Topelius 200 år: Vårmorgon

Jag stod vid stranden av nordens frusna hav.

Det sov i kedjor. Böljorna lågo döde,
och allt var glänsande flackt och tyst och öde,
en stor, en stum, en dyster, en praktfull grav.

Det var om våren, och livets makt var lös,
men frostig drog en vind över isens kanter,
där skeno tindrande tusen diamanter,
och ögat bländades, ack, men hjärtat frös.

En nordvind brusade: säg, var finns en mur
så stark, som min, emot onda vågors lystnad?
Se, här är storhet och makt och glans och tystnad,
lugn, enhet, enkelhet, ordning och natur!

Vårfläkten viskade: denna natur är död;
all denna storhet är blott en frost från polen,
all denna glans är ett ljuget sken från solen,
all denna tystnad är öknens kvävda nöd!

Rebell, vad vågar du?... Men i morgonprakt
steg vårsol, strålande klar, på himlabågen.
Hon såg med älskande blick på frusna vågen,
och tårögd töade isens jättemakt.

Och havet andades fritt med lösta band;
en djup, omätelig suck av sällhet skälvde
från strand till strand och från våg till våg, som välvde,
ändlös och skimrande bort mot himlens rand.

Och där vart fradgande skum och böljors kiv;
en störtsjö svallade vred mot vinternästet;
men hög och segrande lugn steg sol på fästet,
ty dödens makt var bruten, och där var liv.

Z Topelius:

Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel: