Så mycken grannlåt man i världen spårar

Så mycken grannlåt man i världen spårar 

som folk beundrar; en blott ser dess krämpa 

och törs det stora till ett litet dämpa, 

allt medan andras tjusning honom sårar. 

Ej nog därmed dock: efter världens dårar, 

de tanketomma, måste han sig lämpa, 

skall tala liksom de och modigt kämpa 

att med ett löje hämma sina tårar. 

Min lycka är det och min harm det stillar, 

att vad med hemlig gråt jag eftertraktar 

och hjärtat åtrår, det kan ingen ana. 

Vår värld är blind, som blott det falska gillar. 

Jag, som dess hat, dess ynnest djupt föraktar, 

går tyst och ensam framåt på min bana.

Michelangelo:

Nu har jag hunnit nära hamn i livet

Nu har jag hunnit nära hamn i livet, 

på bräcklig farkost över vreda vågor, 

och jag skall svara snart på domarns frågor 

om gott och ont, som vart av mig bedrivet. 

Förr var min själs begär åt konsten givet, 

och hjärtat fylldes blott av hennes lågor; — 

nu är det en utav dess största plågor, 

att så det vart på vilse bana drivet. 

Vad hjälper jordisk kärlek nu, den såta, 

då döden mig i dubbel skepnad motar? 

Den ena given är, den andra hotar. 

Ej pensel och ej mejsel mer mig båta, — 

nej, Herrens kärlek blott, som sig förbarmar, 

och som från korset bjuds med öppna armar.

Michelangelo:

Till Vittoria Colonnas minne

När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 

gick bort, som av den Högste det bestämdes, 

då stod naturen tigande och skämdes, 

ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 

se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 

Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 

men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 

Gudomligheten kan sig uppenbara; 

men blott vad stoft var har med döden pliktat.

 

Själv lever du, din ära bor i ljuset, 

och oförvansklig skall den evigt vara 

i vad på jord du verkat har och diktat.

Michelangelo:

Sonett 3: Han som av intet skapat all naturen

Han som av intet skapat all naturen 

itudelt tiden, förut känd av ingen: 

han solens glans gav ena halva ringen, 

den andra månens lampa i azuren. 

Därav vart öde, lycka, slump tillskuren 

åt var och en, som födes här bland tingen, 

och se, jag erhöll på min lott skymningen 

allt från den dag, jag blev i linda buren. 

I kamp emot mig själv på jorden går jag — 

ty där det natt är, plägar mörkt det vara — 

av sorg åt all min vanmakt sönderriven. 

Dock har jag tröst ändå, ty dager får jag 

i livets natt ifrån den sol, den klara, 

som vart i födseln dig till fylgia given.

Michelangelo:

Sonett 2: Med dina blickar

Med dina blickar allting ljust jag tycker, 

på egna ögon är av starr jag slagen; 

i jämna steg med dig går jag betagen, 

och bördan känns mig lätt, som eljest trycker. 

Mot himlens höjd du jämt min ande rycker, 

på dina vingar evigt uppåt dragen; 

ja, kall i solsken, varm på vinterdagen, 

djärv eller rädd — jag följer dina nycker. 

Uti din vilja lever nu min vilja, 

ditt bröst det är, där mina tankar väckas, 

din själ, som ordets våg till läppen sänder. 

Jag liknar månen, himlens vita lilja,

som högt i skyn av blicken blott kan räckas, 

då solen med sin glöd dess fackla tänder.

Michelangelo:

Sonett 1: Se gyllne kransen

Se gyllne kransen, hur han kan dig smycka 

och blomster in i blonda lockar mänger! 

Den rosen där, som djupast nedåt hänger, 

djärvs nätt och jämt en kyss på pannan trycka. 

Hur glad må ej sin lott din klädning tycka, 

där kringom skuldran smidigt den sig svänger, 

och halsen, dit en lock förirrad tränger, 

se’n han din kind har smekt — tänk, vilken lycka! 

Och därpå — se, hur lätt med korslagt snöre, 

och dock hur kraftigt, sidenlivets stängsel 

dig famnar — lyckligt blott din barm det röre. 

Men skärpet säger: låt den fröjd mig njuta 

att evigt få dig hålla i mitt fängsel: — 

hur skulle då min arm ej om dig sluta!

Michelangelo: