Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.
Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.
Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.
Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!
Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor, att den i krubban läggs på vilkens makt beror att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.
Din hjärna famlar här och fattar ingalunda en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor; men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.
De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda, när nya stjärnan först dem visom måste båda vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.
Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde att härom veta mer än alla skrifte-lärde, långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet, att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis, veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon? Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar. När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor, som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar, dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus, lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar, mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn, himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet, vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan, liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe? Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga, som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor, hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
* * *
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor över snöiga fält och isar och sovande byar. Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar. Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd. Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd. Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget, gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor, tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa. Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre, lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden, medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner, pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken, männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman, ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv, nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso. Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden, medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla. Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan, linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg. Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel, finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor. Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen! Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns, isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan, men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen, ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje. Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun, vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen, tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln, gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan. Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan, sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus, slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan. Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten. Torparen går till lidret och drar med seniga armar släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen. Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule, knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar. Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran. Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster. Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar, Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan. Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen, slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar, ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden, och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan, backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen. Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor, tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal? Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften, klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning, och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor, darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar, upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar! Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden tills det ringer igen och han går att höra predikan, kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig. Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve! Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar. Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar, ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
då kalva min so, då drunkna min märr uti solsken. Jag sadla min stövel, jag smorde min häst, och sporra band jag på öra. Så red jag över solen, där skogen gick ner, där hänk två murknade brömsar, där hänk två präster, där sång två lik, där satt två brokota hästar.
Jag låg och jag satt, jag drömde den natt, jag drömde den visan var bakvänd satt.
Den döve han hörde, den dumbe han log, den tumlöse spelte på lira. Den blinde han skulle gå ut och bese vad natten hon månde här lida. Så fick han se en så'n underlig ting, den handlöse lekte med flickan sin. Jag låg och jag satt, jag drömde den natt, jag drömde den visan var bakvänd satt.
Det var två skator som bygga ett bo, de bygga ett bo på vår loge. Det var två hönor som spänna en hök, de flögo med honom åt skogen. Laxen han kliver i eketopp, och rister ner stora lövgrenar. Och ekorren springer på havsens bott och välter upp stora grå stenar. Jag låg och jag satt, jag drömde den natt, jag drömde den visan var bakvänd satt.
Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Nej, tyst, sirén ifrån den undre världen, som efter slutad diktning stör min kväll! Vik hädan och försvinn från huvudgärden med vad du har att viska om Nobel!
Du vet min syn! För mig är större heder att självmant stå tillbaka något år... I morgon skriver jag och undanbeder mig priset, som må delas, bäst det går.
Blott gå din väg, och låt mig nu få sova å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet, som tackar Gud för ödmjukhetens gåva, den största, som jag näst min harpa vet. A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
