Mitt testamente

När en gång jag dött, så bären 

mig dit upp på kullen, 

att jag måtte bliva jordad 

i ukrainska mullen, 

över stäpp och ängar vida, 

där min Dnjeper flyter, 

där det ses och hörs och kännes, 

huru floden ryter. 

När från Ukraina oväns

blod han för till haven, 

skall min ande frigjord stiga 

åter upp ur graven. 

Över dessa berg och ängar 

själen då sig svingar 

och med tacksamhetens böner 

Gud sitt offer bringar. 

Bädden mig i grav, men stånden 

upp med boja bruten! 

Må med ondskans blod er frihet

varda friskt begjuten! 

I ert nya, stora samfund, 

byggt av fria söner, 

mån I också ihågkomma 

mig med stilla böner.

T Sjevtjenko

Forsar brusa, månen glänser

(Till Onsnovjanenko-Kvitka,   

ukrainsk författare 1778-1843)

Forsar brusa, månen glänser 

som i forna tider. 

Sitj är borta, och dess kämpar 

hädangått i strider. 

Var är Sitj? Så spörjer säven 

invid Dnjepers stränder. 

Vart ha våra söner skingrats 

ut i fjärran länder? 

Måsen skriar och med suckar 

ungars död beklagar. 

Solen skiner, vinden viner 

och på stäppen jagar. 

Kullar, som på stäppen trona 

uti stel begrundan, 

spörja stormens starka ande, 

om han sopat undan 

stäppens barn, som fordom gästat 

dessa rika nejder. 

Vänden åter till er forntids

dryckeslag och fejder! 

Axen vaja än, där fädrens 
hästar fingo föda, 

där tatarer och polacker 

färgat stränder röda. 

Vänden åter! Aldrig åter! 

susar det från havet. 

Aldrig det står upp som en gång 

vart i mull begravet. 

Sant det talar, blåa havet. 

Sådant är vårt öde. 

Friheten ej vänder åter 

från de evigt döde. 

Ej kosacker komma åter, 

ej stå upp hetmaner.

Ej i Ukraina prunka 

purprade zjupaner. 

Men vår ära dock ej ljuger. 

Hävden rättvist dömer 

om vår rätt och om vårt öde,

som i mull sig gömmer.

Våra visor, våra sägner 

världen ej förglömmer. 

Ukraina är vår ära, 

byggt på rättens grunder, 

utan guld och utan stenar, 

utan lömska funder.

Herrens röst är ock vår stämma; 

hon kan ej gå under. 

Låt mig än en gång få höra, 

huru havet sjuder, 

huru under pilträds skugga 

ungmöns visa ljuder! 

Låt mitt hjärta le och fröjdas 

än en gång, den sista, 

innan mull av utländsk torva 

kastas på min kista!

T Sjevtjenko

Ekskogen

Å, du vackra, mörka ekskog! 

Se, hur Herren Gud 

trenne gånger under året 

byter om din skrud! 

Först han i en saftig klänning 

utav grönt dig klär, 

och han gläds och han förundras, 

och han har dig kär. 

När han sett sig mätt på grönskan, 

han sin sköna klär 

i en grann ornat, som lyser 

gyllene och skär. 

Och till sist det vita täcket 

han till henne bär. 

Och han lägger sig att slumra, 

trött på sitt besvär...

T Sjevtjenko

Kosackens lycka

Vattnet flödar ut i havet, 

i det blåa havet. 

Lyckan ej kosacken funnit, 

hoppet är begravet. 

Ut i världen drog kosacken. 

Blåa havet sjuder. 

I kosackens vissna hjärta 

varningsstämman bjuder: 

»Varför gick du? Varför vände 

du ej hem tillbaka 

till din far, din gamla moder 

och din unga maka? 

Andra länder, andra mänskor! 

Tung och lång är stråten. 

Ingen där din glädje delar, 

ingen delar gråten.» 

Än vid strand kosacken sitter. 

Blåa havet flyter.

Och förhoppningen om lycka 

sig i sorg förbyter. 

Högt i luften tranesvärmar 

fritt mot hemmet sträcka. 

Täta törnesnår kosackens 

stig till hemmet täcka. 

För att lyckan nå kosacken 

drog långt ut i världen. 

Men han fann ej vad han sökte 

och gick vill på färden. 

Döende, en avskedshälsning 

han åt solen sänder.

Tungt och bittert är att hädan

gå i fjärran länder.

T Sjevtjenko

Det rör mig ej

Det rör mig ej, om i Ukraina 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrainas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukraina 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko