Trots allt det trassel, vårt förbund belamrar

1.

Trots allt det trassel, vårt förbund belamrar 

och allt det spel, som mörkrets andar driva,

trots demagoger, som mot rätten kiva, 

och dvärgalist, som bandet sönderhamrar, 

trots allt det övermod, som trotsigt slamrar, 

och allt det gift, som lejda pennor skriva, 

mitt hopp står kvar, att Kölen dock skall bliva

en vägg allenast mellan hjärtekamrar.

Vi få ej skära sönder tistelstången 

därför att vänstra hästen börjat vrenska 

och visar okynns-art i kollersprången.

Men, o, vi måste vara fosterländska! 

Det ord var sant, som tadlas än av mången: 

det skadar ej att äntligt »tala svenska».

2.

Men I, som skolen åter verket bygga 

på grund, så stark att den ej mer kan svika, 

I mån för krav på eftergift ej vika, 

I mån för hot ej vankelmodigt rygga! 

Först då skall fridén norden överskygga, 

när dessa stolta folk, så minnesrika, 

i rätt ej blott, men plikter, blivit lika 

och kunna leva självmedvetet trygga. 

Självständiga, men fast tillhopagjutna.

de då ha genomgått sin inre rening 

och trohetsbanden äro stadigt knutna. 

De vare — skall förbundet ha en mening — 

i lika rustning utåt sammanslutna! 

Vi tröttnat på en skugga av förening.

C D af Wirsén:

Ljuset över landet spred sej

Ljuset över landet spred sej, 

liv och glädje förde med sej, 

värt vårt tack och lov och pris. 

Kristi folk idag ska sjunga, 

lova Gud med själ och tunga, 

ära Gud på värdigt vis. 

Hans martyrer togs ur faran 

till den stora vita skaran 

där i ljuset vid Guds tron. 

Syndens glädje sågs de vraka, 

evig fröjd de nu ska smaka, 

höjer där sin lovsångs ton. 

Kristi vittnen, Gud till ära, 

evangelium vill bära 

ut till hela denna jord. 

Lyft din sång med helig styrka, 

du vår mor, du Kristi kyrka, 

upp mot himlens höga kor! 

Kristus, konung segerrika, 

gör oss dina vittnen lika, 

som i döden segra kan! 

Du som fienden betvingar, 

göm oss under dina vingar, 

håll oss i din högra hand. 

Amen, amen, amen!

Ja, vi elsker dette landet

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson: