I Nasaret, från höst till vår,
med högt och lågt förtrogen,
där växte ifrån barndomsår
vår Herre, alltmer mogen,
som den som från sin Faders slott
har gjort en färd och trivs så gott
i stugan och i skogen.
Han leds av Faderns Ande god,
som över hjässan svävar,
och Josefs och Marias ord
ger starka ben och nävar.
Med leende han här går fram,
men när det syndas utan skam
han suckar djupt och bävar.
Så är vi alla kungabarn,
fast fattiga och ringa,
och högre upp än örnen far
kan tankarna sig svinga
när Jesus i vårt hjärta är
som Herre mild och broder kär,
som barn med himlavingar.
Då har vår Gud ett Nasaret
åt oss nånstans på jorden,
en liten fin och bördig plätt
i södern eller norden,
där vi kan se att Gud är stor
och glada lyssna till hans ord
som fågelsång och tordön.
Där, som Gud Faders egna små,
vi dag för dag får lära
i Andens kraft att stå och gå
och tala till Guds ära,
ja, älskas upp i Andens vård
som träd i Herrens fruktträdgård,
välsignad frukt att bära.
Så växer vi i Herrens tid
och vårt förbund bekräftar,
så lär vi älska Herrens frid
och skicka oss därefter,
så uppfylls med den visdom vi,
som ödmjukhet är själen i
och högmod ej behäftar.
O Gud ske lov för nådens ord
med tröst för dem som gråter,
för Jesu spår på denna jord,
där han oss vandra låter,
för Anden som oss leder här
till evig frid och glädje där
vi sist får mötas åter!
N F S Grundtvig:
