med gloria kring sitt hår,
det smög till dunkelt sjukrum
från sol och hagtornssnår -
och lade varligt mot mitt bröst
en knippa ögontröst.
Jag såg, i plågor bunden,
en glimt av himmelskt blått,
en flock av mörkblå stjärnor,
som nyss i daggen stått.
"Se", sade barnet, "ögontröst -
här får mor ögontröst!"
Gossebarn oskyldiga,
blå blomman är du lik,
du har förvisso glittrat
helt nyss i himmelrik...
o blåa, rena röst,
levande ögontröst!
Jag skall ej mera gråta -
fin lilja är du visst!
Jag bröt dig med Guds vilja
från ren och daggig kvist - -
du barn - i dödens bittra höst
min ögontröst - ögontröst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar