Ej Fahrenheit visar mot nittio mer

 

Ej Fahrenheit visar mot nittio mer,
ty värmen har flyktat sin kosa,
och upprymda skaror ej längre du ser
gå klädda i ljus cellulosa.

I cibet och sjubbskinn din stofthydda hölj
och fönstren besmeta med lister!
Tag plats vid ditt fyrfat i skinnklädd fåtölj,
förträfflige bildningsfilister!

Du Shakespeare ju kan, är med Goethe bekant,
har läst Solidar och Rig-Veda,
du känner till botten lord Byron och Kant,
Oscar Wilde och Freiherr von Ompteda.

Vad bryr dig den snöstorm, som yr kring din knut,
och att världen är liten och lumpen?
Bland skinnfolianter, med ryggen i kut
du sitter där nöjd och förkrumpen.

H Löwenhjelm:

100 år efter Edith Södergrans död: Kärlek

 

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än — försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

E Södergran:

Gravskrift

 i form av en ballad som Villon skrev över sig själv och sina kamrater, då han väntade att bli hängd tillsammans med dem

O bröder, ni som lever kvar på jorden,

med mildhet döm oss nu - så är vår bön -

ty Gud, som hör de misskundsamma orden,

ska en gång skänka er sin nåd till lön.

Fem, sex vi hänger här på backens krön.

Nu ruttnat är det kött som förr vi gödde!

Uppslukade är vi som synd förödde,

en benrad blott, ett stoft av människan.

Så skratta inte ut den olycksfödde,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

Fast lagen skickat oss till evigheten,

så spara, syskon, ert förakt och hån.

Vi människor, fast mången är förveten,

har inte klokhet fått i lika mån.

Så lägg ett ord för oss hos jungfruns Son

och stå oss bi, när nu vår kraft förtvinar,

så ej hans rika nådesflöde sinar

som ensamt helvetsglöden släcka kan.

Visst har vi dött, och själen oss ej pinar,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

Oss regnens strida skurar bykt och tvättat,

vi svartnat under solens hetta svår.

I ögonhålorna har korpar sprättat,

ur skinnet har de pickat skägg och hår.

Ack, aldrig, aldrig, vilans timme slår,

för vindens il vi rasslande får gunga.

Se, hur vi hackats tätt av fåglars klunga -

en fingerborg är ej så märkt minsann!

Så fly vårt brödraskap, ni som är unga,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

Envoi:

O Herre Jesus, mäktig över alla,

stryk ut vår skuld och värdes du befalla

att vi ej råkar under Satans bann!

Ni mänskor, skona oss från skämtets galla,

men be vår Gud att bli vår frälserman!

F Villon:

Vad i sin period den högsta höjden sett

Vid kung Fredriks kröning den 3 maj 1720

Vad i sin period den högsta höjden sett
plär åter strax därpå det lägsta fallet röna.
Kung Karl man nyss begrov, kung Fredrik nu vi kröna
- så har vårt svenska ur gått ifrån tolv till ett.

Stig Dagerman 100 år: Hemlighet

Vad är hemligt? 

Gömställen undersökas. 

Flinkt skiftar natten skrud: 

I mörkret döljs inte längre

människans gud. 

Vad är hemligt? 

Folksagans bergakungar 

drivs bort från gemak och rum: 

Nu kungörs nödvändighetens 

evangelium! 

Vad är hemligt? 

Psykologins finesser 

ger bot för ditt hjärtas kval: 

Men dock finns något som tvivlar 

på fagert tal. 

Vad är hemligt? 

Strålkastarn genomlyser 

förtvivlans och hatets djup. 

Men ändå sluttar vår väg mot 

ett dödsbrant stup. 

Vad är hemligt? 

Rötmånadsskalden söker 

livsgåtan i sexbent ko. 

Den hemlighet ingen finner 

är frid och ro.

S Dagerman:

På judiska kyrkogården i Prag

 

Lägg icke blommor, band och fransar

på vården över deras ben,

ej livet gav dem sköna kransar

men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats

från land till land i spe och skam

och genom sekel som ej dagats

sett ghettots jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna

från hemlös vandrings tistelstråt,

och ängslat hjärta äntligt domna

från andras hån och egen gråt.

Där ej med sommarns löften gäcken

den döda ro, som vunnits re´n.

Ej blommor lägg som kärlekstecken

på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

O Levertin:

100 år efter Edith Södergrans död: Vanvettets virvel

 

Akta din båt för övermänskliga strömdrag,
vanvettets virvelstup -
akta din båt för fallets jublande vågor,
de slå sönder.
Akta dig - här gäller icke mera du -
liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
Starkare händer fatta i flykten din åra.
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.

E Södergran:

Nybyggarliv

 

Björnen snarkar djupt i mon. 

Grymma lon 

sitter lömsk med vassa klon 

gömd i breda tassen. 

Nedom brinkens eneris 

som en spis 

röker ån och bruten is 

rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 

Björk och tall 

darra vid min yxas fall, 

spruta snö och flisor. 

Men i hemmets ljumma frid 

ung och blid 

sjunger hon vid dagens id 

lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 

kornas rad, 

fåren, knaprande på blad, 

kalvarna i kätten; 

hägnar lammet vid sin barm, 

rik och varm, 

lägger hö mot krubbans karm, 

mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 

Lätta fjät 

stanna, bakom videts nät 

pigga ögon brinna. 

Där du kommer, klädd i skinn, 

flickan min, 

är du luden, smärt och fin 

som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 

bär du fram. 

Riklig mat och kvinnoglam 

gott i skogen smaka. 

Hemmets värme för du med; 

snår och träd 

susa lent likt sommarns säd 

kring vårt hus, min maka.

E A Karlfeldt:

Tills Saulus helt förvandlades

 

(Medeltida målning i Täby kyrka)

Tills Saulus helt förvandlades 

han hat och mordlust andades. 

Ja, Jesus nästan stenades (Joh. 8:59, 11:8)

när galet fromma enades!

Vid påsktid i Jerusalem 

mot döden Jesus förs av dem. 

När Stefanus blir stenad där, 

så gärna Saulus klädvakt är.

Sen tänker han i Syrien 

få gripa kristna kvinnor, män. 

Då uppenbarar Jesus sej: 

"Säg varför du förföljer mej!" 

Han i Damaskus bad helt blind, 

tills Ananias djärvt steg in 

och sa: "Min bror, din syn du får 

och Andens gåva nu dej når!" 

Så döptes han och drog på stan, 

gav Jesus äran hela dan, 

tills i en korg, bland hot alltfler, 

från stadens mur han sänktes ner.

De kristna i Jerusalem 

bjöd inte genast honom hem. 

Men Barnabas var vis och sa: 

"Följ med mej du, så blir det bra!" 

S:t Paulus blev apostel, han, 

missionsresor blev tre, minsann! 

Han talade, skrev många brev, 

så Jesus känd och älskad blev. 

Han stenades men strök ej med, 

i fångenskap Guds ord han spred. 

Fast Nero högg hans huvud av, 

hans ord flög över land och hav!

A Holmberg:

Här är en bok för er, I svenska mödrar

 

Till Herr Doktor Johan von Horn då han av trycket lät utgå sin Svenska Jordegumma anno 1697

Här är en bok för er, I svenska mödrar hit!
den på ert modersmål er kan till pricka lära,
hur en sig skicka bör i nio måna´rs tid,
när hon sig känner på en kärlig tyngsel bära,
och hur hon lyckligt sen må Evas äpplebit,
så rätt som görligt är, i rättan tid betala.
Bort hädan, unga mör! I ären än för smala,
och dessa bladen stå er ej att läsa fritt;
er, svenner, även väl förbjudes denna läxa,
det går allenast an dem, som i rundan växa.

Har den väl orätt dömt, som fordom dessa tre
i faran lika höll, i lika ordning ställde:
en sjöman, den i storm sig vill åt havet ge,
och den, i våndan står med fostret under bälte,
samt en, den sig i fält till drabbning färdig gör,
där döden en gång ej men tusen resor mötes!
Hur nödigt är det då, att barnsängshustru skötes,
bör utom att som de, som fromma kristna bör,
sig i den Högstes skydd i all sin tid befalla,
också för allting mäst hans bistånds makt påkalla.

Ty fast all mänsklig konst er hjälp och bistånd svor;
dock står det allt hos Gud, han månde våndan lisa.
Naturen öppnar ej den minsta pärlemor,
när svarta tordönsskyr en omild himmel visa;
det grova hednafolk har detta grant förstått,
när det med tacksam håg ett lyckligt barnafägne,
den blida Junos gunst och vårdnad ödmjukt ägne;
men åter tvärtemot, när som det illa gått,
åt foster eller mor, ell´ bägge skadde blivit,
åt Junos hat och hämnd och vrede skulden givit.

Gud vare evigt tack! Vi ha ett bättre ljus,
till vilket vi vårt hopp och våra ögon vända,
och sköta litet om, i vilket himlahus
planetren med sin gång begynna eller ända;
fast Tor ett vidrigt sken utav sin fader får,
och Mars på tvären ser, dit morgonstjärnan tindrar,
vi tro likväl, att slikt vår framkomst icke hindrar;
ty Gud utöver dem i ny och nedan rår.
Ifall ock något men av någon stjärna flyter,
förstånd och vilja rår, om vanart sinnet lyter.

Men vartut ärnar jag? Jag vågar mig för högt;
mitt första uppsåt var med några rader prisa
dens oförtrutna flit, som noga sammansökt
och genom öppet tryck på svenska velat visa,
hursom på bästa sätt en tung och fruktbar kved
bekvämligt utan tvång och med den minsta möda,
dock med den Högstes hjälp må lyckligt kunna föda,
och vad i vidrigt fall för fara är därved,
vad miss- och olycksfall av oförstånd plär hända,
och att en konstig hand kan mycket sådant vända.

Hör systrar, tron I väl, att det är mödan värt
att äga denna bok, evad sig därpå löper!
Spar till ert eget gagn en enda Djurgårdsfärd,
ell´ några kannor bär, dem mången dyrt nog köper;
det är en ädel ting att veta själv besked,
och hur i sådant fall en kvinna sig bör skicka.
Det går ej alltid lätt, vi ha ej lika lycka,
jag har en del försökt av själverfarenhet.
Om jag er råda får, så mån I ej försumma
att äga var och en Den Svenska Jordegumma.

Herr doktor, det är visst, att allt vårt kvinnokön
till evig tacksamhet er högst förbundet finnes,
men mot så stort besvär är det en föga lön,
en vedergällning, som på intet ställe synes;
ert namn och minne må en malm ell´ marmorstod
med välförtjänt beröm åt eftervärlden lämna,
det rå vi icke med, det må vi icke nämna,
dock blir emellertid vår rena vilja god,
och skall ert ros bland oss odödligt stå och vara,
så länge kvinnor finns och mödrar stå i fara.

S E Brenner: 

100 år efter Edith Södergrans död: Vi kvinnor

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.

Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tung dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...

E Södergran

Till himlarna når din barmhärtighet, Gud

Till himlarna når din barmhärtighet, Gud,

din trofasthet når dina skyar, 

din rättfärdighet är som väldiga berg 

som omgärdar städer och byar. 

Som himlarnas famn är din kärlek, o Gud,

din rättvisa är såsom haven. 

Du hjälper och hör både mänskor och djur,

går med oss från vaggan till graven. 

Hur dyrbar är inte din nåd, du vår Gud,

där människobarnen får bygga! 

Ja, över oss breder du vingarna ut 

och värmer och stärker de skygga. 

Ditt himmelska överflöd ges i ditt hus, 

där glädjen i strömmar får välla. 

Hos dig, du vår Gud, ser vi ljus i ditt ljus,

du livets och kärlekens källa

B S Ingemann: 

Porträtterna

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,

en skinntorr grevlig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
av hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
»Susanna» — sade hon — «du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och vet ej av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far,
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den der näst intill — av våda satt i vrån —
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp —
hans gravvård resas skall av marmor ...
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och — som det verkligt hänt, och icke är en sagen —
halp drottning Kirstin kröningsdagen
att häkta understubben hop ...
Nu ... den där damen i mantiljen
det är min grand’tant, kära barn ...
och den där gubben med talar’n
det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska czarn ...
Det där porträttet se’n till vänster
är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
i rapphöns-jakt, om icke han ...
Men se nu väl på denna damen
i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär —
se hitåt — inte på den där —
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär,
men hon var dygden själv och började att fräsa
och kungen underdånigt snäsa
så att han blev helt flat och sade: ’Ack ma chére,
bevars, vad hon är fasligt fjär!’
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna —
nå ser du inte vem det är?
Vad — känns jag inte straxt på denna stolta panna?»
’Men, kors bevars väl’, skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
’skall detta vara hennes nåd!!!’
»Vad — skall det vara? Vad...vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
»... Vad harm — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!»
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.

A M Lenngren:

Du som varenda dag i hemmets hägn

 

Du som varenda dag i hemmets lugn ser dina strumpor stoppas,

minns ädelmodigt, ömt, på den, som ingen enda strumpa har!

Blott ur ett blekt, ett ganska vitt avlägset fjärran

vinkar honom kanhända tanken på en tid som var

då också han ägde ett helt par.

"Kanske", tänkte han, "skall jag en gång än få det!"

och han hoppas på Herran.

Men du som ett hjärta har, hånle ej över armodets son.

Mycket synes dig så smått, att du skrattar däråt,

men mycket av det lilla är stort för den,

som ingenting äger.

Stolte dåre! tro ej på dina starka, täta stövlar.

Stormen går över jorden: regnet uppblöter dina ovanläder.

Kanske skall du en gång säga om dina sulor: de hava varit!

och om dina stövelskaft: de äro ej mer.

Armodets son fruktar ej att slita ut sina skor.

Gud han ber om ett par, och han tackar ljuvt om han får dem.

Men får han dem ej, så har han sina fötter dock.

Han har dem bara, men dem tar han med sig hela

i graven.

Himmelskt helige Herre, du har lärt mig att gråta,

lärt mig att le.

C J L Almqvist:

Sveriges karta

 

Till S. H. Wikblad

Jag ser från skolans dar en bild,
av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i Prima [=åk 1],
en karta, klistrad upp på lärft,
utav den svenska jord vi ärvt,
vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö
på Skandinaviens halva ö,
som, när den sågs från sidan,
för vår primanska fantasi
ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,
och tanken hisnade att gå
den ändlöst långa vägen
från Ystad uppåt Torneå -
den nötte man ut järnskor på
som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins
i samma färger, som jag minns
från kartans bjärta gränser:
ett Skåne gult som skördefält,
ett Sörmland grönt som björkens tält,
då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;
där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände
till Sveas bygd med berg och slätt,
små städer liksom smultron tätt
och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,
och det var vånda och besvär
att hålla hop dem alla;
i klassens mummel, läxors sus
jag hörde deras fjärran brus
för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän
så snabbt som några timmerträn
på Västerbottens älver,
och barnatårars salta tåg
förente sig med varje våg
som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod
från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände.
Erövringen var lång och svår,
men nu var fosterjorden vår,
nu, då dess drag vi kände. -

Där förr vi sutto, du och jag,
ett släkte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den som hos oss var främst i led
bland denna ungdom sjönke ned
kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,
som korsar älvens blåa fjät
och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
i flodsystemets dova brus
på kartan in sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
vars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand,
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,
i bokens bräddar måla än
din bildvärld för de unga,
åt hemmets skog och fjäll och älv,
åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall ägna glad en gång
sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara!

C Snoilsky:

100 år efter Edith Södergrans död: Till de starka

Flyn i ensamheten! Varen män! 

Bliven icke dvärgar med hopkrympta lemmar. 

Bliven icke fångar med sammanbitna tänder. 

Bliven icke örnar sjuka i kedjor och band.

Lären eder stå som furorna på klipporna i bränningens brand. 

Lären eder följa stjärnornas oskrivna lag.

Helgon och hjältar, smidiga kroppar,

växen till pelare i sanningens tempel.

Lären eder stiga som vågorna i stormen.

Räcken bröder handen, världen blir en annan. 

Höstsorgedagarna äro för alltid förbi.

E Södergran:

Sandhedens armée

Ord? Som Verden saa foragter?

Ord i Digt?
Endnu meer foragteligt!
Ak, hvor usle disse Magter
til at fegte
for den Sandhed I fornegte!

Lyn bør slaa og Tordner rulle
foran den.
Sendt tilhjælp fra Himmelen,
Legion af Engle skulde
sine Fløje
sprede viden om den Høje.

Ak, hvi kommer, himmelbaaren,
Den ei selv?
synlig, med en Stjernes Hvælv
til en Hjelm om Panden skaaren?
Bedre, bedre
fløi dens Flugt med Sværd til Fjedre.

Ak, hvi har den sine Telte
ikke spændt
skinnende paa hver en Skrænt?
Ak, hvi har den sine Helte
ikke givet
Herredømmet over Livet?

Mørkets Vold er steil at storme.
Overtro
hviler fast paa Søilers Ro.
Talløs som Ægyptens Orme
er den sorte
Fordomshær ved Templets Porte.

Fremad dog, I usle Rader!
Hær af Ord!
Eder Seiren dog paa Jord
lovet er af Lysets Fader,
naar I tjene
Sandheden, hans Barn, alene.

Fremad, Ord, I Sandheds Helte!
En avant!
Adamshjerterne engang
blive eders Sejerstelte.
Straaler spile
vil dem ud til eders Hvile.

Fremad, med Viziret lettet,
Sandhedsord!
Thi den største Magt paa Jord
Eder er af Gud forjettet:
at I kunne
ikke dø, I Sandhedsmunde!

Derfor modige, I Dverge!
Sandheds Sag
seirer kun i Nederlag.
Stormer Løgnens Ørkenbjerge!
Hen I veire
dem og Fordoms Taageleire!

H Wergeland:

Ljuslängtan

 

Människa, varför föddes du att älska ljuset?

Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Briggen San Antonio

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam.

I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.

Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.

O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.

Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.

D Andersson:

Vadsomhelst

Av alla ord

det största:
vadsomhelst.

Hata vadsomhelst,
famna vadsomhelst,
sjunga vadsomhelst.

Älska vadsomhelst.


H Parland:

Mitt år 3: Vintern

 

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

100 år efter Edith Södergrans död: Avsked

 

 

Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta

sen jag började längta efter dina smekningar.
Mina systrar hava ännu icke märkt
att jag icke mera ser på dem...
Jag talar aldrig mer med någon...
Jag vet ej huru ofta
jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.
Gärna ville jag hava en smula ledsamt,
men mitt hjärta är lyckligt och skrattar åt allt.

Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,
mina systrar, hållen mig tillbaka —
jag vill icke gå bort från eder.
När jag sluter mina ögon, står han framför mig,
jag har många tankar för honom och inga för alla de andra.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv går på en lina högt uppe i luften:
jag vågar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i går,
sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,
alla böner, jag sände i går,
äro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,
som önskade mig lycka.
När jag riktigt tänker,
har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,
mina två långa flätor, som glida som ormar.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna...
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg —
jag går utan avsked och obemärkt,
jag går helt och kommer aldrig åter.

E Södergran

Skojare

I Kattebohult bor det tattarepack, 

i Kattebohult bort i Bo, 

och där är det rackel och snatter och snack 

och skojareliv, må ni tro. 

Där hålla de svarte Boneckerna till, 

de värsta i vårt fögderi — 

vad prästen och lagen och länsman vill,

det strunta Boneckerna i. 

Den gamle vallackarn gick ännu och slog 

på vägarne sistlidne vår — 

till vildskytt och hästtjuv dugde han nog, 

fast nära på åttio år. 

Och käringen hans, som är sjuklig och skral 

och hisklig att titta uppå, 

gick ännu i höstas och tiggde och stal, 

fast knappast hon orkade gå. 

Nu sitta de hemma i Kattebohult 

och sköta sitt lönnkrögeri, 

och alltid är huset av rackare fullt, 

det hörs, när en går där förbi. 

Och pojkarne spela och skäras med kniv 

och ruckla vareviga dag, 

och kvinnfolken föra ett liderligt liv 

med utskum av alla de slag. 

Och nog har väl länsman gjort vad han kan 

att göra på levernet slut — 

men var gång ett följe ur trakten försvann 

ett nytt kom ur buskarne ut. 

Och för Alsterin, en missionspredikant, 

som vågat sig dit, var det lett — 

den tjärbrådde de över ryggen grant,

de äga ej tecken på vett. 

Vrid rätt den granen, som skapades skack, 

gör lamm av ulv eller lo 

och folk av Boneckernas rackarepack 

i Kattebohult bort i Bo!

G Fröding:

Skogsrån

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen, 

bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen, 

just där håller skogsrån till, 

gå dit och se, om ni vill! 

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen, 

för Vickbomspojken från Niklasdalen, 

han såg henne själv en kväll 

på vägen till Anna i Fjäll. 

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst, 

hade ormbunkskrans och kattguldsväst 

och till knäna en granriskjol 

och doft som av nattviol. 

Hon var ungtallsmidig och enstamvig, 

och hon skepade, snodde och vrängde sig 

som en orm på en lie trädd, 

så Kalle i Dalen blev rädd. 

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter 

och trollpackskonster och sattygsfukter 

och stod bak en furustam 

och glyste och gluttade fram. 

Och Vickbomspojken från Niklasdalen 

blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen 

och går ännu som en fant, 

så nog kan en se det är sant.

G Fröding:

Gitarr och dragharmonika

Två grannar jag har i min boning 

— den ene är sentimental 

— jag hör honom högt deklamera 

om sorg och livets kval. 

Ibland är han dyster och bitter 

och melankoliskt bisarr, 

ibland litet svärmiskt elegisk 

och sjunger ibland till gitarr. 

— Den andre är munter och lustig 

och bondsk och grovt burlesk.

För honom är sorg och bekymmer 

blott skrymt och skrock och fjäsk. 

Han grubblar ej alls, han skrattar 

åt livet helt sonika 

och visslar och sjunger och spelar 

på dragharmonika. 

— Man tröttnar att lyssna på sådant! 

— och dock har jag vant mig därvid; 

den ene han liknar min nutid 

den andre min gångna tid. 

Och stundom när ledsnad mig trycker 

och dagen mig tycks för lång, 

jag präntar och sätter i noter 

små stumpar av bägges sång. 

Och sägs det ibland, att musiken 

är mindre melodiskt fin, 

och är icke allt som det borde 

ibland med harmonin, 

så kommer det av, att gitarrsång 

och dragharmonikesång 

stämts upp från höger och vänster 

ibland på samma gång.

G Fröding: