där jag vilar så ensam, stum och blind,
ett förunderligt regn sig utgjuter -
det duggar så levande varmt mot min kalla kind.
Där jag ligger bortdomnad i dödens armar
och slätt intet mera ser och vet -
vem är väl som sig förbarmar,
att väcka mig med en vårskur så frälsande het?
Det är du - det är du som begjuter
med din kärleks tårregn min kind, mitt bröst...
ett förunderligt ljus mig omsluter - -
jag hör genom väldiga vatten din röst - din röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar