Visar inlägg med etikett Anna Maria Lenngren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anna Maria Lenngren. Visa alla inlägg

fredag 16 augusti 2019

Pojkarna

















Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

Med fyrti år på nacken
de streta med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

måndag 4 mars 2013

Vintervisa















Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma
.

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

tisdag 17 april 2012

Porträtterna






















Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
en skinntorr grevlig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
av hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
»Susanna» — sade hon — «du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och vet ej av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far,
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den der näst intill — av våda satt i vrån —
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp —
hans gravvård resas skall av marmor ...
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och — som det verkligt hänt, och icke är en sagen —
halp drottning Kirstin kröningsdagen
att häkta understubben hop ...
Nu ... den där damen i mantiljen
det är min grand’tant, kära barn ...
och den där gubben med talar’n
det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska czarn ...
Det där porträttet se’n till vänster
är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
i rapphöns-jakt, om icke han ...
Men se nu väl på denna damen
i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär —
se hitåt — inte på den där —
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär,
men hon var dygden själv och började att fräsa
och kungen underdånigt snäsa
så att han blev helt flat och sade: ’Ack ma chére,
bevars, vad hon är fasligt fjär!’
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna —
nå ser du inte vem det är?
Vad — känns jag inte straxt på denna stolta panna?»
’Men, kors bevars väl’, skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
’skall detta vara hennes nåd!!!’
»Vad — skall det vara? Vad...vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
»... Vad harm — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!»
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Invokation





















Inför din tron i ett bedjande skick,
mäktige Febus, jag dristar mig sänka!
Muntran och mod med en gynnande blick
värdes mig skänka!

Giv av din skyddande godhet ett rön:
Bifall en ivrig försökares yrkan!
Uppfyll min önskan, behjärta min bön,
gilla min dyrkan!

Bland den alldagligt dig offrande här
ställ mig, o Febus, ej bortskymd i hopen,
den du blott lusten och rimmet beskär,
tröttad av ropen!

Lär mig att skåda vitt fjärran ifrån
vägen till ryktbarhet, brant och besvärlig,
icke mig tro, när jag stiger på tån,
bål och förfärlig.

Hänför min inbillning, elda min blod,
giv mina tankesprång syftning och styrsel!
Giv mig eteriska sångarens mod,
icke hans yrsel —

Icke den ton, du åt lycksökarn gav,
skalbaggar lik, som vid jordbrynet surra —
kraften av sången, när skimret drags av,
bara ett hurra ...

Icke den bardens, som färdig och snar
sporrar sin vingade fåle till Pinden,
osar och viftar ett rökelsekar,
styr efter vinden!

Giv mig, Apollo, den ädlare lott,
styrka och lenhet i växlande blandning,
tonen egentlig för koja och slott,
klarhet och sanning!

Måtte min sång i vår stojande värld
väcka förfinade känslor för nöjet,
fåfängans, skrytets och höghetens flärd
agas av löjet!

Lär mig att stundom, pindarisk i glans,
alstra ett kväde, som hopen förstummar!
Värj dock min skaldmö från skrik utan sans,
intryckta tummar!

Giv mina målningar värma och färg,
enighet, klokhet och ordning i sätten,
hejd och försyn att ikläda en dvärg
rustning av jätten!

När i en odes högstrålande sken
hjältarnes bragder jag går att beprisa,
låt ej min sångmö, förhesad och klen,
tralla en visa!

Måtte, då krigarn i härnad och blod
trotsande mött de eldsprutande svalgen,
lovsångens platthet ej pröva hans mod
mer än bataljen!

Offren åt dygder, som pryda vårt land,
likne av blomstren det friskande doftet,
icke en vallmo, med prisgirig hand
räckt utur stoftet!

Låt av exempel mig aldrig förförd
bryta hos grannen ett ax uppå tegen:
blive en rik eller knappare skörd
alltid min egen!

Febus, det offer, min dyrkan dig bragt,
värdes ej döma som lättsinnig yra!
Bönhör mig, eller, försmådd av din makt,
krossa min lyra!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Förr och nu













Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:
jag ägde intet mynt, och borta var krediten.
Nu har jag mat och mynt, och allt till överflöd,
men ingen njutning mer, och borta är aptiten.


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Tacksägelseskål

















Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Mårten Holk, av ingen känd



Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Epigrammer

1.
Den väg, som fram till lyckan går,
han är ju trång och hal och svår:
hur har då Clas på några år
så hastigt fram till lyckan lupit?
Vad ... lupit? Ni far vill, minsann!
Att löpa såg han ej gick an:
han bara ideligen - krupit.

2.
När elden nyss kom lös på söder mitt i natten
hos brodern Rusius, man anmärkt har därvid,
att han för första gången i sin levnadstid
skrek efter vatten.



A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Epitaf

















Min hustru vilar här till världens sista dag:
hon är i ro - och även jag.




Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Epitaf















Här vilar fänrik Spink, en hjälte, som tyvärr
för tidigt samlad blev till sina fäders grifter.
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
han sköt en gång en sparv och red ihjäl en märr.



A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Infall
















En tjuv nog oförsiktig var
att genom näsvist tal och svar
fångvaktarn så förargad göra,
att denne honom slog vid öra
och sade: »Slyngel, vet och lär,
det tåls ej ovett här på orten!»
»Nå», inföll tjuven, »om så är
att ni mig finner till besvär,
så kan ni köra mig på porten.»


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Farbror Staffan






















Kort var farbror Staffans skägg,
svar och rockskört lika korta:
»Vad befalls till afton?» Ägg.
»Vad har herrn på näsan?» Vårta.
»Var var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sunt.
»Vad är mannens hantverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Runt.
»Hur var bröllopsvinet?» Strunt.
»Vem drack längst och snålast?» Prästen.

Hans Knapp

















Hans Knapp all världen ängslig fann,
svor över livet - men jag märkte
att han det gjorde, stackars man,
då hans fördömda liktorn värkte.

Kirurgen plåstrade hans tå,
och kurens snabbhet var otrolig.
 »Tänk», sade gamla Knappen då,
 »minsann, är ändå världen rolig!»


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Tillämpningen






















En präst en gång med mycket nit
for ut mot högfärd hos de stora,
fördömde denna last och allt, som hörde dit,
tills han på vägen var att andan platt förlora.

En länsman och en smed uti församlingen
med några fler av lika rang och heder
nu sade mellan sig, se'n prästen stigit neder:
»Gunås så visst, vi känna oss igen
i denna straffpredikningen!»

Andra tyger, andra seder!

















»I min ungdom», sade tant,
»så där 1730,
då var flickan, kära Betti,
ärbar i sitt triumfant!
Ingen smörja fanns på skinnet,
fladdrigt bjäfs man då ej bar,
och hos vackra könet sinnet
stadigt som robrongen var.

Allting är sig olikt nu —
andra tyger, andra seder!
Tunna tafter, liten heder,
så hos flicka som hos fru!
Skamlöst skick och djärva miner,
oblyg gång på lustans stråt,
fräckhet, smink och musseliner
följa våra dagar åt."

Kärleken och Dårskapen


Gudaskaran i all gamman
efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.

Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.

Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.

Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
var en vid sin båge satt.

Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
»Bravo, bravo, Bonaparte!»

Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.

Bacchus skalkades i yran,
Glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
»Goda gosse, glaset töm!»

Merkur, sysslolös ej heller,
gav ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.

Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
över pojkar nu för tiden
utan aga och moral...

Men så när jag satt åsido
att också en annan pilt
sprang på golvet med Kupido
och for fram än mera vilt:

Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utav samma moder,
men en skurk — som var man vet.

Först en lek och så en träta —
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.

Lugg och knuff i hår och huven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — vad tycks — den luven
klöste Astrilds ögon ut.

Skrik i tak, alarm och väsen,
svimning, eau-de-luce och gnäll —
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!

Ryck på axeln, svaren korta...
Venus skrek: »Finns intet råd?»
’Ingen hjälp — pupillen borta:
’Pojken blir stenblind, ers nåd!»

Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalv. Men mitt i faran
överguden tystnad bjöd.

»Blodig hämnd,» så föllo orden,
»gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinde bror!»

Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Den glada festen
















Uti prästgåln slamrades med mortlar,
bråttom hade alla husets hjon.
Pigor svängde sig med helgdagskjortlar -
och på spettet satt en gödd kalkon.

Gamla prästmor sågs beställsamt trippa,
hade mycket att bestyra om,
tummade sin blanka nyckelknippa,
nickade så fromt åt vem som kom,

Vandrade i nattyg - nätt och struken -
ifrån köket ömsom och i saln,
bredde ut den fina korndrällsduken
och tog fram den räfflade pokaln.

Varför då den myckna ståtligheten,
detta fej och fjäsk i kyrkherrgåln,
denna tårtan och högtidligheten,
frikadeller, korv och krams i kåln?

Vilkens, denna nötta käpp, som siras,
som så grann och blomsterlindad står?
Jo, vår goda prästfars högtid firas:
gubben fyller sina sjutti år.

Gamla prästmor, fintlig och förslagen,
med små fester på sitt enkla sätt
fyrti gånger firat denna dagen,
fyrti år sin goda gubbe glätt...

Redan var nu middagsstunden inne:
väntat lag i hemligt antåg var.
Gumman log så fromt uti sitt sinne
åt det spratt, som hon ställt till åt far.

Gubben tidigt re'n på morgonstunden
trogen önskan av sin gumma fått,
med en stoppad nattrock blivit bunden -
rån och skålbröd, kaffe, utvalt gott.

Nu satt han så god och glad till sinnes
(i hans uppsyn lästes lugn och frid),
förde sig med tacksamhet till minnes
Herrans nåd på den förflutna tid,

kände varma glädjetårar falla,
blickade ibland så gott på mor,
visste med sig han var kär för alla,
maka, vänner, barn och socknebor.

På en gång blev gubben glatt förlägen:
någon aning nu föll honom in...
»Dammar det ej,» sade han, »på vägen?
skäller icke Herkules vid grin'n?»

Gubben ej förgäves detta tyckte:
skumt han redan röjt dem långt ifrån.
Nu han ömt i sina armar tryckte
dotter, måg och lilla dotterson.

Späda gossen räckte morfar käppen
med den granna blomsterkransen på.
Mormor log och bet sig skälmskt i läppen,
var så stolt för det hon hittat på.

Heders-mågen, herr kaplan i Wåla,
kom nu fram med verser, ett patent,
som han låtit med små änglar måla,
grant och vackert och förgyllt och pränt'.

Sedan dotter kärligt gratulerat,
med jordgubbar fram en korg hon bar,
dem hon i sin trädgård själv planterat
enkom för sin gamla goda far.

Släkt och vänner syntes nu sig samla
mangrant till ett glatt och utvalt lag.
Alla önskade så högt den gamla
lycka, lycka på hans hedersdag.

Mormor ropte: »Far, nu väntar maten!»
Fromma laget straxt kring bordet står.
Gubben märkte rosorna kring faten -
lilla Göran läste fadervår.

Alla rätter ösas, skäras, styckas,
gumman, fryntlig, lägger för och ler,
fröjdar sig att tårtan velat lyckas,
blir så nöjd, när någon vill ha mer.

Glad är dagen, tillfället betydligt,
blanka silverkannan fylls med vin -
på det drivna locket synas prydligt
tolv apostlar och en karolin.

Till ett mål nu alla troget syfta:
morfars välgång runt kring laget går.
Gubben ses sin sammetsmössa lyfta,
blottar rörd sitt silvervita hår.

Uppå gåln från lövsaln folket hurrar -
ingen glöms av matmor vid kalas.
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar:
polskan går vid oavbruten bas.

»Vet ni, vänner,» ropte prästmors svåger,
tog pokaln och drack sin granne till,
»alla kungars pro- och epiloger
mot vår fest jag icke byta vill!»

tisdag 15 december 2009

Några ord till min k. dotter i fall jag hade någon






















Min kära Betti! du blir stor,
du från din docka hunnit växa.
Utav din hulda, fromma mor
tag för din framtid denna läxa.

Uti den värld du knappast sett
så många öden förefalla,
men med ett glatt och sedigt vett
skall Betti segra på dem alla.

På livets bana varsamt gå
men tro ej allt vad ont man säger.
Vår värld, min Betti, är ändå
den allra bästa värld man äger.

Den är vad den beständigt var,
bebodd av kloka och av dårar.
Och, noga överlagt, den har
mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
för mycken lättro ångrens smärta.
Tänk ej i varje ros en tagg,
ej dygd i varje manligt hjärta.

Väl dig, om jämt du följa vet
Försiktighet, den kloka gumman. 
Den, jämte känslig glättighet,
är av all vishet huvudsumman.

Med läsning öd ej tiden bort,
vårt kön så föga det behöver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över.

Ett odlat vett, en upplyst själ,
vad! kunna böcker blott det skänka?
Mitt barn, studera världen väl,
den ger dig ämnen nog att tänka.

Var mänska, Betti, är en bok,
lär dig att fatta rätt dess värde;
och minns, att oftast av en tok
den vise någon visdom lärde.

Men om lektyren roar dig,
väl! i förädling av ditt väsen
låt den då blygsamt röja sig,
men ej i tonen av beläsen.

En lärd i stubb (det är ett rön)
satirens udd ej undanslipper,
och vitterheten hos vårt kön
bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
sök ej att mannabragder hinna;
och känn din värdighet, min vän,
i äran av att vara kvinna.

Se denna mor i huslig krets,
som vet sitt sanna kall bevaka,
fullt med den ärelust tillfreds,
att vara värdig mor och maka.

Se ordning, mildhet, trevlighet
med blomster hennes fotspår hölja,
och heder, kärlek, tacksamhet
dess levnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten släkt:
i nyttig snällhet sätt din heder.
Låt ärbarheten i din dräkt
bli sinnebild av dina seder.

Följ, Betti, smakens enkla bud,
låt aldrig flärden dig förtrolla.
All prydnad driven intill skrud
är blott affischen av en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
men sitt ej sluten som en gåta.
För tanklösheten plär man sky,
för mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
se till, att du ej domslut fäller.
Och tala, Betti, håll ej tal,
du tror ej hur det oss förställer.

Giv skämtets udd sitt fina skick
i ord, som glättigt oförmoda.
Dock minns, man skrattar med en kvick,
men man bär aktning för den goda.

En lätting, slö till själ och kropp,
fann en gång livet bli en börda.
Då fann en annan lätting opp
att tiden genom kortspel mörda.

Välj nödigt detta tidsfördriv,
som, fast av sed och ton ej menligt,
är, tro mig, med ett verksamt liv
och själ och känsla oförenligt.

Märk, hur en skönhets blick är vass
i nit att korten lyckligt kasta. 
Märk, vid det lumpna ordet pass,
hur gracerna på flykten hasta.

Försiktigt även undanvik
all brydsam forskning i gazetten.
Vårt hushåll är vår republik,
vår politik är toaletten.

Bliv vid din bågsöm, dina band,
stick av ditt mönster emot rutan,
och tro, mitt barn, att folk och land
med Guds hjälp styras oss förutan.

När sig en kvinna nitisk ter
att staters styrselsätt rannsaka,
Gud vet, så tycks mig att jag ser
ett skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värv ej stå oss an,
låt aldrig dem din håg förvilla.
Du skall bli gift - då vill din man
med tacksamhet din lärdom gilla.

Att giftas - ej ett ämne finns
mer rikt att i maximer driva;
men, goda Betti, hör och minns
det enda råd jag har att giva:

Den maka, som dig blir beskärd,
(märk denna stora hemligheten!)
var huld, om han är huldhet värd,
om ej - så var det i förtreten.

Tag händelser och öden lätt,
mitt barn, så bliva de ej tunga;
och, mellan oss, är det ett sätt
att än i åldern synas unga.

Min Betti, livet flyr så fort,
vad grym, vad oersättlig skada,
om, vid det lilla gagn vi gjort,
vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
vid andras dom för glädje gälla!
I stilla nöjen sök du den,
det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
äg i ditt hjärta samvetsfriden;
den gör vår uppsyn mild och ljus,
den rår på sorgerna och tiden.

Ja, Betti, livets sällhet njut,
men livets plikter ej försaka. -
Nu har min lilla läxa slut,
och till min söm jag går tillbaka.

måndag 14 december 2009

Gossen och leksakerna

















En liten pilt jag bygga såg
ett skepp av flarn med flagg och tåg.
Ack, vad det fröjdade den lilla!
Kom så en högvis trumpen man
och skepp och flagg en dårskap fann,
beviste det - all fröjd försvann.
Ack, vad den vise gjorde illa!

Till nya löjen gossen lopp.
I skålen såpan löstes opp,
och bubblan flög så präktigt skiftad.
Den vise skrek: Vad uselhet!
Se bilden av din dödlighet!
Och bubblan sönk, och gossen grät.
Vi blev hans glädje så förgiftad?

I överkloke i vår värld,
hur liten tack den nit är värd
att sanningsglaset för oss hålla,
att gillra med förnuftets garn. -
O, lämnen oss - vi äro barn,
och våra lekverk och vårt flarn
låt oss i ostört lugn behålla!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

Kalaset

















Frun vill i dag slå på stort:
Samtliga gästerna bjudna på kort;
hör stekvändarn gnäller;
herrar och fruar, matronor, mamseller
trippa så lätt in i herrskapets port;
värden är trumpen, kontanter det gäller -
hälsning och nigning, som aldrig ta slut;
gällt man i dörrarne klappar och smäller,
knärackan skäller,
frun ropar idligt: välkommen! - vet hut!

Bordet skenbarligt på sned.
Sällskapet krusar och paras i led;
rangordning, högsäten,
dävna servetter, platå och beläten,
brist och missräkning på gaffel och sked;
brända pastejer med unkna inmäten;
sotdöda abborrar - dråpligt kalas!
Sega kapuner och härskna klenäten -
såsen förgäten,
spår efter tummar på haltande glas.

Målron nu kommer sig för;
sällskapets glam om det onda man hör,
om gikt och passioner,
djärvhet och fräckhet hos bindmösspersoner,
köttbrist och taxor och stegring på smör. -
Trugning och maning och fjäsk och fasoner:
Heder för hovsinkarn! Se vilken bål!
Dunster av rom och av skämda citroner;
propositioner:
Nu för värdinnan en klingande skål!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen