Mot klarblått vagga trädens rimfrostgaller,
hur lätta, spröda! Se, i morgonljuset
det vida fältet vilar glansvitt fruset
med millioner gnistrande kristaller
på gråa stenar och det mörka gruset.
O själ, hur stilla, sövd av vintersuset,
du mild och vek i drömmens svalhet faller,
i dröm så lugn som lugnet hos kristaller!
Så sjunk då hän i kalla färgers skimmer,
där ej en ton, en doft du mer förnimmer,
blott drömmer stilla, svalt som isens lilja.
Hur fjärran glädjen och hur fjärran striden:
nu viker rummet och nu stannar tiden —
till köldklar känsla stelnar lugnt din vilja!
