molnens borg. 

Sitt arbet’ folket nu har lyktat 

för veckan, som till ända gått. 

Men än har mödan icke flyktat, 

än ha så många tusen brått. 

Ty köp skall göras, mat skall hämtas, 

från skräddar’n skola kläder hem. 

Fast helgmålsklockans kläppar klämtat, 

vem hade tid att lyss på dem? 

Till nöjets tempel, som re’n tändas, 

en väldig mänskoström nu går. 

Vi, arma barn, ha lätt att bländas 

av pajasfröjd, som trumman slår. 

Det, som vi se, som ler och blänker 

och låter trevligt, glatt och yrt, 

dit ila vi och ankart sänker, 

fast nöjet ofta se’n blir dyrt. 

Vem lyss på helgmålsklockans maning,

vem vänder blicken vid dess bud 

i inre bön och stilla spaning 

mot Herren, våra fäders Gud? — 

En sjuk, som tyst på plågans läger 

sin levnads räkning genomgår; 

en ensam själ, som ingen äger 

att dela sorgen, tung och svår. 

Ack, våra fäders liv på landet, 

som gick liksom ett draget ur 

och uppbars utav sammanbandet 

emellan ande och natur, 

det är förbi. Ur rena brunnar 

de släckte törsten mer än vi, 

och därför sjöngo deras munnar 

en sång, som det var ande i. 

När helgmålsklockan ljöd i kvällen, 

de togo sina hattar av 

och möttes, fast på skilda ställen, 

i andakt som vid mödans grav. 

De tvådde sig och ömste kläder, 

ty Herrens sabbat ingick då, 

och gladdes, såsom David kväder, 

att få till Herrens tempel gå. 

Hur är det nu? Ja, låt oss pröva 

vårt liv, vårt hjärta och begär. 

Har tidens rus oss ej fått söva, 

så att vår ande sjunken är? 

Ring, helgmålsklocka, du och mana 

till andakt, vaksamhet och bön, 

och låt oss i din klämtning ana 

ett eko ljuvt, en hälsning skön!

C Boberg:

Tåget

Genom ljus, genom mörker går livståget fram 

mot det mål, som är fastställt förut. 

Och som böljorna slå omkring ångarens stam, 

som det viner i tackel och klut; 

så det brusar och dånar och viner och slår 

av den strid, som kring livståget står. 

Det är lätt bli förbryllad och sjunka ihop. 

Vad är livet? En meningslös strid, 

som än framgår vid jubel, än tårar och rop 

mot en dimmig och orolig tid 

för att sist sjunka ned som en ström i sitt hav

i den tysta och mörka och gåtfulla grav. 

Ty de släkten, som levde — allt forntidens folk — 

äro borta och synas ej mer. 

Endast sagans och sångens och hävdernas tolk 

deras bild i sin spegel oss ger. 

Men blott skuggan, blott minnet på duken nu går; 

de ha slumrat i tusende, tusende år. 

Och det släkte, som lever, som strider och gnyr 

och som tänker och bygger, planterar och sår, 

snart som agnar för vinden det skingras och flyr 

och dess märke, dess kors över gravarna står. 

Men på stenen gror mossa, dess skrift plånas ut, 

och glömska och tystnad här segra till slut. 

Varför fäkta vi då, varför strida vi käckt, 

när vi snart skola lämna vår plats och vårt rum? 

Se tåget det stannar: ett hjärta är bräckt; 

det skall av, bäddas ned på den gård, som är stum.— 

Men tåget det visslar och ilar sin gång 

med vaggor i skötet och — gravar bakom. 

Se modern med jollrande barnet i famn,  

huru jublande lycklig hon är! 

Se ungmön, som ristat den älskades namn, 

i den ring, som på fingret hon bär! 

Se syskonen kära, som jubla i lek — 

ack, döden den skönaste tafla gör blek! 

Huru kunna vi sjunga och glädjas en dag, 

när i liemans tecken det ilar och går? 

Men mäktig och evig är livskraftens lag: 

efter natt följer dag och på vintrarna vår. 

Fågel Fenix far upp ur sin aska på nytt, 

och solen står kvar, sedan skuggorna flytt. 

Endast stoft och materia skifta gestalt 

och förgås, som det synes, i dödsskuggans dal, 

men anden sig höjer odödlig ur allt 

och stiger ur strider och sorger och kval 

mot det mål, som av Skaparen fastställt här blev, 

då han lagar för livet och människan skrev.

Om du tvivlar på Gud, jämt på rullsten du går, 

och det hela blir kaos och virrvarr till sist, 

och ditt huvud du blodigt mot klipporna slår 

och du sjunker i tomhet, förtvivlan och brist. 

Utan mening ditt liv, när det stannar, ditt ur! 

Fastän skapad som mänska, du dör som ett djur. 

Men om tron på din himmelske fader du bär 

som en stadig förvissning, en gyllne klenod, 

o, då skall du, trots strider och växlingar här, 

äga tröst och hugsvalan och utsikt och mod; 

fastän livståget ilar mot dödsskuggans stad, 

skall du sjunga om seger och känna dig glad.

C Boberg:

Vid aftonbrasan

Vid aftonbrasans sken han satt 

och såg på eldens glöd. 

Nyss lyste veden högt och glatt; 

det dånade och sjöd, 

Det sprakade och small som skott — 

en glödhög nu där ligger blott 

och väntar på att slockna ut 

och kol och aska bli till slut. 

Nåväl, han tänkte, så det går 

med mig och alla här. 

Vårt liv en tid i lågor står, 

men elden oss förtär. 

Snart ligga vi med slocknad blick 

och anden från oss far. 

Vad mer — blott ljus och värme gick 

till dem vi lämna kvar.

C Boberg:

Skillnad

Sanning hålla alla på, 

särskilt då det gäller andra. 

Alltför många vilja då 

såsom postbud gärna vandra. 

När oss själva saken rör, 

anden ej så hårt oss tränger; 

kläppen tyst i klockan hänger,

rädd, att nejden ändå hör.

C Boberg:

Spelmannen och barnen

 

Han satt vid sin hydda i kvällen, 

då solen just skulle gå ner. 

Hon spred över bygden och tjällen 

en glans, som blott himmelen ger. 

Rabattens pionknoppar myste, 

det doftade hägg och syren 

och stugorna rödstrukna lyste

som smultron i aftonens sken. 

Han älskade se på naturen, 

dess stämningar, vyer och liv; 

han hade bland träden och djuren 

sitt ädlaste tidsfördriv. 

Ibland stod han drömmande fången 

djupt inne i grönskande skog 

och lyssnade hänryckt till sången — 

hans öga, hans ansikte log. 

Nu satt han och hade i handen 

sin bästa och trognaste vän 

och såg mot den skyhöljda randen, 

där rosorna lågade än. 

Då tog han fiolen och spelte; 

musiken var smältande blid. 

En stojande barnflock sig delte

som på ett kommando därvid. 

Två gossar och en liten flicka 

tyst kommo och lyssnade på — 

likt rådjur, som komma och dricka 

och stilla vid källan stå. 

De andra lekte och sprungo 

och stampade stoft och mull, 

fast tonerna sjöngo och klungo, 

så luften därav var full. 

En fågel, som satt i rönnen,

nu drillade plötsligt till — 

då svarade en från lönnen 

och snart hördes drill på drill! 

Fiolen blev eld och lågor, 

han drillade, klang och kvad 

och härmade vind och vågor 

och fåglar och djur och blad. 

Och barnen stodo betagna 

och lyssnade på fiol’n, 

tills skuggorna blevo dragna 

som rullgardiner för sol´n 

och mödrarnas röster hördes 

dem kalla till hem och tjäll 

från sångens värld, där de rördes 

med spelman i sommarns kväll.

C Boberg:

Du har rätt

Du har rätt, din tro är säker, 

du har rätt helt gott och kort. 

Andras inkast djärvt du vräker 

såsom halm och sopor bort. 

Du har rätt i varje fråga,

allt är klart och visst för dig. 

Ditt förstånd och din förmåga 

över alla lyfta sig. 

Vad för sak det än må gälla, 

vilket ärende det rör, 

du förstår det och kan ställa 

dina ord som pant därför.

Dina tankar äga kärna, 

andras äro luft och vind; 

därför lider du ej gärna 

någon mening, skild från din. 

Den sig ej i tro vill böja 

för din vishet, han må gå; 

det finns andra, som nog dröja, 

ropande sitt ja ändå. 

Du är själv dig nog och känner 

allt i himmel och på jord 

och förvånar dina vänner 

med din vishets många ord. 

Månne dock ibland där inne 

ej en röst du höra får, 

att ett stolt och själviskt sinne 

ej den rätta vägen går —

att när det till afton lider 

och du skall till stoftet gå, 

det kan bliva svåra strider 

för din själ att målet nå.

C Boberg:

Riddar Stolt

Han är glad, han är ung

och han vill och han kan,

han är stolt som en kung,

han är käck som en man.

Och hans rike är stort,

ty det gömmer en värld;

den står öppen, dess port.

Han har sporrar och svärd.

Han skall riddare bli

för allt stolt och allt skönt.

Varje slav skall bli fri,

varje fält skall bli grönt.

Allt, som andas förtryckt,

där sin frihet skall få,

och som örnarnas flykt

skola tankarna gå.

Varje själ skall bli höjd

över lumpor och stoft;

sång skall stiga med fröjd

emot himmelens loft.

Det skall bliva en värld,

full av lycka och sol

vid varendaste härd

ifrån pol och till pol.

Ty han vet, vad han vill,

och vad mänskan förmår;

hans förstånd far ej vill,

nej, som blixten det slår!

Det slår ned på allt smått

och allt lumpet och dumt

och allt gammal och grått

och allt dystert och skumt.

Undan, gråskägg och allt

som i vägen här står

för en bättre gestalt,

för en frihetens vår!

Och han svingar till häst,

och han rider åstad

som till seger och fest

och till kunglig parad.

Men en gubbe, som såg,

huru yngligen red

till sitt äventyrståg

på en obekant led,

han fick tårar i blick;

ty han tänkte: min vän,

med vad mod, i vad skick

skall du komma igen?

C Boberg:

Jakten

En gång i skymningsstunden

satt Mickel Räv på jakt

bakom en sten i lunden

- så har man för mig sagt.

Då hörde han i fjärran 

ett sällsamt ljud; han spratt

och sprang att "åkerknarran"

till aftonkost få fatt.

Men nu han fick att göra:

Bäst han åt öster sprang,

fick han från väster höra,

hur lätet hånfullt klang.

Så sprang han hela natten

uti den vida trakt,

kring kullar, berg och vatten

uppå sin vilda jakt.

När dagen äntligt bräckte,

han "rovet" skåda fick.

Då sägs, han tungan räckte

och sade med sin blick:

"O usling, om jag vetat

att du var störst i mun,

jag efter dig ej letat

en endaste sekund."

Men så det händer mången:

man jagar världen kring

när skatten sen är fången,

så var den ingenting.

C Boberg:

 

Inträdet i skolan

Från hemmet gick jag med min mor 

till gamla skollokalen,

där stod en barnaskara stor

uti den trånga salen.

De hade abc-böcker små

med pärmar gula, röda, blå.

Jag hade just fått nya skor

och dito väst och tröja,

och att min fröjd var jättestor

sågs nog mitt anlet röja.

Fastän jag var en liten karl

jag stod så stolt som Birger Jarl.

Det var inskrivning denna dag

för kommande terminen;

att lärar´n ej var glad som jag,

det såg jag dock på minen.

Hans blick var trött, hans panna blek;

att lära barn är ingen lek.

Han vår namn i ordning skrev

i boken som han hade.

Ibland han sig i håret rev,

men när då någon lade

en slant på bordet, skälmskt han log

och bättre min uppå sig tog.

Vi gladdes alla denna dag,

ty ingen av oss trodde,

att möda, hårlugg, pust och slag

bland skolans läxor bodde,

"Här blir oss ljuvt", vi tänkte blott,

men "lett" kom också på vår lott.

Vi hade hittills endast lekt

och tänkt på våra nöjen,

och då och då vår mamma smekt

och solat oss i löjen.

Vi lekt helt fria dagen lång

och icke tryckts av lagars tvång.

Men nu vi måste läsa jämt

en läxa, ny med dagen,

den som ej kunde sin bestämt,

grep läraren i kragen.

Ack, att man aldrig smaka fått

det trädets frukt på ont och gott!

Snart tron på tuppen ock försvann,

hur väl vi kunde raden,

ett enda ägg ej värpte han

som förr bland nötta bladen.

Och den som barnen intet ger,

han har ej deras hjärta mer.

Men bortsett från de strömoln små,

som skymde för minuten,

står småbarnsskolans himmel blå

och skön och glansbegjuten.

Ännu dess fäste ler så hult

av starka minnesstjärnor fullt.

C Boberg:

Till en barndomsvän

Hur snabbt förrinner livets ström!

Nyss drömde vi vår barndomsdröm

och sprungo kring i vårens stunder

och lekte i de gröna lunder.

Med strömmen långt vi glidit nu,

men klart jag hör - hör icke du? -

att ur de undangömda dalar

slå ännu minnets näktergalar.

Vill du ej följa mig en stund

tillbaka till den gröna lund,

där livet skjuter brodd och knoppas

och livet ständigt ler och hoppas?

Dess port är stängd; med åldrat sinn´

vi få nu stå och se dit in.

Men det är roligt lyssna bara

till ekot från de dagar klara.

Ack, minns du våra lekars tal

uti naturens friska sal,

där våra skratt med fågelsången

förklingade i solnedgången!

Vår trupp var frisk, med ros på kind

och livlig som en virvelvind

Vi visste ej av nöd och smärta,

och glatt som lärkans slog vårt hjärta.

Den första blomma, våren fött,

det första smultron, som blev rött,

vi sökte upp, och jubelropen

friskt skallade igenom hopen.

Ty våra anspråk voro små,

och litet nog kan glädja då.

En karamell, ett äpple bara

då tände glädjens facklor klara.

Det gick omkring från mun till mun

och tullades i lagets rund.

ty givarn gav med varma händer

vad han märkt ut med sina - tänder.

Ack, etikett och estetik

trivs ej i barnens republik;

de äro "du" och fria väsen

och tumla om med fröjd på gräsen.

Helst vill man vara ute då;

men börjar åskan på att gå,

och blir det regn - till pappa, mamma

man ställer kosan med detsamma.

Man vet dock, var man hörer till. -

Ack, mången stor far häri vill. -

Man torkar sina våta kläder

och väntar glad på bättre väder.

Vi gömde ring, vi togo pant,

vi sålde fåglar lätt galant;

och stundom hela barnaskocken

sig gömde för "den blinde bocken".

Och när vi så lekt dagen ut,

vi knäppte händerna till slut,

och läset våra barnaböner,

dem Herren Gud så gärna röner.

Sen kröpo vi i sängens famn

och somnade i Jesu namn,

och far och mor så nära voro:

hos dem man sover utan oro.

Men åren gå; vi stora bli,

och barndomstiden är förbi.

Gud vet, var alla lekkamrater

nu irra kring i jordens stater.

Ack, mången fallit nu, som stått,

och mången re´n ur tiden gått.

Men många barn på nytt ha blivit,

och fröjdas i det nya livet.

Och mångas gamla barndomshem

nu känner icke mera dem;

det gått i andras ägo sedan

och far och mor de vila redan.

Vad växling här på jordens ring!

Allt rullar - fast står ingenting.

De samlas aldrig, våra hopar,

förr´n Gabriel i rymden ropar.

Men det är ljuvt ännu att få

omkring bland kära minnen gå

uppå sin hembygds kära ställen,

när månen ler ännu i kvällen.

Och det är ljuvt ännu att få

sitt öga lyfta mot det blå,

det stjärnbeströdda fadershuset

och bedja barnabön i gruset.

Ty när det kommer allt omkring,

så finns på jorden ingenting,

som kan förliknas med att vara

ett barn ibland de trognas skara.

Ack, må vi efter livets strid

få samlas hem igen i frid

uti vårt rätta barndomseden,

som ler på andra sidan heden!

C Boberg:

Det susar genom livets strid

Det susar genom livets strid

en fläkt av himmelrikets frid,

en kör av harpotoner.

En aning fyller varje bröst

och stilla ljuder Andens röst

i jordens alla zoner.

O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt -

det är advent, det är advent!

Han kommer, Människones son,

ur Faderns rike fjärran från

och gästa vill vår boning.

Han kommer ned till jordens grus

med himlens kärlek, nåd och ljus

och bjuder oss försoning.

Ett sken sig re´n i öster tänt -

det är advent, det är advent!

Hur hög, hur ljus är ej hans gång!

Han kommer vid en jubelsång

från Salems harpor klara.

O trogna hjärta, över dig

re´n vita vingar sänka sig

att skydda för all fara.

Det är blott för´bud som han sänt -

det är advent, det är advent!

Han kommer ljuvlig, vit och röd

som junisol i morgonglöd

och hälsar huld de sina.

Låt upp, o själ, ditt tempelhus

och låt hans rika, fulla ljus

in i dess fönster skina!

Din bön uppstige oavvänt -

det är advent, det är advent!

Nu fröjdas, himmel, gläds, du jord!

Han kommer, livets ljus och ord

att lossa sorgedoken.

Han kommer att dig föra hem,

du lidande och trötta lem,

som har ditt namn i Boken.

Din nöd sig snart i sällhet vänt -

det är advent, det är advent!

C Boberg:

Mörkrets stund

Nattbild från Stockholm

Nu himlens ljus går bort från scenen, 

och dagens barn till vila gå — 

men mörkret reser sig på benen 

och smyger fram ur gränd och vrå, 

och synden vallar fram begären, 

och skammen, utav dagen stäckt, 

nu som ett rovdjur rusar käckt 

mot dygdens helga landamären. 

Nu nattens kung bestiger tronen, 

och främsta truppen i hans här, 

den mördande prostitutionen, 

framrycker, skyldrande gevär! 

Ur lystna ögon blänka vapen, 

på duvan lurar lustans falk, 

och synden bräddar rusets kalk, 

och krogarne uppspärra gapen.

I otrons barn, I lastens trälar, 

nu är den stund, då världens gud 

med piskan jagar edra själar 

att följa slemma lustars bud. 

Nu gillrar mörkret sina snaror 

i nattens drömmande mystik, 

och frestarns tjusande musik 

lömskt lockar invid dolda faror. 

Nu susa frestelsernas pilar 

igenom dunklet, lömskt och tätt, 

och ondskan, snabb som hinden, ilar 

att fånga rov på tusen sätt. 

Nu ympar synden sina lyten 

i mången frisk och menlös själ, 

som nyss av dagen tog farväl 

och sjunker tyst bland dödens byten. 

Nu öppna sig fördärvets portar, 

de vida gap i nattens famn, 

och syndens ström sitt tempo fortar; 

med laster utav tusen namn 

han jagar mot det mörka stupet,

på ytan skimra nöjens tal, 

men samvetsagg och Saulskval 

gå liksom hajar där på djupet. 

Ack, mången rosenkindad tärna, 

som nyss flög ut ur fridfullt bo, 

nu irrar som en fallen stjärna 

i sena natten utan ro; 

och mången son, vars framtidsdrömmar 

vid ömma hjärtan runnit opp, 

nu dränker framtid, själ och kropp 

i lastens likuppfyllda strömmar. 

O bedjen, bedjen, barn av ljuset, 

för offrens tal, som går i kvav! 

Och läggen fyrskepp ut i bruset 

på världens mörka, stora hav. 

De, som i Herrens fruktan våga, 

som äga mod för ljusets sak, 

må ut till de förlistas vrak 

i hoppets räddningsbåtar tåga. 

Men du, som rädd och svag dig känner 

och saknar mod och kraft att gå 

i båten bland de tappre männer, 

kom med ditt ljus till stranden då! 

Lys dem med trogen kärleks lampa, 

lyft upp din hand till Gud i bön, 

att de må vinna seger skön 

och satans gärningar förtrampa.

O, skumma natt, du brottens amma, 

du bovars, skökors, fasors vän! 

En gång en evig sol skall flamma 

med seger ifrån himmelen; 

då, uggla! på de svarta vingar, 

varmed du skam och laster täckt, 

bort flyger du, fördömd, förskräckt, 

vid ljusets segersång, som klingar!

 

C Boberg:

Drinkaren

Jag såg en man, som höljd av gatdamm satt 

vid vägens kant, av rusets gift förlamad, 

en vindfläkt for och lekte med hans hatt. — 

Av lastens järnarm nästan sanslös kramad, 

han stötte stundom ut ett djuriskt tjut, 

såg slö och hemsk och högst förfärlig ut. 

Tre herrar gingo före mig förbi 

och skrattade åt drinkarn där på renen: 

»Den uslingen, han kunde låta bli 

att dricka så, att han blir lam i benen.» 

Det var just krögarn själv, som talte så. 

Som »bolagsmän» de stämde in, de två. 

Men att de själva kunde låta bli 

att hålla öppen krog för slika trälar, 

att som en fälla fånga dem uti, 

den tanken fick ej rum i deras själar. 

Den uslingen, det var hans egen skuld, 

— fast de för ruset tagit mannens guld! 

Nu kom från skolan barnens muntra flock -

först drinkarns åsyn hopen slog med tystnad; 

men om en stund bröt sorlet fram ändock, 

och varje gosse släppte lös sin lystnad 

att skämta, hurra, göra spe utav 

den jämmerlige dryckenskapens slav. 

Men — en av gossarne i gråt brast ut. 

Då syntes hopen liksom modet tappa, 

ty i en viskning sorlet snart dog ut: 

»Tyst, gossar, tyst! — Det är ju Adolfs pappa.» 

Och vändande mot Adolf tyst sin blick, 

var gosse, slagen utav ånger, gick. 

Sist gick ock Adolf, sen han sänt sin far 

en blick, där kärlek stred med sorg och smärta. 

O Gud, hur djupt den blickens stråle skar! 

Det låg i den ett krossat barnahjärta. 

Och om jag levde än så många år, 

den synen aldrig ur mitt minne går.

 

C Boberg:

På lekplatsen

 

Ögonblicksbild från flickornas lekplan vid Klara folkskola.

Lekar förtjusande,

sorlande, brusande!

Klingande skrattsalvor gå utåt stan!

Sprittande, gungande,

dansande, sjungande

flickorna väsnas och larma på plan.

Här gör sig gällande

livsglädjen svällande,

levande, rörliga gåva och skatt.

Hattarna tappa de,

händerna klappa de.

Ack, vilka strålande minspel och skratt!

Här står jag tittande:

glädjen är smittande,

fängslar de kommande, känslan blir vek.

Nej, se på gubbarna!

Grönska ej stubbarna?

- mysa och nicka vid Rosornas lek.

Lärkor i levnadens,

skönhetens, trevnadens

ljusa, behagliga, vaknande vår!

Flickor, I brokiga, 

leken de tokiga

lekar med munterhet, njut edra år!

Ögon, I lysande,

munnar, I mysande,

flockar, I stojande, leken "tafatt"!

Fria här sorgerna,

få de strax korgarna

fulla med skämtande löjen och spratt.

Hören I, springande

flickor, den klingande

klockan, som kallar er? Åja, det syns!

Fort ordnas lockarne,

upp skynda skockarne,

salarne stängas och "plugget" begynns!

C Boberg:

Pontus Wikner

Hör gravens dova klockor sjunga 

med vigda tungor dödens bud! 

Från världens möda, sorg och tunga 

har Pontus Wikner gått till Gud. 

Hans själ, en fristad för de sköna, 

de eviga idéers släkt, 

de högre fröjder nu fått röna, 

hon andas Edens friska fläkt. 

En ljusets fyrbåk, tänd av solen, 

han brann med klart och helgat ljus.

För sönerna vid norra polen 

han lyste väg från jordens grus 

till aningens och drömmens riken, 

till ljusets, fridens sköna land, 

där själen, fast av synden sviken, 

skall finna ro i Herrens hand. 

Hans träd föll friskt till rot och kärna,

med ädel frukt och sköna blad. 

Där satt en rik, en kunglig hjärna 

uti hans väsens huvudstad. 

Men under snillets blixt, som blänkte, 

låg känslans bölja, varm och fri, 

och varje tanke, som han tänkte, 

sig badade till liv däri. 

Fast filosof, han dröjde gärna 

vid korsets fot i ödmjuk bön, 

och Davids släktes morgonstjärna 

han såg i tron så klar och skön. 

Föraktande all tom förgyllning, 

såväl som otrons plumpa hån, 

han gav sitt hjärtas djupa hyllning 

med fröjd åt »Människones son.» 

Han blandade sitt sinnes drömmar 

och tron på ordets löften väl 

med de platonska tankeströmmar, 

som genomdrogo tyst hans själ. 

Ett längtansfullt, ett ädelt hjärta 

slog vemods slag uti hans bröst; 

ty världens smärta var hans smärta, 

och världens frälsning var hans tröst. 

Nu har hans ande, skön som svanen, 

sagt sitt farväl till livets strid 

och ilat över Dödsjordanen 

till evighetens sälla frid. 

Men brödrafolkens ungdom sörjer 

vid hans av våren klädda grav, 

och tyst och undrande den spörjer: 

Vem tar hans mantel, som föll av?

C Boberg:

O store Gud

O store Gud, när jag den värld beskådar,
som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom leder livets trådar,
och alla väsen mättas vid ditt bord,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag betraktar himlens höga under,
där gyllne världsskepp plöja etern blå,
och sol och måne mäta tidens stunder
och växla om, som tvenne klockor gå,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag hör åskans röst i stormen brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn;
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag i bibeln skådar alla under
som Herren gjort se'n förste Adams tid,
hur nådefull han varit alla stunder
och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag hör dårar i sin dårskaps dimma
förneka Gud och håna vad han sagt,
men ser likväl, att de hans hjälp förnimma
och uppehållas av hans nåd och makt,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

Och när jag ser hans bild till jorden sväva
och göra väl och hjälpa överallt,
när jag ser satan fly och döden bäva
för Herren i förklarad korsgestalt,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När tryckt av syndens skuld jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid,
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När slutligt alla tidens höljen falla,
och i åskådning byter sig min tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro,
då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack, gode Gud! Tack, gode Gud!

C Boberg: