Julafton

Vita flingor faller lätt, 

faller tätt 

över marken, grå och ful. 

Det är jul.

Skogens fåglar hälsar på.

- Kära små,

kom till kärven grann och gul!

Det är jul.

Glädjen klappar på vår port.

Öppna fort!

- Var välkommen till oss nu,

kära du!

Julens glädje, ren och sann,

det är Han,

som blev fattig, lagd på strån.

Glädjen kommer ovanfrån.

Kvällen tänder sina ljus

över hus,

över gårdar, över skjul.

Det är jul.

Månen går sin tysta ban.

Tall och gran

drömmer under snöig hatt.

Tack! God natt!

Mod och försakelse

Till Jenny Lind d. 24 december 1839. 

O föll uti ditt varma hjärta 

en gnista av den låga blott, 

som giver fröjd, som giver smärta, 

blev Snillets gudalån din lott,

låt uppåt då dess flamma flöda, 

den mot sitt upphov tar sin fart. 

Ack! Vet, den skall ditt liv föröda, 

men vet, den är av himmelsk art.

E G Geijer:

Tändstickan

Till Theresia Lönberg, julafton 1887. 

Här är jag nu så mager och så liten, 

klent är mitt huvud och min kropp av asp. 

Min livskraft är uti ett nu försliten, 

min levnadssaga låter som ett rasp. 

För egoism må ingen själ mig klandra 

bland dem, som segla här på tidens älv, 

som du jag tärs av nit att tjäna andra, 

och i den tjänsten jag förtär mig själv. 

Jag föga aktas, det må alla veta - 

med mina syskon packas jag i bunt, 

och tiger gör jag, när du mig vill leta 

i vrår och vinklar hela huset runt. 

Och dock är jag en makt. - Din spis och föda

bereder jag och värmer upp din härd. 

En stad jag gör till aska utan möda, 

men söks som vän dock av den hela värld. 

P Wikner:

Till Ida med en brosch i form av ett I

Julafton 1884

Jag är W, och du är I, 

och med stavning - det är givet - 

bilda dessa två ett WI: 

så vi enades för livet, 

att varandras bistånd bli.

P Wikner:

Till min hustru

Julafton 1887, med en jardiniére 

Med rosor denna fyll, du väna viv, 

så har du bilden av vårt eget liv. 

Din väg och min var sällan brant och hård: 

den var en vandring i en blomstergård. 

När livets rosor vissna efterhand, 

då knoppas nya i ett bättre land - 

kom, låt oss ditåt vandra hand i hand.

P Wikner:

Betty Ehrenborg 200 år: Med en Kempis, till julklapp

Elden, stormarna och töcknen
fly, och lämna intet spår,
när en sakta fläkt i öknen
fram av Herrens Ande går.
Och profeten, vilkens panna
brände av förtvivlans strid,
känner sina tårar stanna,
känner ödmjukhet och frid.

Men en mäktigare stämmas
välde dämpar stormens brus,
när ditt hjärta översvämmas
utav Evangelii ljus.
O, först då ett sakta väder
över jorden gjuter sig,
när en Gud i lindakläder
nalkas och välsignar dig!

O, vad båtar dig att akta
denna världens väl och ve?
Hellre stanna och betrakta
Kristi efterföljelse!
Då, i ödmjuk bön och vaka,
skall ett himmelskt ljus dig gry,
och ditt hjärta skall tillbaka
till sin första kärlek fly!

Betty Ehrenborg:

Barnens julaftonskymning

Allt är väntan. Dagen flyktat, mörkt är lilla rummet re´n.
Ute, genom lätta strömoln, tindrar klart en stjärnas sken.
- Längtande, i aningsrika dunklet, stå de tysta små,
och den äldste av dem talar sakta till de andra så:

”Ser du, bakom gyllne molnet, ser du ej en ängel där ?
Jo, han vinkar oss, han bådar visst att kommen Herren är!
Ser du: himlen rodnar stilla, nu av glädje mild den ler;
gömmer i sin lätta slöja skänkerna som barnet ger.”

”Ack, nu ser jag!” skrek den minsta och såg uppåt, ”det är sant;
julklapp skimrar genom floret — se, det är så grant, så grant!
Men, vad är det? Månn’ en trumma, månn´ en guldvagn och en häst?
Ja, från himlen måste komma allting som jag önskar mest!”

Och de ropa om varandra: ”Ser du månens klara ny? —
Kristusbarnet kommer till oss insvept i en silversky!
Se, hur rimfrostklädda träden ödmjukt böja sig i vind’,
hur den bleka, vita jorden har fått rosor på sin kind!

”Pappa säger” — viskar Anna — ”mörkrets välde nu skall fly,
och var dag bli mera solfull, som,från denna kväll skall gry.
Jorden börjar tyst arbeta på sin granna sommarprakt,
men en snövit duk hon stilla över gömda verket lagt!”

Alla ropa: ”Julljus tändas redan i det mörka blå!
Barnet kommet är; det tänder våra julljus snart också!”
Nu från fönstret de sig vända, lyssna till vart ljud, vart sus;
se igenom dörrens springa strålen utav klara ljus!

Dörren springer upp; ett utrop över barnaläppar far.
O, hur herrligt! Lilla granen strålar ljusbeprydd och rar.
Gåvor vinka, äpplen glöda, kakan glänser där som guld,
och en moders ljuva stämma bjuder dem till festen huld.

Njuten, barn! o, njuten sälla julens hela salighet!
Kärleks skänker uppenbara kärleks dolda hemlighet.
Ingen fröjd i hela livet möter er så ljuv och ren;
först då himlens portar öppnas, sen I åter detta sken! 

T Knös:

Julafton

Jag drömde det var jul. Jag liten pys
med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåvan, som var ämnad av de andra.

Man viskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
av glada pappersspelmän på en tåt.
Jag teg med vad jag sett, så nöjd i själen.

Sen tyckte jag vi kommo hem till oss
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett bloss.
Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.

När drömmen brast stod mörkret som en vägg,
och pysens tårar fuktade mitt skägg.

E Josephson: