Joachim uti Babylon

Joachim uti Babylon 

hade en hustru Susanna. 

Töm vår kanna, 

töm vår kanna; 

skål för dess person! 

Joachim var en genomärliger man, 

frun lika ärliger också som han; 

fru Susanna, 

fru Susanna 

många hjärtan vann. 

Tacka vill jag Joachims fru, 

skål för var dygdiger maka! 

Lät oss smaka, 

lät oss smaka 

denna saften nu! 

Klinga med glasen, lät oss sjunga i kor, 

gosse, flicka, gubbe och mor! 

Lät oss sjunga, 

lät oss sjunga 

skålen är så stor.

Joachim var för riker spord, 

kunde traktera sin nästa, 

ge till bästa, 

ge till bästa 

vid ett dukat bord; 

frun uti huset vann så mycket behag,

hungriga friare varendaste dag. 

Hurra gubbar, 

hurra gubbar 

i så lustigt lag! 

Käraste bröder, hör nu då 

på vad den frun månde hända: 

två upptända, 

två upptända 

kring om henne gå. 

Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann;

skönheten fanns just där kärleken brann.

Fru Susanna, 

fru Susanna 

trogen var sin man. 

Joachims trädgård var med maner; 

lusthus, tapeter av siden. 

Middagstiden, 

middagstiden 

gick Susanna ner. 

Ekar och lindar stodo runt om en damm.

Sköna Susanna hon plaska och sam. 

När hon plaska, 

när hon plaska, 

skymta liljor fram. 

Ner uti blomstergården nu 

gingo allena två bovar, 

slogo lovar, 

slogo lovar 

kring vår lilla fru. 

Hej, sade boven till den andra så slem, 

hej, det är middag, kom låt oss gå hem. 

Två kanaljer, 

två kanaljer 

i var enda lem! 

Väl förstå man gubbarna nog, 

vad de hade i sinne; 

vita linne, 

vita linne 

ögat lätt bedrog. 

Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt.

Lås var för porten, det var så befallt.

Hurra gubbar, 

hurra gubbar! 

Blodet bliver kallt. 

Så var sakens sammanhang, 

himlen Susanna belöna, 

bland de sköna, 

bland de sköna 

har hon dubbel rang. 

Klinga med glasen, lät oss leva väl! 

Vackra små hjärtan uti tankar och själ. 

Lät oss dricka, 

lät oss dricka 

utan larm och gräl.

C M Bellman:

Fredmans sång n:o 17: I januari månad, gutår!

I full enlighet med Bacchi kalender 

I Januari månad, gutår! 

så köpte jag mig en väst drap d'or; 

sen köpte jag i Stakens gränd 

en rock, nyss vänd; 

och uti Martii månad, Cousine,

så köpte jag, oändligt fin, 

en Nattrock av pärlfärgat satin. 

Slå i mer vin. 

Hurra! från Mars til Maj, kära vän, 

så hade jag ingen fyrk mer igen, 

och varken Byxor, Rock eller Skor. 

Drick, drick, drick, drick min Bror. 

Från Juni, Juli, så till August, 

intill September söt och förtjust, 

så satt jag naken, full och ful. 

Och så kom Jul.

C M Bellman:

Fredmans epistel n:o 48: Solen glimmar blank och trind

N:o 48 FREDMANS EPISTEL 
Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769. 

Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind
i de fallna segel;
vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
skjuter lås och regel.

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sitt öra;
rodret vrides, skutan vänds,
gubben har at göra;
under skarpa ögonbryn
grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjärtegryn,
skall nu seglen föra.

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
lyran brummar, böljan slår,
allt med våld och yra;
skutan knarkar, bräcklig, gles,
vimpelns fläkt i toppen ses,
tuppen gol så sträv och hes.
Nu slog klockan fyra.

Movitz, stöt åt dem i lurn,
som på skutan fara.
Olle du vad kostar tjurn?
Lyssna vad de svara.
Hör var är ni hemma ni?
Ifrån Lovön komma vi
med grönsaker, silleri,
mjölk och äpplen klara.

Si, en julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin lövbrodd, mjölk och lamm
hon åt tullen syftar,
har i knä en bytta smör,
körsbärskorgar frammanför;
Marjo nu sin lovsång gör,
snyter sig och snyftar.

Ulla Winblad, skratta, sjung,
spritt vid Solens strålar,
gäspa ej, lös upp din pung,
tag fram band och nålar;
fästa din salopp igen.
Nös du? Prosit lilla vän!
Si, där har du Hessingen,
gröna trän och pålar.

Ulla, fästman på dig ser,
kom, min Norström lilla,
sätt dig bredvid mig, sitt ner,
fritt din låga stilla;
vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvilla.

Kon i vassen skylt sin kropp,
snärd i våta tågen,
bruna Oxen kastar opp
himmelsblåa vågen,
ängen står i härlighet,
kalven dansar yr och fet,
hästen tumlar stolt och het,
svinet går i rågen.

Vid ett träd uppå en slätt
syns en skytt förbida
dagens gryning klar och lätt,
fågelns sång och kvida;
bakom trädets tjocka stam
bössan syns och skymtar fram,
hunden trogen som ett lamm
står vid skyttens sida.

Morgonsupen, Movitz, går;
ljuvligt böljan svallar;
ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
där framsätter en sin fot,
klotet käglorna slår mot;
hör du dunsen av hans klot
uti bergen skallar?

I en lövsal kring ett stop
några bussar skratta,
ropa trumf, och allihop
uti stopet fatta;
somliga med sträckta ben
sova gott och snarka ren,
vila huvud mot en sten
på en blomstermatta.

På den klippan, där vid strand
själv kinesen prålar,
bildar, av en näve sand,
skönsta blomster-skålar;
uti leret brännes in
en Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur jag målar.

Såg du nu Mariæberg,
så se längre neder,
med en gul och bleknad färg
sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen I
ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder.

Fällom lodet på vårt djup,
gäspa ej och nicka,
sov ej, öppna flaskan, sup,
bjud Mamsellen dricka;
vakna Movitz, ser du ej
Lazari palats, så säg?
Akta näsan du på dej
för var vacker flicka.

Tornens spetsar blänka ren,
kors och tuppar glimma,
morgonrodnans klara sken
syns i vattnet strimma;
barnet leker glatt vid strand,
samlar stenar i sin hand,
slungar stenen dit ibland
där som gässen simma.

Lossa tågen, seglen fäll,
ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
branta berg och diken;
under små kolsvarta tak
gnälla pumpar, eld och brak,
hästen sträcker foten spak,
gnäggar, rädd för spiken.

Med sitt klappträd ner vid strand
pigan står så kåter,
knyter til sitt förkläds-band,
och sin barm upplåter;
barbent hon på bryggan står,
räknar slagen klockan slår,
flitigt sig på benet klår,
svettig, sur och våter.

Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta lät oss unna
vattukörarn med sin häst
välva om sin tunna;
kärlet glittrar, hjulet går,
sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
sjunga de som kunna.

Jeppe tutar, trumman går,
böneklockan klämtar;
sotarn svart i skorsten står,
visslar, sjunger, skämtar;
bagarn sina korgar kör,
smeden ren sin slägga rör,
ren båd' Knekt och Granadör
vid geväret flämtar.

Skyndom dit vår hydda fins,
gömmom not och flöte;
stöt uti basun, och minns
detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrtenkrans
i Neptuni sköte.

Norström stjälper sin peruk
av sin röda skalla,
och min Ulla blek och sjuk
lät sin kjortel falla,
klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
maka åt dig Norström! Frun
hör ju til oss alla.

C M Bellman:

Över Evangelium på Jungfru Marie Kyrkogångsdag eller Kyndelsmässodagen

Simeon, vad helig syn

som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

Ja, jag ser dig, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dig sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sig enar:
o, vad edra hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dig pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

Fromma Hanna, fröjda dig!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sig,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dig upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sig nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får!
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.

C M Bellman:

Grifteminne

vid en ålderstigen och trogen tjänarinna, hönsegumman ANNA BERGs död, som timade den 2 oktober 1773 på Hägerstens gård i Brännkyrka socken, sedan hon under dess 70-åra levnad och 28 års tjänstetid uti ett hederligt hus skött & vårdat 15 syskon, tolkat av den äldsta bland dem, C.M.B.

Så myllas nu det stoft bland gruset,
som samlats här i många år,
vars livsförvandling är så svår
i flykten till det himlaljuset,
där dygdens lön utmärkas skall
utav dens hand, som hjärtat givit
och i sin bok var tanke skrivit
till evig räddning eller fall.

Den andedräkt, som nyss sig sluta´,
det hjärtat, som nyss brast itu,
bör väcka våra tankar nu
och nödga ögat tårar gjuta.
Med helig ömhet i vår själ
låt oss vårt korta lopp besinna:
att fast vi sjutti år än hinna,
är tiden knapp till evigt väl.

Säll den, som tar vår sälla Döda
till eftersyn i liv och död!
I anlets svett hon åt sitt bröd,
då själen njöt av andlig föda
och brann av trogen kärleks bloss.
Som tjänstehjon hon troget tjänte,
och då hon dog, dess testamente
var Guds välsignelse till oss.

C M Bellman:

Du gjorde väl du kom

"Du gjorde väl, du kom!" så en Cornelius talar,
då Petrus med sin röst hans klämda själ hugsvalar:
Cornelius faller ner och tar sin vän i famn:
Oändligt kärt besök! det var i Jesu namn.

Bör ej vår tunga då i dag de orden säga?
Kom, öppnom nu vår famn att få vår Jesum äga:
vi vete, vad som skett i evighetens råd:
Vår frälsare är född, vårt släkte har fått nåd.

All fruktan är förbi, men glädjen sig föröker,
när skaparen i dag sitt kreatur besöker:
den morgonrodnans prakt med salighet uppgår,
som världen bådad blev i fyratusen år.

Välkommen vare du, som vill vårt liv, vår hydda
från avgrunds blixt och svalg med din förtjänst beskydda!
Vi falla för dig ner: din vagga i sitt grus,
med nådens skatter fylld, är härlighetens hus.

Du gjorde väl, du kom. Vår synd, vår sorgedimma
en annan utsikt vann vid denna dyra timma.
Omätligt kärlekshav! Min tanke! märk och välv:
en Gud föds av ett blod, som han har skapat själv:

På jorden utan far, i himlen utan moder,
i armod rik och stor, i allt vår vän och broder:
som jordens glans och mull lagt till sin fotapall,
och som i sinom tid själv henne döma skall.

Han, som ger hjärtat rymd och lungan sammandrager,
själv av den luft, han gjort, nu andedräkten tager:
han, i vars hand var dag är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag bland mänskor sina dar.

Han, som ger alla djur sin kraft att kunna föda,
blir född, och själv i dag han känner livets möda.
Du gjorde väl, du kom: din kärlek frälsar oss,
det blod, som i dig rörs, utsläcker avgrunds bloss.

De späda ögnakast, som stråla kring din linda,
de skänka världen liv och mörksens härar binda.
Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman!
din vagga och ditt kors stå redan när varann.

C M Bellman:

Till konungen

då skalden sökte att bliva sekreterare vid nummerlotteriet i december 1775

Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevin,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,

si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.

C M Bellman:

Impromptu

'vid åskådandet av en kinesisk guldfisk

hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.

C M Bellman:

Över resan till staden

den 20 augusti 1773

Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.

Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.

Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!

C M Bellman:

Vaggvisa

Lilla Charles, sov sött i frid,
du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö;
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.

En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen.
Bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
strax han intet såg´en.

Så är med vår livstid fatt,
och så försvinna åren;
bäst man andas gott och glatt,
så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.

Sove lulla, lilla vän!
Din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, sku vi se´n
dig klippa häst och släda;
se´n små hus av kort, lull lull,
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.

Mamma har åt barnet här
små guldskor och guldkappa;
och om Charles beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger …
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa!

C M Bellman:

De fyra ståndens frieri

Officeraren:

Den flickan hon är sakramentskade söt;
här måste ju Mars bliva mjuker och blöt.

Er fånge, min fröken, jag lever och dör:
mitt hjärta det mjuknar för er liksom smör.

Jag är, ta mig tusan, helt dödeligt kär,
och hon är ändå så förbannade tvär.

En kyss, söta unge, förr än hon blir ond.
Hon slår mig - fy knäveln! Så går man åt bond´.

Fast jag har mustascher, vad böveln ändå,
skall jag icke därför en kyss kunna få?

Tänk, skönhetens kyssar de är för min mund
så högt angenäma som fläsk för en hund.

Ett parti piket, medan vreden förgår;
jag hoppas min fröken det spelet förstår.


Sekreteraren:

Ack, så kall om sina händer!
Är ert hjärta likaså?
Jag för min del är uppbränder
av en eld, som ni tänt på.
Det är hårt att så hantera
en oskyldig av vårt kön,
som mot er ej syndat mera
än blott sett, att ni är skön.

Låt då eder hårdhet brytas,
att jag snart må tröstad bli!
Annars lär min kärlek bytas
i en svår melankoli.
Känn, hur fasligt pulsen pickar:
det är fara att jag dör,
om hon ej med milda blickar
snart behaglig ändring gör.


Prästen:

Så platt har nu den Antikrist
sin makt och välde bland oss mist,
att klerker ock må gilja.
Det haver Sankte Paulus lärt,
att varje kvinna är beskärt
en man efter sin vilja.
Samma lott
mannen fått:
världen öka
och att söka
med all ära
den, som ödet täcks beskära.

Si, därför det fast bättre är,
det även Sankte Paulus lär,
att gifta sig än brinna;
ty vill jag nu i denna akt
min åtrå hava er tillsagt,
om den kan framgång vinna.
Lilja skön,
hör min bön,
så skall döden,
pust och nöden
oss ej skilja
emot bägges goda vilja.

Ty låt oss nu förutan svik
de helga fäder vara lik,
vårt äktenskap begynna;
så hoppas jag att ävensom
den hjälp som en Tobias from
i nöden mig må gynna,
när som han
seger vann
uppå Satan,
Leviatan,
Asmodeus,
fienden till Hymeneus.

En kvinna, som sin man är huld,
har Syrak liknat vid det guld,
som uti ugnen renas.
Hon är sin man en ögnalust,
som lindra kan all sorg och pust,
varav hans ro förmenas.
Ängel fin,
lät min pin´
dig beveka
att ej neka,
utan jaka
till att bli min äkta maka.


Bonden:

Å skulle nu vara så dej till behag
å du, kära Kerstin, så villa,
så menar jag väl att hä kunde ta lag
å inte just hampa sej illa,
att vi bli ett hjonelag, komma ihop:
jag har, vari lov, både kannor och stop
och mer än du kan dej inbilla.

Jag sparde hop löna i fjol och i år
och köpte en röd liten kviga,
och skällkon, du vet, uppå bete nu går,
har kalvar båd kvicka och viga.
Och fastän min lott inte just ä så stor,
så tänker jag få lite krafs efter mor:
få se huru högt dä kan stiga.

Å ä dä så skäl, å du ville ta ve,
så skall jag då höra mej etter
ett torp eller rote, allt som dä bär te;
nog grundar jag på´t alla nätter.
Du ligger i hågen båd timma och stund,
och ofta så sover jag alls ingen blund; -
men får jag ditt ja, blir hä bätter!

C M Bellman:

Vid Orgel-Concerten uti Mariae kyrka 1786

Abbé Vogler, när du rör
orgelverkets guda-dunder,
örat med förvirring hör
skrålet ur Tatarens grunder;
svalgets stormar, sprak och brand,
hisnad, jämmer, ångst och fasa
i de vreda toner rasa,
som framrusa ur din hand.

Men vid dina milda slag,
när du saligheten målar,
evighetens klara dag
förs på morgonrodnans strålar
under himla-rösters ljud;
ögat vattnas, känslan lider,
bröstet suckar, blodet strider,
hjärtat fröjdar sig i Gud.

C M Bellman: