Julafton

Vita flingor faller lätt, 

faller tätt 

över marken, grå och ful. 

Det är jul.

Skogens fåglar hälsar på.

- Kära små,

kom till kärven grann och gul!

Det är jul.

Glädjen klappar på vår port.

Öppna fort!

- Var välkommen till oss nu,

kära du!

Julens glädje, ren och sann,

det är Han,

som blev fattig, lagd på strån.

Glädjen kommer ovanfrån.

Kvällen tänder sina ljus

över hus,

över gårdar, över skjul.

Det är jul.

Månen går sin tysta ban.

Tall och gran

drömmer under snöig hatt.

Tack! God natt!

Till Knut med ett par byxhängslen

Den 24 december 1831

Denna gåvas syftning 

är en högre lyftning.

E G Geijer:

Giv mig ej glans

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 

i signad juletid. 

Giv mig Guds ära, änglavakt 

och över jorden frid. 

Giv mig en fest 

som gläder mest 

den konung jag har bett till gäst. 

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 

giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 

en gran med barn i ring, 

en kväll i ljus med Herrens ord 

och mörker däromkring. 

Giv mig ett bo 

med samvetsro, 

med glad förtröstan, hopp och tro. 

Giv mig ett hem på fosterjord 

och ljus av Herrens ord. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom, helga julefrid. 

Kom barnaglad, kom hjärtevarm 

i världens vintertid. 

Du ende som 

ej skiftar om, 

min Herre och min konung, kom. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom glad och hjärtevarm.

Z Topelius:

Mod och försakelse

Till Jenny Lind d. 24 december 1839. 

O föll uti ditt varma hjärta 

en gnista av den låga blott, 

som giver fröjd, som giver smärta, 

blev Snillets gudalån din lott,

låt uppåt då dess flamma flöda, 

den mot sitt upphov tar sin fart. 

Ack! Vet, den skall ditt liv föröda, 

men vet, den är av himmelsk art.

E G Geijer:

Tändstickan

Till Theresia Lönberg, julafton 1887. 

Här är jag nu så mager och så liten, 

klent är mitt huvud och min kropp av asp. 

Min livskraft är uti ett nu försliten, 

min levnadssaga låter som ett rasp. 

För egoism må ingen själ mig klandra 

bland dem, som segla här på tidens älv, 

som du jag tärs av nit att tjäna andra, 

och i den tjänsten jag förtär mig själv. 

Jag föga aktas, det må alla veta - 

med mina syskon packas jag i bunt, 

och tiger gör jag, när du mig vill leta 

i vrår och vinklar hela huset runt. 

Och dock är jag en makt. - Din spis och föda

bereder jag och värmer upp din härd. 

En stad jag gör till aska utan möda, 

men söks som vän dock av den hela värld. 

P Wikner:

Till Ida med en brosch i form av ett I

Julafton 1884

Jag är W, och du är I, 

och med stavning - det är givet - 

bilda dessa två ett WI: 

så vi enades för livet, 

att varandras bistånd bli.

P Wikner:

Till min hustru

Julafton 1887, med en jardiniére 

Med rosor denna fyll, du väna viv, 

så har du bilden av vårt eget liv. 

Din väg och min var sällan brant och hård: 

den var en vandring i en blomstergård. 

När livets rosor vissna efterhand, 

då knoppas nya i ett bättre land - 

kom, låt oss ditåt vandra hand i hand.

P Wikner:

Betty Ehrenborg 200 år: Med en Kempis, till julklapp

Elden, stormarna och töcknen
fly, och lämna intet spår,
när en sakta fläkt i öknen
fram av Herrens Ande går.
Och profeten, vilkens panna
brände av förtvivlans strid,
känner sina tårar stanna,
känner ödmjukhet och frid.

Men en mäktigare stämmas
välde dämpar stormens brus,
när ditt hjärta översvämmas
utav Evangelii ljus.
O, först då ett sakta väder
över jorden gjuter sig,
när en Gud i lindakläder
nalkas och välsignar dig!

O, vad båtar dig att akta
denna världens väl och ve?
Hellre stanna och betrakta
Kristi efterföljelse!
Då, i ödmjuk bön och vaka,
skall ett himmelskt ljus dig gry,
och ditt hjärta skall tillbaka
till sin första kärlek fly!

Betty Ehrenborg:

Barnens julaftonskymning

Allt är väntan. Dagen flyktat, mörkt är lilla rummet re´n.
Ute, genom lätta strömoln, tindrar klart en stjärnas sken.
- Längtande, i aningsrika dunklet, stå de tysta små,
och den äldste av dem talar sakta till de andra så:

”Ser du, bakom gyllne molnet, ser du ej en ängel där ?
Jo, han vinkar oss, han bådar visst att kommen Herren är!
Ser du: himlen rodnar stilla, nu av glädje mild den ler;
gömmer i sin lätta slöja skänkerna som barnet ger.”

”Ack, nu ser jag!” skrek den minsta och såg uppåt, ”det är sant;
julklapp skimrar genom floret — se, det är så grant, så grant!
Men, vad är det? Månn’ en trumma, månn´ en guldvagn och en häst?
Ja, från himlen måste komma allting som jag önskar mest!”

Och de ropa om varandra: ”Ser du månens klara ny? —
Kristusbarnet kommer till oss insvept i en silversky!
Se, hur rimfrostklädda träden ödmjukt böja sig i vind’,
hur den bleka, vita jorden har fått rosor på sin kind!

”Pappa säger” — viskar Anna — ”mörkrets välde nu skall fly,
och var dag bli mera solfull, som,från denna kväll skall gry.
Jorden börjar tyst arbeta på sin granna sommarprakt,
men en snövit duk hon stilla över gömda verket lagt!”

Alla ropa: ”Julljus tändas redan i det mörka blå!
Barnet kommet är; det tänder våra julljus snart också!”
Nu från fönstret de sig vända, lyssna till vart ljud, vart sus;
se igenom dörrens springa strålen utav klara ljus!

Dörren springer upp; ett utrop över barnaläppar far.
O, hur herrligt! Lilla granen strålar ljusbeprydd och rar.
Gåvor vinka, äpplen glöda, kakan glänser där som guld,
och en moders ljuva stämma bjuder dem till festen huld.

Njuten, barn! o, njuten sälla julens hela salighet!
Kärleks skänker uppenbara kärleks dolda hemlighet.
Ingen fröjd i hela livet möter er så ljuv och ren;
först då himlens portar öppnas, sen I åter detta sken! 

T Knös:

Julafton

Jag drömde det var jul. Jag liten pys
med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåvan, som var ämnad av de andra.

Man viskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
av glada pappersspelmän på en tåt.
Jag teg med vad jag sett, så nöjd i själen.

Sen tyckte jag vi kommo hem till oss
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett bloss.
Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.

När drömmen brast stod mörkret som en vägg,
och pysens tårar fuktade mitt skägg.

E Josephson:

Jultankar i Rom

Jag njöt en sydländsk sommarfröjd och tänkte sällan på,
att högst i norden fanns ett land med himmel mindre blå.
I idel solljus flöt mitt liv, en dröm på ejderdun,
och kärare jag södern fick allt som min kind blev brun.

Det var uti det gamla Rom. Jag satt uti mitt rum.
På himlens azurhärlighet jag länge skådat stum.
I trädgårdstäppan nedanför stod allt i flor och glans,
citronens guldklot bjärt stack av mot bladens dunkla krans.

Jag var så sällsamt vek till mods i denna dagens frid,
jag hörde pifferaro’ns ton från gränden närmst invid.
Madonnans bild i murens nisch han drog med spel förbi.
Mitt öra följde medvetslöst säckpipans melodi.

Jag vet ej varför blicken sjönk, bland böcker på mitt bord,
på Bellman, tjusaren Tegnér, på skalderna från nord.
Mitt hjärta slog så aningsfullt -- och så det föll sig, att
en liten bortglömd almanack jag av en slump fick fatt.

Jag bläddrade och bläddrade och nu jag först förstod
hur tiden skenat bort med mig vid Tiberns gula flod.
December! -- Är det möjligt väl? Jag såg ej snö i år!
December, tjugufjärde -- ack, det som en blixt mig slår!

Mitt land, mitt land, hur mår mitt land med marken vit av snön,
med julefrid och juleljus och bjällerklang på sjön?
Jag har ej hem, jag har ej härd, jag har ej eget bo.
Månn’ någon ännu minns mig där? Mitt hjärta viskar: jo.

Gud signe dig, mitt eget land, och lyse över dig
all fridens klarhet; sedan må allting bli mörkt för mig!
Må kornet spira under snö, där det i mull är satt,
och må det växa mycket bröd i Sveas norrskensnatt!

Vad bryr jag mig om söderns prakt och fägring denna stund,
om sorlande kristallers språng i skuggig lagerlund?
De rika färgers spel för mig i hast blev dött och svart;
min själ har flyttat härifrån -- långt bort -- jag vet nog vart!

Jag ser en stad, en välbekant. I både rik mans hus
och fattigkojan tindrar upp ett vänligt juleljus.
I kväll får saknas ingenstäds det goda, vita bröd,
och ej den frusna sparven ens i kväll får lida nöd.

Jag ser ett hem -- jag känner det -- jag ser den tända gran,
med knäppta händer stå de små, som själv jag varit van.
Därute är det kallt och mörkt och yrar nu som bäst;
därinne är det varmt och ljust på Jesusbarnets fest.

Gud signe detta hem och den, som nu så barnsligt glad
sig fröjdar åt var liten skänk, varom hon julen bad.
Säg, märker du, jag är dig när? O säg, förnimmer du
min andes trägna vingeslag, som susa kring dig nu?

O I, som ägen ömt varann i denna dyra stund,
som vandren samman hand i hand och vilen mund mot mund!
Det är ej någon stackars sparv, som vid er ruta rör:
det är ett ensamt hjärta blott, som snyftar utanför!

C Snoilsky:

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp!
Mamma har så bråttom klipp, klipp, klipp!
Juleklappar lackas in.
Dörren stängs för näsan din.
Det är bara roligt.

Pappa har gått ut i stan, stan, stan,
köper där en präktig gran, gran, gran.
Den skall hängas riktigt full,
först en stjärna utav gull,
nötter sen och äpplen.

Se nu är ju allting klart, klart, klart.
Barnen rusa in med fart, fart, fart.
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock.
Han har säkert klappar.

Alla barnen ropa: "Ack, ack, ack;
snälla rara pappa, tack, tack, tack"!
Margit får en docka stor.
Gungehäst får lille bror.
Stina får en kälke.

Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän,
ty det har han lovat.

S Sköldberg-Pettersson:

Först vet ni hur det vanligt händer

Först vet ni hur det vanligt händer,

när man har många barn och fränder:

vad är det ej för kinkig sak,

i striden av så skilda tycken,

att hitta säkert på de smycken,

som falla bäst i vars ens smak?

Man hör ju ständigt hur de klandra

och ropa missnöjt mot varandra:

"Din klapp är grannare än min -"

"Nej, min långt sämre är än din -"

och sådant mer. Ja, själv vår Herre,

med all sin makt, är dock för svag

att göra varje själ i lag.

Men ännu tusen gånger värre,

om från vår faderliga nåd

en enda skulle utstängd bliva -

och vilken fanden har väl råd,

att hela världen skänker giva?

Med barn till sådan faslig gross,

är det med kungen och med oss

i denna sak just ett och samma:

när han en enda lycklig gör,

man fullt och fast försäkra tör,

att han gör hundra otacksamma.

J H Kellgren: