Visar inlägg med etikett 1833. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1833. Visa alla inlägg

lördag 25 februari 2023

Till astronomen Struve
















Välkommen till det land, vars fjällar bära 
sin norrskenskrans, av inga dimmor skymd. 
Där friden vilar, trygg vid forntids ära; 
och tankens värld är fri, som himlens rymd. 

Välkommen från de höga lärosalar, 
dem du förhärligar på Embachs strand: 
det minnet än om Gustaf Adolf talar — 
de öppnades en gång utav hans hand 
[Dorpats universitet 1632]. 

Den lag, som himlens dubbelstjärnor lyda, 
ditt djärva snille sökte opp och fann. 
Du har oss lärt att deras banor tyda; 
och lika skön din lära är, som sann. 

Med stjärneskrift har Gud sin makt förkunnat: 
bokstäverna i brand på fästet stå. 
Diftongerna däri blev dig förunnat
att med odödlig sanning tolka få. 

Hell dig, du Siare i nattens timma! 
Ditt namn, som polens stjärna, går ej ner. 
Lyft dit din blick, där ljusets världar glimma, 
och säg för skumma jorden, vad du ser.



söndag 11 oktober 2020

Från höjden av Krutbrån


Den 17-årige ynglingen skriver:

När jag från höjden av Krutbrån
tar avskedblicken över Sävar,
min tanke då bland vänner svävar,
ty jag nu slites härifrån.
Farväl, ett andligt fosterland!
Farväl, förflutna, sälla dagar!
Guds gode Ande mig ledsagar
till ett betänkligt Härnösand!

(1833)


Carl Olof Rosenius.jpg


måndag 30 september 2019

Djupt lutar året i sin gång



Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.


C J Boye: